Smygfotografering är en klassisk och moraliskt svår genre

Det skylls på Fotografiska som startade trenden. Det började med Annie Leibovitz, marknadsinriktade events och fotografering för föräldralediga och det kommer inte att sluta med att fotografier tar over hela Moderna Museet. Alla äger en kamera och alla kan fotografera. Den rörliga bilden är redan idag allas leksak och snart en nödvändighet för varje fotograf med F-skatt.

Det är i sin ordning att Makten också vill vara med och vill hjälpa oss att navigera genom revolutionen. Det är i sin ordning att vi hjälper Makten och berättar hur det är på marken.

På marken är det både och.

De senaste sju åren jobbar jag mycket i Fittja, Botkyrka; de senaste tolv månader jobbar jag en del i Fatbursparken, Stockholm. Den stora bilden är ljus: människor är öppna och orädda, uppskattar att bli sedda, kommunicerar tydligt. Bilden är ljus men innehåller några fläckar också och det är fläckarna som är intressanta, bade för lagstiftarna och oss på marken.

Jag ska beskriva några situationer som lämnar dåligt smak i fotografens mun.

En blond kvinna på språng med två svarthåriga barn vid sin sida illustrerar en folder om forskning. Texten som man lägger i bild berättar att det handlar om forskning i migrationsrelaterade frågor. Kvinnan klagar: fotografen skulle fråga om lov och då skulle hon förmodligen saga OK men idag uppfattar hon fotografens handlande som straffbart i lagens mening, omoraliskt och oetiskt.

Fotografen är inte orolig för lagens långa arm men grubblar over moral och etik. Hans moral är förstås kopplad till hans arbete. Han fattade ett moraliskt beslut redan vid val av situation (det urbana livet) och val av utrustning (ett 300 mm teleobjektiv). Han fattar ett moraliskt beslut när han väljer bilden till publikationen. Han kunde välja att ha en assistent med modelrelease i handen, en assistent som skulle stoppa varje fotograferad människa och förhandla vad man får och inte får använda de resulterande bilderna till. År 2010 i Stockholm väljer han bort den möjligheten. Hans moral säger att han ska ta bra bilder och att han jobbar i ett bra syfte.

Leif Pagrotsky och Filippa Reinfeldt vill ha bästa resultatet av sitt arbete och samarbetar med fotografen. De behåller kontroll over sin image så långt det går och de stänger av alla mer eller mindre paranoida tankar. Det låter självklar men det är inte alltid så. Maria Abrahamsson ställer sig bredvid Filippa R. på Medborgarplatsen men känner ändå behov att fråga om jag inte jobbar åt Sverigedemokraterna. Mona Sahlin åker tunnelbana för att hålla sitt sommartal på en grusäng i Fittja ("jag vill vara där luktar asfalt") men tycker att hennes kaffestund på Mångkulturellt centrum är privat. Det var en bra läxa för mig - jag störde inte Mona Sahlin men jag svek mitt uppdrag som anställd fotograf och samhällsskildrare.

Fittja är en plats där Hänsynstagande bara är förnamn på en fotograf. Därför passar jag så bra där - min böjelse för tomhet och betong blandad med den svenska idyllen lämnar många människor ifred. Men möjligheter till krock finns alltid och överallt. I somras blev jag nästan överkörd av en ung man på en fyrhjuling, på den första bilden är han en liten pixel 200 meter bort, på den sista ser man spår i gräset som leder rakt till mig, han viker med stor ansträngning. Han förlorar the chicken race som jag blev medveten om hemma vid datorn. Eller var det inte en tävling? - han kände sig kanske kränkt? eller exploaterad? och ville straffa mig! Där fick jag en bra bild, en bild som jag publicerar med rent samvete (han döljer sitt ansikte) men jag avstår ändå tills min moral hittar rätt sammanhang.

Alla brottas med både verkligheten och sitt inre universum. Ju proffsigare man är desto mera medveten är man. Moral och etik är bara en liten del av det som fotografer är medvetna om. Frågor om sanning och verklighet går man genom jämt. Fotografer är tvungna att lära sig att en bild är sin egen sanning och sin egen verklighet. Många fotografer påminner oss, t.ex. genom sitt bildspråk, att varje bild egentligen är ett självporträtt.

