Relationslinjen ett slag i solar plexus på oss ensamföräldrar

Utan relationer inga föräldrar.

Världen är redan överbefolkad. Enklaste sättet att ge barnen en bättre start i livet är att skaffa färre barn och satsa mer på vart och ett.

Tyvärr går trenden åt motsatta hållet vilket är mycket illavarslande.

Separation:
Plus :barnet slipper uppleva för honom/henne fördärvad atmosfär på grund av grälande föräldrar
Minus:separation kan leda till att det emotionella band som finns mellan barnet och den förälder som barnet inte bor hos försvagas.
Det finns inga bra sätt att bespara barnets smärta som det upplever vid föräldrarnas separation. Men barnets föräldrar har nu möjlighet att på ett konstruktivt sätt ge sitt barn stabilitet. Här behöver alla berörda få hjälp för ensam och utan medel orkar ingen kämpa.

En ideologisk aspekt av arbetslinjen har blåsts upp till orimliga proportioner. Om en ensamstående förälder heltidsarbetar och nyttjar två heltidsförskoleplatser i förskolan betalar skattebetalarna 2x145000 kronor för detta per år. För att den totala skatten en person överhuvudtaget drar in till samhället skall uppgå till denna summa krävs 350000 kronor i årsinkomst, enligt föreningen skattebetalarna. Då har verkligen alla tänkbara skatter räknats och inga andra skattekostnader än förskola kan spenderas på denna familj för att inte göra dem till en i alla avseenden en samhällsekonomiskt minuspost. Den ensidiga stödet till förskola genom arbetslinjen är alltså inte motiverad av arbete. Även obetalt arbete skall erkännas för att arbetslinjen inte skall vara något annat än just en arbetslinje. Om två ensamstående föräldrar vill deltidsarbeta utan att anlita förskolan, bidrar de alltså mycket mer till samhällsekonomin än om de båda heltidsarbetar och har barnen på förskola. Eller som FNs kvinnokonvention deklarerar: att det obetalda arbetet skall värderas samhällsekonomiskt. Kvinnor står ju för den klart största delen av omsorgsarbetet oavsett om arbetet är betalt eller ej. Grundläggande marknadsekonomiska regler behöver även få råda när det gäller arbetet att ta hand om våra närmaste.

Jag blir trött på alla särintressen som kräver
"sin" rätt och snart har vi inbördeskrig pga
alla mot alla.
Sorgligt!

Två närvarande förlädrar är bättre än en. Det är ju självklart. Om någon blir kränkt av detta är det dennes problem inte samhällets, opinionens eller vad det vara måndees problem. Punkt.

Varför inte inrätta familjecentraler i varje kvarter? Det har vi väl ändå råd med. Familjecentraler måste få kosta.

Det kanske faktiskt är på tiden att kärnfamiljen uppvärderas och stöttas av våra politiker. En väl fungerande familj bidrar inte bara till dess medlemmars lycka utan är också bättre för samhällsekonomin.

Det finns ensamstående föräldrar som det har det svårt och som får alldeles för litet stöttning av samhället. Det gäller främst änkor och änkemän men givetvis också de ensamstående föräldrar som tvingats bli ensamstående för att deras partners misshandlat dem eller barnen psykiskt eller fysiskt och de alltså för att överleva lämnat förhållandet.
När det gäller övriga ensamstående föräldrar så måste jag säga att jag nog tycker 1) att tillståndet är självförvållat 2) att de får allt möjligt ekonomiskt och annat stöd av oss skattebetalare, trots att det fortfarande handlar om två föräldrar som valt att inte längre leva ihop, alternativt människor som valt att skaffa barn utan att ha ett fast förhållande med den andra föräldern. Trots detta ska det vara så väldigt synd om dem. De flesta s k ensamföräldrar är faktiskt inte ensamma. Det finns i de flesta fall en förälder till, och jag kan inte förstå att en separation måste innebära att det ekonomiska ansvaret för de egna barnen ska läggas ut på skattebetalarna-

Helt ärligt. Jag förstår inte vad artikelförfattaren menar med ensamföräldrar. I de allra flesta fall finns båda föräldrarna kvar i barnens liv även vid en separation. I artikeln framställs det som att alla separerade föräldrar står helt ensamma med det ekonomiska samt sociala ansvaret för barnen. Det är ju långt ifrån sant.
Och varför är det så förskräckligt att vissa sammanboende föräldrar kan använda vårdnadsbidraget? Har inte ensamstående föräldrar ekonomisk stöttning som inte sammanboende kan utnyttja? Tex bostadsbidrag. Dessutom, om fler barn är hemma pga vårdnadsbidrag kan andra barn njuta av mindre barngrupper på dagis. Sen tycker jag absolut att hemmaarbetet bör värderas högre så att fler (helst alla) har möjligheten att vara hemma om de vill. Men det är inget argument för att ta bort vårdnadsbidraget.
Och vårdnadsbidraget sparar även massor med pengar till samhället. I Norge vill den socialistiska regeringen ta bort det av ideologiska skäl. Men de gick nyligen ut med att de måste vänta med det eftersom det skulle bli för dyrt. Förskoleplatser kostar nämligen mycket mer.

