Den nationella solidariteten måste stöpas om

Plånböckerna och privatiseringarna segrade. Egoismen och fientligheten mot andra tog ett fastare grepp om samhället. I ett val där det skulle röstas för plånboken eller för solidariteten vann Reinfeldts femhundring till familjen Svensson. Den konklusionen tycks många ha dragit av valresultatet.

Har Sverige helt plötsligt gått och blivit ett känslokallt land där alla bara ser till sitt eget bästa? Det senaste förslaget om ytterligare jobbskatteavdrag sprang exempelvis på motstånd även inom Alliansen. Jag tror inte i huvudsak det är summan i plånboken som vi har blivit mer måna om. Det är rätten att bestämma och känna oss delaktiga.

En avgörande faktor i vänsterns valförlust var att någon lyckades ställa den nationella solidariteten och rätten att bestämma över den egna plånboken mot varandra. Den kampen kunde Mona inte vinna.

Ska Socialdemokraten som tar över efter Mona återta makten, måste detta motsattsförhållande brytas genom att man vågar modernisera stadsapparaten och oss medborgares roll i den.
Nya idéer i gammal tappning fungerade bevisligen inte. Jag slår ett slag för att den nya ledaren istället provar gamla idéer i ny tappning. 

Det måste helt enkelt bli roligare, mer interaktivt och utmanande att dela med sig.

Om livet vore ett spel (vilket det allt mer börjar bli för övrigt) så är Alliansens spelregler oerhört mycket mer interaktiva än Monas och Lars Ohlys. Jag får bestämma, jag välja, jag får veta. Och i en värld där människor blir allt mer uppkopplade, allt mer informerade, allt mer engagerade och individuella är interaktivitet a och o.

Skatter är en värdelös indrivningsmetod därför att de är så passiva och så anonyma. Det nuvarande beskattningssystemet är som ett spel där man aldrig får poäng, man får bara rätt att fortsätta spela. Men det vill man gärna inte.

Man kan nog förenkla min tes genom at hävda att de system som finns på plats idag för att finansiera ett än mer solidariskt välfärdssamhälle inte är optimerade sett till människors egentliga vilja att stödja gemensamma välfärdsinsatser.

Inom välgörenhetssektorn har solidariteten redan affärsutvecklats. Den så kallade igenkännbart offer effekten som stipulerar att vi är mer villiga att skänka pengar till ett känt individuellt offer än till en större behövande grupp gav oss fadderbarnen. Via Plan allena, enligt deras egna siffror, har över 70 000 svenskar fadderbarn. Fadderbarn; det är solidaritet jag kan ta på. Interagera med. Se. Och följa.

Politiska plattformar som är bygger på stark nationell solidaritet och kräver stora finansieringar är ofta noga med att poängtera tack vare vilka skatter denna välfärd ska byggas. Nu senast hamnade bensinskatten i fokus. Och det finns förstås också färdiga lösningar på hur pengarna ska spenderas. Men däremot ingen koppling där emellan. Så jag vet hur jag kommer att tvingas bidra, men jag vet inte den direkta effekten av just det jag bidrar med. Och därmed finns inget reellt belöningssystem. Det. Är. Värdelöst. Bruket av subjektiva och virtuella belöningssystem var på rejäl frammarsch inom affärslivet 2010 och inget tyder på att det kommer bli mindre av den varan framöver. Allt vi gör skall poängsättas, värderas, belönas och visas upp för omvärlden.
Hur vi tittar på TV, hur vi kör, hur vi spelar ett spel, hur vi agerar på sociala nätverk, allt!

På sajten crowdrise.com som har den underbara sloganen "om du inte skänker något kommer ingen att gilla dig" tävlar exempelvis människor om att på roliga sätt utföra mest välgörenhet och samla in mest pengar. Interaktivt, individuellt och lätt beroendeframkallande. Vem säger att denna mentaliteten inte kan vara vägvinnande även inom politik på riksplan?

Massvis med människor på nätet betalar för saker de inte behöver betala för. Massvis med människor på nätet köper saker som egentligen inte har något värde alls, för väldigt riktiga pengar.
Att i en sådan verklighet komma dragandes med gamla tvingande skattemonster som anonymt slukar allt i sin väg är inte så attraktivt.

När jag pantar får jag ge bort panten till något biståndsprojekt utomlands. Var är biståndsknapparna som hjälper August och Greta som sitter på ett underbemannat hem i Svedala? Var är möjligheten att efter en avancerad operation som kostade trehundra kronor  betala det dubbla och sponsra en liknande operation för någon annan? 300 kr i det läget är ju galet billigt! Vad hände i Malmö i vintras när en uppsjö ungdomar från Rosengård kontaktade kommunen och ville hjälpa till (gratis) med att skotta undan en del av all den snön som kommunen inte fick bort? De fick nobben förstås.
Hopplöst.

Skatter är fienden. Därmed är också den nationella solidariteten som skatterna finansier fienden. Vi gör allt för att dra ner på vår skatt och drar då obönhörligen även ner på vår solidaritet. Det är den här nöten Socialdemokraterna måste knäcka för att kunna svara upp mot Alliansens individuella frihetsbudskap. Det måste finnas fler och friare kanaler genom vilka vi medborgare kan bidra till den nationella solidariteten. Det måste bli roligt, spännade och utmanande att dela.