Tillbaka till Fatbursparken. En plats med en självsäker mångfald och självklar respekt som är nödvändig om vi ska överleva i urbana miljöer. Jag ska fotografera mina möten där några år till, tills parken är färdigställd efter Citybanans intrång (ett neutralt ord i min värld). Jag är inte orolig att mitt arbete påverkas av det diskuterade förslaget. För det första, i projektet ingår att jag kommunicerar med människor, förklarar syftet och gör dem trygga. För det andra anpassar jag mig till omständigheter, om jag bedömer att jag ska ta bilder utan samtal och tillstånd, då tar jag dem oavsätt vad lagen sager. Om min moral säger att vårt samhälle behöver veta hur prostitution och knarkande i den offentliga toaletten ser ut då installerar jag en kamera där. Visst, det bästa vore att få vara med men en fotograf lär sig också att betraktaren förändrar verkligheten (se Heisenbergs osäkerhetsprincip).

Vad jag är orolig för? Ja, hur polisen och rättsväsendet klarar jobbet? I dagens läge har polisen resurser att tömma ölburkar från de picknickande, det gör de proffsigt och pedagogiskt. Blir nästa steg kontroll av gubbarnas minneskort?

By the way: senaste året bytte jag kameran till fullformat och lärde mig att storleken har betydelse - nu syns det att jag är proffs och det kan vara ett skäl till all vänliga respons. Men hur tänker polisen?

Rättsväsendet: det är bäddat för mycket arbete på en planhalva som inte är rättssäker. Jag plockar några ord från promemorian om fotoförbud: ägnat att kränka, personlig integritet, påträngande, närgånget, dolt, integritet som privatperson. Den juridiska processen startas i samma stund som någon är kränk eller när en polis fattar misstankar. För att gå till botten med varje ord krävs hårt arbete av åklagare, advokater och experter. Ja, experter kommer att behövas i stora mängder, från psykologer till konstkritiker, från arbetgivare till karaktärsvittnen.

Det är fint att man planerar att det inte ska dömas till ansvar om gärningen med hänsyn till syftet och övriga omständigheter är försvarlig eller om den utgör ett led i en myndighets verksamhet. Då vet jag att jag går fri efter den juridiska processen.

Jag skriver i början att människor är öppna och orädda. En del av Fatbursparkens resa är insikt om misären och eländet, den platsen är inte annorlunda än andra. Tack vare tätheten på en sådan liten plats ser man lättare det goda: en fågelholk som hånar FRA-lagen har fått vara ifred i mera än ett år nu, vit makts hårdingar delar gräsytan med de som är mera mörkhyade och - ja - det är lätt att kommunicera här.

Det vore fel att kräva av våra statsråd att de ordnar allt i samhället, både därför att vi inte vill ha ett sådant samhälle och därför att det är omöjligt.

Vad är rätt att kräva? Att satsa, varje gång när man fattar beslut, på det öppna och orädda. Att börja med utbildning, att satsa på bildning som hjälper oss alla att handskas med den komplicerade verkligheten. Det är billigare att bygga skolor och fritidsgårdar än fängelser.

Andrzej Markiewicz (3 artiklar)

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/32453

6 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Detta är såklart en ickelag. D.v.s. den verkar framkrystad för att Betrice Ask ska framstå som att hon gör något på sitt jobb.

Låt mig berätta en historia som är verklig. År 2001 så stod jag utanför ett kommunalt bad och väntade på min flickvän. Hon var gift på "annat håll" så att det var ibland knepigt att hitta lämpliga mötesplatser. Badet ligger i Haninge kommun och c:a 600 meter från min dåvarande bostad. Just vid den här tiden var det coolt med digitalkameror eftersom det var relativt nytt. Jag hade såklart en sådan. När jag står utanför badet och väntar på min flickvän kommer en totalt främmande kvinna fram till mig, visar diskret upp en polislegitimation och säger att folk har ringt för att dom sett en fotograferande person utanför damernas dusch. "Jaha", tänkt jag. Då jag inte fotat in genom något fönster så tänkte jag att "det har slutar bra". Men ACK vad jag bedrog mig. År 2001 greps jag och misstänktes för SEXUELLT OFREDANDE. Kameran beslagtogs (såklart) och det tog TRE MÅNADER innan jag fick tillbaka min kamera. Jag behöver inte nämna att kameran INTE innehöll några olämpliga foton. Någon har fått för sig något, ringt polisen och hysterin i samhället gjorde att jag var utan kamera i tre månader.

Vad jag försöker säga med detta är att en ny lag är totalt onödig. Det räknades som sexuellt ofredande redan för nästan tio år sedan. Något som jag tror kan ge fängelse. Vad är nytt med detta lagförslag? Annat än att B. Ask vill visa at hon gör ens något på sin arbetsplats?

