Torsdag den 10 februari - Dagen D för vanvårdsgruppen i Sverige

Det finns många socialt utsatta i vårt avlånga land. Det finns många som lever i social utsatthet idag. Men jag tror inte att någon fråga har varit mer blödande och traumatisk än vanvården inom den svenska social- och barnavården. När filmen "Stulen Barndom"  visades i TV var det som att dra upp korken ur en överjäst flaska. År av tillbakahållen vrede, vanmakt, sorg kom fram. Kvinnor och män berättade om sexuella övergrepp, slavarbete, våld och misshandel, förlorad barndom och för en stor grupp också förlorade familjer och egna barn. Det var de mest sargade och slagna som steg fram. För vanvårdsgruppen består inte bara av samhällets mitt eller lägsta sociala grupp, de återfinns inom konsten, journalistiken och i de fina salongerna. Skillnaden ligger att de hanterat sin bakgrund på olika sätt och som trots detta skaffat sig en plats i livet.

Men frustrationen och ångesten är troligen lika stark hos dem som sitter i salongerna, som hos människorna i de andra grupperna. Åren från det att frågan om vanvård startades med Stulen Barndom, Morgan Johanssons tillsättning av en utredning om Vanvård fram till idag har präglats av otroligt många yttringar. Det har pendlat  mellan hopp och vanmakt, förtvivlan och förhoppning till de utredare som handhaft vår fråga.

Precis som de drabbade hanterat sina trauman olika, har organisationer och sammanslutningar arbetat på olika sätt. Det har inte alltid varit i samförstånd eller ens vilje att räcka händer till varandra. För om man aldrig varit någon, inte haft någon som lyssnat, inte haft en röst i samhället, vandrat i maskineriet och aldrig förstått varför man mår som man mår uppstår inte tillit och tilltro för att någon eller några börjar arbeta för ens sak.

Tillit är något vi växer upp med liksom tilltron, allt detta har berövats många inom vanvårdsgruppen och att organisationer eller andra skulle innebära med automatik att detta stärks är befängt att tro. Människor som varit utsatta har svårt att lita på någon och varför skulle de. Samhället har svikit dem i deras viktigaste skede barndomen och samhället har delvis straffat samma grupp som vuxna, utan att fråga om VARFÖR. Många har förlorat sina barn, trots att man inget hellre ville än att ge sina barn det man aldrig själv fick. Problemet var att man inte räckte till, orkade eller helt enkelt saknade referensramar till ett sk normalt socialt liv.

Att ha arbetat med Vanvårdsfrågan utifrån att försöka injuta hopp och mod, har det ofta inneburit att också bemötas av kritik, misstro och åtskilliga ifrågasättanden. Men idag spelar detta ingen roll, målet som sattes upp att Vanvården skulle utredas, att vi fick en Upprättelseutredning och att den nu förhoppningsvis också innehåller det som många förväntar sig är ju trots allt vad vi alla ville.

Arbetet kring Upprättelseutredningen har varit tyst. Kerstin Wigzell, särskild utredare, har inte pratat med media eller andra om sitt arbete,  men hon har bjudit in berörda parter att komma med synpunkter. Vad jag vågar tro att den innehåller är sjävklart den officiella ursäkten till Sveriges Vanvårdade, med löfte om att detta inte får ske igen. Att ursäkten framförs av Fredrik Reinfeldt som å regeringen och landets vägnar i en öppensänd ceremoni ber om Ursäkt. Det återfinns också en del skarpa förslag om att förändra dagens sociala insatser för barn som omhändertas. Ökat Rättskydd för den här gruppen, större ansvar på kommuner och stat när de handhar ärenden kring omhändertaganden av barn. Detta tillsammans med en förstärkt barnlag, borde borga för bättre villkor av framtidens omhändertagna.

Ekonomisk gottgörelse önskas från många, men här vet vare sig jag eller andra i dagsläget vad som står skrivet. OM det finns med, återstår landets regering och riksdag att ta ställning. "Det är Anders Borg som sitter på finansen" sa en person i Kanslihuset när vi diskuterade Upprättelsefrågan.

Jag skulle önska att Regeringen och Riksdagen ser kraven från gruppen Vanvårdade som modesta även om summan 4 miljarder (som vi räknat fram) på fem år låter mycket. Jag skulle önska att särskilda hänsyn tas inom försäkringskassan och socialtjänsten när det gäller dem ur gruppen som fortfarande behöver hjälp för att gå vidare. Att den som önskar ges möjlighet till terapi utan att behöva utsättas för sjukvårdens byråkrati.

Jag önskar att alla dem som inte fått komma till tals i Vanvårdsutredningen (Ledd av Göran Johansson) får en möjlighet att berätta sina historier. Jag får mail så gott som dagligen från människor som inte vågat, inte orkat lyfta på locket, men som nu börjar prata om att de kanske skulle kunna berätta.

Jag kan ju även förstå att i ett samhälle där vi allt mer präglas av egoism, mitt eget jags välbefinnande, där utsatthet görs till såpor i TV, där tidningarna väljer att göra rubriker av enskilda barn och människoöden, tar det tid att förstå att utsattheten, kränkningen och vanvården ok handlar om att enskilda varit utsatta, men att det egentligen handlar om systemfel och brister i systemet. Att vanvård innebär att så många drabbats och drabbas än idag,  att komma tillrätta med problemen handlar om ett långsiktigt arbete.

Men för att lyckas måste vi ha en inte bara en modern och effektiv lagstiftning för barnen (se Barnskyddsutredningen) vi måste framför allt följa lagarna och intentionerna i lagen. Det måste kosta för den kommun som inte sköter sina åtaganden. Skall det på sikt lyckas får vi aldrig glömma Vanvårdsutredningen, de tusentals som varit usatta i barn- och ungdomsåren. Vi får aldrig glömma den sorg och smärta det innebär att veta att någon tog min viktigaste tid - barndomen.

Sverige skulle om nu Upprättelsen leder till våra förhoppningar, sälla sig till raden av länder i världen som ber om ursäkt för att de hanterat sina barn som de gjort, bl.a  Norge, irland, Australien. I Finland, Danmark, England, Holland, Canada arbetar man för samma sak. Vanvården var inte särskilt svensk den var internationell och därför vore det på sin plats att frågan om vanvård av barn i Europa kom upp på EUs bord kanske till och med FNs.

Torsdag den  10 februari hoppas jag för alla vårs skull att det vi arbetat för Upprättelsen blir verklig.

Anne Skåner (78 artiklar)

Anmäl