#10 Caroline Elfors – Kommentar: "Helt ärligt. Jag förstår inte vad artikelförfattaren menar med ensamföräldrar. I de allra flesta fall finns båda föräldrarna kvar i barnens liv även vid en separation."

Och helt ärligt menat så är det mycket klokt tänkt! Det är lika klokt som enkelt med stilla undran: varför är de enkla klokheterna så impopulära? Man söker svaren i komplexa och tillkrånglade "tankeexperiment" som i alla fall tycka sakna all substans.

*

Själv anser jag i mer drastiska termer att det finns en märkligt naiv inställning till parrelationer och familjelivet överhuvudtaget: vi skulle aldrig acceptera att statens expertis kom emellan och förbjöd vissa att gifta sig med varandra och bilda familj med tanke på hur dålig prognos de har. Emellanåt är det så lekande lätt att se att förhållandet inte kommer att hålla. Vissa borde helt enkelt inte ens fundera över varandra som partner.

Men sedan när uppbrottet och skilsmässan är ett faktum så kräver man hjälp på olika sätt, dvs man vill ta det roliga på sitt eget ansvar men vill överföra ansvaret för misslyckandet till samhället. Folk är bara för naiva inför det faktum att inga parrelationer är lätta utan tvärtom: krävande. Det roliga följer i relation till hur väl man accepterar att det faktiskt är krävande. I början kan man leva på drömmarnas kapital men med tiden hinner livets realiteter ikapp.

Vissa är så uppenbart opassande ihop att vigselförrättaren borde fråga brudparet hur länge de tänkte vara gifta och skriva tidmässigt villkorat vigselbevis. Om man vill förlänga sitt äktenskap så får man gå igenom samma procedur. Det är inget unikt med tanke på att det finns massor med juridiskt bindande avtalsformer som gäller en viss/avtalad tid.

Med detta skulle man slippa alla onödig exercis och dyra procedurer med skilsmässor och sanningsenligt mycket ärligare än "tills döden skiljer de tu åt".

Sophia Lövgren läser in något i Hägglunds budskap som inte finns där!

Att vårda två barn på daghem-förskola drar lika mycket resurser som vad en heltidsarbetande skapar i sitt jobb (enl SOU79:89). Eftersom avgiften bara är en bråkdel, är vården av barnen subventionerad med en heltidslön.

Sopha Lövgren gillar inte diskriminering. Det gör inte vi heller - stöd och subventioner skall självfallet gå lika till alla barn.

Så, om stödet-subventionerna - vårdnadsbidraget vore lika för alla, skulle en tvåbarnsförälder få disponera detta som en heltidslön. Att göra jobbet själv för, eller leja andra att göra - t ex förskolan.

Med de argument Sophia Lövgren för fram, ser vi fram emot, att hon med samma kraft som hon nu avvisar Hägglund, kommer att kräva att eventuella subventioner utfaller lika - utan dagens diskriminering på grund av föräldrars åsikt - utan dagens förakt för de mänskliga rättigheter som svensk, totalitär familjepolitik förgriper sig på.

FAMILJEKAMPANJEN och BARNENS RÄTT TILL FÖRÄLDRARNAS TID

Men varför ska de som lever i par och kämpar på med det utan att ge upp och flytta isär diskrimineras genom att inte få välja vårdnadsbidrag bara för att ensamstående inte kan utnyttja det? På sammasätt borde det isåfall inte betalas ut bostadsbidrag ( etc ensamståendebidrag) till ensamstående - eftersom vi som är sammanboende och jobbar i våra förhållanden istället för att ta the easy way out genom att separera på samhällets bekostnad aldrig kan utnyttja det och allt måste vara heeeeelt rättvist eller?
I vår familj har vi båda arbetat heltid och haft våra barn på dagis men jag har inget problem med att tycka att de som vill tillbringa några år hemma ska kunna göra det mha vårdnadsbidrag somkostar en bråkdel av vad dagis kostar. Familjer ja tack! Många olika sorter, ja tack! Har man skaffat barn ihop får man ta ansvar för dem ihop, oavsett om man bor ihp eller ej. Kräv inte att vi andra ska betala.