Dessutom tror jag att detta lagförslag främst vänder sig till tonåringar, de som går i skolan. Kanske t.o.m. de som inte är straffmyndiga. Det är väl dom som fotar i skolduschen. Vuxna gör inte detta. Inte i sådan mängd att det krävs en speciell lag för det. Är detta ett samhällsproblem? Jag själv är inte ett dugg rädd för att någon AV MOTSATT KÖN står och smygfotar mig när jag besöker ett kommunalt bad. Jag är betydligt mer orolig för samkönade som på legitima skäl befinner sig i samma omklädningsrum som mig och kan betitta mig bäst de vill.

Permalänk | Anmäl #1 Janne Berggren, 2011-01-26, 05:37

Hej Janne!

Av din berättelse förstår jag att du fotograferat inne i ett badhus. Det är inte ok och det borde du kanske förstått själv. Det behöver inte ens vara olagligt, men det är många som inte har lust av att bli avbildade i badkläder. Det borde ju du i synnerhet förstå, som har sådan hybris att du misstänkliggör att alla män som kan se dig avklädd, ska bli så attraherade av just dig, att om de nu skulle vara en homosexuell bland dess, att just han skulle memorera ditt utseende och sedan gå hem och kränka minnesbilden av dig sexuellt. Wow, det måste vara tufft att leva på det sättet.

Av vilken anledning tycker du det är viktigt att berätta att du bedrar en medmänniska med dennes fru?

Till fotograf Andrzej vill jag bara tacka för en bra och insiktsfull artikel. Jag är själv fotograf och du sätter ord för mångas tankar.

Permalänk | Anmäl #2 Johan G Lindell, 2011-01-26, 09:53

Hej Andrzej

Om du är fotograf och försöker lyfta en oerhört viktig fråga så måste du tänka dig lite mer för innan du gör denna typ av utspel. Självklart så har detta lagförslag inget med Fotografiska att göra samt din beskrivning av Fotografiska är ytterst märklig. Om Moderna hänger om sina samlingar så har inte det heller med detta med lagförslaget att göra.

Jan Broman
Grundare av Fotografiska

Permalänk | Anmäl #3 Jan Broman, 2011-01-26, 11:50

Otroligt rörig artikel. Betänk att huvudsyftet är att förbjuda vad man skulle kunna kalla "sexuellt ofredande medelst fotografi". Visst kan man kritisera lagen för att den i sin iver att vara generell riskerar att skapa en gråzon som drabbar legitim fotografering (och att man valde att stifta lagen av prestigeskäl, istället för att slå fast att "SOMF" ska räknas som sexuellt ofredande) men det är ingen anledning att helt förkasta lagen.

@ Janne Berggren
Mmm, just det, tre månader utan digitalkamera skulle få livet att kapsejsa för vem som helst, buhu snyft etc. Skämt och dagens i-landsproblem åsido, den eventuella skandalen i din historia är inte att polisen gjorde sitt jobb, utan att det tog så lång tid som tre månader för dom att kolla igenom din kamera. Lösningen är inte att yla om lagstiftning och polisarbete utan att utöka polisens resurser så att de kan hantera ärenden inom rimliga tider.

Permalänk | Anmäl #4 Kim Björksjö, 2011-01-26, 11:55

@Johan G Lindell: Jag är förvånad över ditt sätt att läsa in saker i en berättelse, saker som inte finns. Janne har (enligt hans egen berättelse) stått utanför badhuset utan att fota in.

Permalänk | Anmäl #5 Erik Iversen, 2011-01-26, 17:12

#4! Jag förstår ironin i din kommentar. Jag kan hålla med dig till viss del. Självklart är en "snodd" kamera i tre månader ett i-landsproblem. Men varför skulle jag leva ett u-landsliv när jag bor i Sverige? Får människor i andra VERKLIGA u-länder det bättre av att jag lever sämre (än jag gör)? Tror inte det. Anledningen att vi har det mer hyffsat i Sverige än vad andra har i s.k. u-länder -- kallas korruption. Vi har väldigt lite av den varan. Jag kan lätt minska min levnadsstanard några procent, men det lär inte komma någon annan tillgodo. Angående fler poliser så behövs dom ju inte ALLTID. Ibland skulle vi behöva betydligt fler poliser än idag, men vad ska dessa stackare sysselsätta sig med när dom INTE behövs? P-vakter? Ja, kanske. Varför inte... Antalet poliser måste hela tiden vara ett genomsnitt av vad som behövs. Ibland behövs det fler, och då uppstår brist. Oftast behövs det färre, och då får vi pappersvändare. Jag håller med dig såtillvida att jag hellre ser en polis som inte behövs än att jag saknar en polis som behövs. Men sånt kostar. En polistjänst i Sverige kan förmodligen mata 100 barn i ett u-land (för att återgå till det första ämnet). Vad skulle du själv välja om du hade möjligheten?

Permalänk | Anmäl #6 Janne Berggren, 2011-01-28, 00:44