Visst kan man tycka att det vore önskvärt om moraliska övertygelser var nog, men varför begränsa sig?

Det är viktigt att påpeka att det jag är ute efter inte följer den republikanska tefeststanken om att ingen ska bestämma över min plånbok. Där handlar inte om att jag ska få bestämma vad jag spenderar mina pengar på. Jag vill se interaktivitet och engagemang i det jag på ett eller annat sätt måste dela med mig av. Jag vill inte ha mind your own business. Jag vill ha mind your own sharing.

På kommunalplan är problemet  tydligt. Avståndet mellan kommuner och dess invånare är alldeles för stort. När TV4 kör program som Stadskampen då jäklar känner vi gemenskap som Svedalabor, men när tunga kommunala beslut ska fattas då sker det i skymundan.

Den kommunen jag växte upp i, Skurups kommun, blev 2010 utsedd till Årets Idrottskommun i Skåne efter att ha genomfört rätt häftiga satsningar på idrottshallar. Var är den galan? Var är den galan som hyllar eldsjälarna som manade fram besluten och politikerna som vågat fatta dem? Var är hyllningarna till de kommuner som bäst gått i bräschen för miljöfrågor, energifrågor, djurhanteringsfrågor, migrationsfrågor? Vi hyllar idrottsmän, författare, filmskapare och hjältar men inte initiativ som skapar bättre förutsättningar för våra barn, vår miljö och vår ekonomi? Initiativ som så fort de kommer i rampljuset får medborgare att känna gemensamt, samhörighet, stolthet och... solidaritet!

Psykologiska motivationsmekanismer som visat sig sanslöst effektiva inom många branscher fungerar förstås precis lika bra på medborgare och politiker i kommuner, i landsting och i Sverige. Men de ignoreras helt. Att vara medborgare ska vara betungande tydligen. Inte belönande.

Jag säger det igen, det måste bli roligt, spännade, interaktivt och utmanande att dela.

För att hitta alternativ till rymdforskning har man provat lite allt möjligt och ofta kommer olika former av fonder på tal. Nu låter jag medvetet hejdlöst naiv, men varför inte starta vårdfonder i landstingens namn där jag som medborgare kan investera lite i och sedan följa hur många livsräddande operationer den fonden delat ut kontra andra landstings? Är den känslan inte värt något?

Jag tror det finns massvis med intressanta svar på frågan hur man kan engagera medborgare i den nationella solidaritetens namn. Att bygga virtuella belöningssytem kopplade till populära sociala nätverk som gör att jag blir stolt över att ha deklarerat utan anmärkning istället för att känna mig som en förlorare för att jag inte drog av för de där skorna jag nog hade kunnat bluffat igenom, är bara ett exempel.

Naturligtvis pratar jag uppe-i-molnen utopi här.
Men jag tror den nya ledaren för Socialdemokraterna måste våga måla upp bilden av ett sådant samhälle, och utmana istället för att tvinga svensken att bygga det. Våga lita på att vi tillsammans nog ska samla ihop, arbeta ihop och bidra ihop det som behövs för att bygga en ännu starkare nationell välfärd utan att det direkta skattetrycket ökar. Våga göra det som krävs för att folk ska känna ett större ansvar för och ett större engagemang i sin närmiljö. Kommunikativt rikta skatter åt båda hållen så folk förstår vart deras pengar går och känner sig delaktiga och duktiga.
Nyttan måste individualiseras. Indrivningen måste interaktiviseras.

Vilja att hjälpa till och dela med sig är en oerhört viral företeelse. Får den väl fäste så går den som en löpeld. Återstår att se om Monas efterträdare förstår vikten av att tända den elden.

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/32468

7 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Det gick för långt. Under socialdemokratisk ledning blev "solidaritet" till "någon annan betalar".

Permalänk | Anmäl #1 Sune Svensson, 2011-01-26, 10:17

Precis.

Att "någon annan" okänd, icke spårbar, icke tydlig, icke för mig relevant källa betalar är oerhört pacifiserande. Det är lika viktigt med återkoppling när man är på gynnade sidan av ekvationen. Det skapar en positiv press och vilja att ge tillbaka.