Du skriver att ensamföräldrar är en utsatt grupp. Det innebär också att kärnfamiljen är en mindre utsatt grupp och därmed en mer gynnsam familjekonstellation än ensamföräldrar.

Du kan inte å ena sidan hävda att "du är mer utsatt" å andra sidan hävda "det här är lika bra som allt annat".

Familjen har varit det mest överlägsna sociala nätverket under tiotusentals år, på den tiden inkluderades även far- och morföräldrar och syskon i nätverket.

Nu står står frånskilda ensammorsor och gapar om hur jobbigt allt är. Jaha, men hade ni inte själva valt att vara ensamma? Vill ni inte ta konsekvenserna av era egna val?? Är det inte dags för er att erkänna att familjen är ett bättre nätverket än att stå där ensam??

Jag var barn till en immigrerad ensamförälder. Jag växte upp betydligt fattigare än mina vänner. Jag är glad att mina föräldrar separerade. Jag har aldrig haft kontakt med min pappa. Jag tycker Göran Hägglund är en ganska obehaglig typ. Jag har lyckats ganska bra i livet. Jag har kämpat hårt.

Men även om jag inte erfarit allt ovanstående är jag tillräckligt smart och empatisk för att förstå vad Sophia Löfgren pratar om.

Ensamma mammor är redan extremt överbetalda av staten, de tillför betydligt mindre till statskassan än de får i form av dagis, socialhjälp osv. Och deras barn löper betydligt större risk att bli värstingar.

Att det fortfarande kan skrivas insändare här som ber om ÖKADE bidrag är förvånande. Inte särskilt trend-känsligt skrivet.

Hav tröst, syster: 2.8% partiet KD (dra ifrån moderata taktikröster) må ha vilka åsikter de vill (och det har de, i alla fall när det gäller oansvariga och slampiga kvinnor och män som velat ha kärlek&barn utan att kunna hålla ihop med sina partners livet ut) men dessa åsikter är av föga relevans för en bredare allmänhet. Fler lär tro att jorden är platt och att Elvis lever än de som tror att Göran Hägglund är sanningen och vägen.

#16 Thomas E – Kommentar: "Ensamma mammor är redan extremt överbetalda av staten, de tillför betydligt mindre till statskassan än de får i form av dagis, socialhjälp osv."

Ja, det är litet av en paradox med tanke på att de rosa drömmarna och all hysteri runt kurtisering, bröllop osv som det mest privata i ens liv och samtidigt vill man ha statens välsignelse i form av ett vigselbevis på att man VERKLIGEN menar allvar.

Men när drömmen havererar och kurtiseringen förvandlas till osämja, bröllopet till en skilsmässa så måste samhället bidra till konsekvenserna av de vuxnas bristande ansvar för äktenskapets allvar. I alla andra sammanhang när man bryter mot ett bindande avtal så betalar man för konsekvenserna själv.

Det är märkligt att samhället belönar ekonomiskt det juridiska (och heliga om vigseln är kyrklig) löftet, dvs man tar all vinst som glädjens kredit för sin egen kalkyl men skickar sedan räkningen till det kollektiva ansvaret på de extra kostnader som slutet för glädjens kredit medföljer.

det obegripliga är att kvinnor skiljer sig när de satt barn till världen.
I och med att de väljer föräldrarollen har de redan gjort sig till losers på alla plan. Genom att bli ensamförälder gör de svårt värre.
Socialt och Inkomstmässigt sitter ensamföräldern risigt till. Inget kul för barnen som alltid bör gå i första hand.
Jag skulle veta hur ensamföräldrar resonerar. Vad är orsaken till skilsmässa? Varför barn överhuvud om man inte har ett jäkla bra jobb för egen del?

#19 margareta svensson – Kommentar: "I och med att de väljer föräldrarollen har de redan gjort sig till losers på alla plan."

Väl talat med kloka ord! Helt uppenbart att det krävs en kvinna för att få det sagt som det är och med klarspråk!

Det räcker inte endast att man fysiskt mogen för att skaffa barn utan man måste även vara ekonomiskt mogen att ta hand om barn. Barn är ingen hobby olikt hundar och katter!!!

*

Det första barnet är redan ett livslångt åtagande, åtminstone en generation om man är lagd åt den lata sidan.

Många skaffar barn för att bekräfta sig som riktigt man och riktig kvinna. Utan barn känner man sig inte tillräckligt riktig (jag har hört flera uttrycka denna andemening). Men om man inte var en riktig man eller en riktig kvinna före barnet så blir man det absolut INTE efter barnet. Det är endast frågan om naivt familjeidylliskt bigotteri.