Permalänk | Anmäl #2 Kim Lund, 2011-01-26, 12:40

Vare sig Sverige styrs av det ena eller det andra partikonstellationen, vill jag se en ledare som ser de värden, möjligheter och hot den främste ledaren har att förvalta för Sveriges räkning. En ledare som vågar söka frågorna i de stora spänningsfälten och som vågar lyfta fram även det som är obekvämt och avvikande för den rådande paradigmen inom sitt parti och inom Sverige. Det är först när betydelsefulla frågor fått blivit sedda och belysta som det finns möjlighet att gå fram till verkställighet med ett lyft för Sverige. Det som beslutas av regering och i Sveriges riksdag, har betydelse för varje enskild medborgare i Sverige, men det är inte i departementen jobbet görs utan därute i landet av varje enskild medborgare. Sverige är fullt av svart-vita frågor där de svarta söker mörka bort de aspekter som talar för de vita och tvärt om. Så fel, eftersom det i gråskalan, i nyanserna, i spänningsfälten och i de dolda sanningarna som de goda lösningarna och upplösningarna till framgång finns. Då måste ledaren våga ta stryk. Våga säga stopp, nu förstår vi inte varandra. Våga tvinga fram frågorna på barnets vis och nyfiket se på svaren. Detta även om svaren försvagar den egna och partiets sanning men till förmån för nya och bättre sanningar, bättre partidogm och bättre värdegrund för Sverige. Våga komma till den punkten att här tycker vi olika men att vi har hitta framkomstvägen i respekt för varandras olikheter. Jag menar, Sverige är trots allt mer än bara Midsommar och sånt. Det Ursvenska är trots allt mer än bara Barbariet. Vi borde, vare sig vi är nyinvandrad eller med generationers rötter i Sverige, få vara stolta över att tillhöra den svenska gemenskapen. Det är när vi ser, förstår och tror på den gemensamma saken som vår insats och ansträngning för Sverige är lätt att bära. Detta trots att vi värderar aspekter olika utifrån vars och ens tydliggjorda särintressen....och ledaren är avgörande!

Permalänk | Anmäl #3 Per Wennergrund, 2011-01-26, 16:17

Skapa ett skattesystem med så raka rör som möjligt. Det betyder t.ex. avgiftsfinansiera vägar, trafikförsäkringen finansierar trafikolyckor. Avgifter till Försäkringskassan finansiera all sjukvård + sjukskrivninga.r Avsikten är inte att alla detaljer faller på plats, mycket går att göra med schabloner. Obligatorisk A-kassa, som finansieras av medlemmar, företag som anställer deltidare och uthyrningsfirmor osv osv...

Permalänk | Anmäl #4 Ulf Börjesson, 2011-01-26, 16:33

Skattevilja förutsätter ett homogent samhälle med bred värdegemenskap. Ju mer mångkultur, ju mindre solidaritet,och ju mer skattesänkningar blir naturligtvis följden.

Oppositionen är til lsynes dum som tåget och begår långsamt politiskt självmord vilket emellertid är helt naturligt eftersom dessa Politiker SJÄLVA tillhör överklassen och har intresse av att sänka sin egen skatt. Kort sagt: förräderi.

Permalänk | Anmäl #5 Peter Ingestad, 2011-01-26, 19:43

#5 Du sätter fingret på den ömma punkten, sanningen som vägras inses av "politiskt korrekta"( uttjatat uttryck jag vet).

Harvard prof. Robert Putnam och hans teori kring socialt kapital förklarar problematiken väl kring mångkultur och splittrade samhällen: http://en.wikipedia.org/wiki/Robert_D._Putnam

"In recent years, Putnam has been engaged in a comprehensive study of the relationship between trust within communities and their ethnic diversity. His conclusion based on over 40 cases and 30 000 people within the United States is that, other things being equal, more diversity in a community has a correlation [expressed as a beta equal to 0.04 in a multiple regression analysis (see Putnam, 2007)], to less trust both between and within ethnic groups."

"Putnam describes people of all races, sex and ages as "hunkering down" and going into their shells like a turtle. For example, he did not find any significant difference between 90 year olds and 30 year olds.

Low trust with high diversity not only affects ethnic groups, but is also associated with:

*Lower confidence in local government, local leaders and the local news media.
*Lower political efficacy – that is, confidence in one's own influence.
*Lower frequency of registering to vote, but more interest and knowledge about politics and more participation in protest marches and social reform groups.
*Less expectation that others will cooperate to solve dilemmas of collective action (e.g., voluntary conservation to ease a water or energy shortage).
*Less likelihood of working on a community project.
*Less likelihood of giving to charity or volunteering.
*Fewer close friends and confidants.
*Less happiness and lower perceived quality of life.
*More time spent watching television and more agreement that "television is my most important form of entertainment"."

Kort sagt socialdemokratin enligt klassisk modell fungerar inte idagens samhälle. Sålänge man bortser från rådande förutsättningar och hur vi människor naturligt fungerar kommer inte heller socialdemokratin att göra det.

Permalänk | Anmäl #6 Robin P, 2011-01-26, 20:56

#Per

Håller med. Verkligen väl formulerat.

#Ulf

Precis. Jag tror, i min naiva enfald kanske, att det finns oerhört mycket att vinna på att på ett rent kommunikativt plan sälja in skatter annorlunda. Det du kallar raka rör är vad jag valde att kalla "riktade åt båda håll". Ditt var bättre.

#Peter # Robin

Precis som Robin så elegant hänvisar till så tycks exempelvis mångkultur exempelvis minska skatteviljan. Däremot tror jag mångkultur också kan skapa bättre förutsättningar för att etablera andra finansieringsformer som bättre skulle ta till vara befolkningens faktiska solidariska vilja.

Permalänk | Anmäl #7 Kim Lund, 2011-01-27, 01:26