Nästa s-ledare måste ta ledarskapet på mycket större allvar

Kanske blir det allra tydligast i dagarna då Socialdemokraterna letar efter en ny partiledare. Kravspecifikationen är inte bara enormt omfattande, den är också på gränsen till motsägelsefull. Man vill ha en lyssnande, stark, ödmjuk, kraftfull, lyhörd och bestämd ledare som dessutom förmår ena de olika fraktionerna i partiet. Helst ska ledaren kunna utmana statsministern och finansministern i pondus och statsmannaskap, men hon eller han måste vara sprungen ur "rörelsen". Dessutom, och det är ju en självklarhet idag, får partiledarkandidaten inte ha anlitat svart städhjälp eller tjänat pengar på bostadsaffärer. Och givetvis får man inte vilja ha posten, för då förhäver man sig.

På ett sätt är kravspecifikationen inte ovanlig, jag har sett den både i näringslivet och i politiken förr. Likväl blir det ofta inte som man tänkt sig. Efter en kort smekmånad så är bunkrarna tillbaka, förmodligen med en del nya namn, men minst lika slutna som bunkrarna var innan partiledarskiftet. Vill Socialdemokraterna (eller andra partier) verkligen förnya sig och svensk politik skulle det vara intressant att se en öppen diskussion om hur man kan bryta upp ett slutet och hemlighetsfullt ledarskap och ersätta det med ett modernt förhållningssätt.

Precis som i näringslivet är ofta vinnarskallen boven i dramat. De människor som söker och når toppositioner i politik och näringsliv är ofta utpräglade målmedvetna och drivna vinnarskallar. Kanske är det till och med än mer så i politiska partier, där många skolats in i hårdföra maktstrider redan i ungdomsförbunden och där det i varje läge bara kan finnas en vinnare (det är svårt att tänka sig någon annan bransch där en marknadsandel på 49 % i praktiken saknar värde).

I sig är vinnarinstinkt något positivt, liksom avund kan vara det. Viljan att åstadkomma mer, att nå högre, att överträffa sig själv och att söka nya utmaningar är en oerhört stark drivkraft för förändring och utveckling. Utan vinnarskallarna skulle samhället förmodligen röra sig bra mycket långsammare. Men precis som alla andra personligheter, så har vinnarskallarna också mindre positiva drag.
När viljan att vinna står över allt annat är det lätt hänt att man slutar lyssna på goda råd, framförallt de som upplevs som negativa. Kritiska röster avfärdas lätt som dysterkvistar eller, än värre, som dissidenter eller femtekolonnare. Många ledare har svårt för att acceptera egna fel och brister. Det är i sig inget märkligt, utan är en grundläggande mänsklig reaktion. När kritik hotar vår självbild, så är den naturliga reaktionen att avfärda kritiken som orättvis, överdriven eller felaktig.

Men även om det är naturligt så måste höga chefer ha bättre kontroll över sina reaktioner än så. En ledare som reagerar defensivt eller till och med aggressivt skapar också ett mönster för hur hela organisationen fungerar. Om kritik avfärdas som illojalt, så tystnar också de välvilliga kritikerna. Om konstruktiva råd bemöts med tystnad eller arrogans, så kommer ledaren med tiden att få färre goda råd. På några år kan man lätt skapa en organisation byggd på tystnad, hemliga allianser och intrigmakande, snarare än en öppen dialog med ledarskapet.

En av de absolut viktigaste egenskaper som en ledare kan ha är förmågan att lyssna på kritiska röster, kanske till och med på de argaste kritikerna, och ta det som vägledning för hur man kan utveckla sitt ledarskap. Då jag föreläser gör jag det ofta under devisen "ta skit och gör det till guld". Jag vill få svenska chefer att inse att kritik är en värdefull källa till egen utveckling och till bättre fungerande organisationer. Det handlar bara om vilket förhållningssätt man själv väljer till kritiken. Vill man ta det personligt och se det som en stridsförklaring, så får man ett resultat. Väljer man istället att lyssna också när kritiken känns orättvis, att kontrollera sina egna känslor och se hur man själv kan dra nytta av kritiken, så blir förmodligen resultatet ett annat.

En framgångsrik ledare måste ha förmåga att förstå andra personers perspektiv och vad som ligger bakom en kritisk kommentar. Förutom att ta kritiken till sig är det med grund i den förståelsen man också kan bedriva ett övertygande ledarskap. Ett exempel på detta är Jan Forsberg, som i tidningen Chefs granskning får höra att han brusar upp och har ett hetsigt humör. Om han istället för att avfärda kritiken hade svarat: "Det var oroväckande, jag som trodde jag var bra på att behålla lugnet?! Kan du ge mig exempel på situationer där jag agerat aggressivt?" så skulle bilden bli en helt annan. Medarbetarna skulle känna att Jan verkligen är en person att kommunicera med och få ett ökat förtroende för hans ledarskap.

Dessutom kan man konstatera att det är farligt att underskatta medarbetare i företag eller medlemmar i ett politiskt parti. Billiga försök att bortförklara brister eller problem väcker bara irritation och leder till att ledaren eller chefen tappar i trovärdighet internt och, med all säkerhet, även externt.
När man tillämpar sådana insikter på t.ex. Göran Persson inser man snabbt vad som var socialdemokratins problem tidigare. Göran Persson kallades inte för inte för HSB och blev med tiden urtypen för en icke-lyssnande ledare som snabbt skickade ut kritiker i kylan.

Men vad som inte är uppenbart är att inte heller Mona Sahlin har utövat något vidare ledarskap. Hon har förvisso lyssnat på mycket av kritiken, kanske till och med så mycket att hon från tid till annan drabbades av handlingsförlamning. Det är för övrigt intressant att, som utomstående, se hur kvinnor kan agera mot varandra också i ett parti där man förefaller överens om att lyfta fram kvinnors ledarskap.

Mona Sahlin använde naturligtvis inte samma försvarsmekanismer som Göran Persson - det hade knappast fungerat i hennes fall med ett förhållandevis svagt mandat redan från start - men det är ändå tydligt att hon tillämpade dem. När Göran Persson blev förbannad och straffade kritiker, så blir Mona Sahlin istället ledsen och besviken istället för att lyssna och bestämma sig för en handlingslinje. Personliga svar, ledsamhet och besvikelse är mer subtilt än dunkande i borden, men det är i grund och botten en försvarslinje som handlar om att föra bort diskussionen från sakfrågan.

Det är på något sätt talande att Mona Sahlin tog möjligheten att utöva ledarskap i sitt eget parti först när hon skulle sluta att leda det. Inte minst är det fascinerande att se de positiva reaktionerna på att hon själv formulerar politikens om hon skulle vilja se den. Det finns helt klart en stark efterfrågan på ett tydligt ledarskap inom Socialdemokratin och det ska bli mycket spännande att se om det sätter avtryck i den pågående diskussionen om efterträdare.

Det är inte ens säkert att vare sig Mona Sahlin eller Göran Persson, eller, för den delen, andra ifrågasatta chefer, är medvetna om att det är försvarsstrategier de använder. Och vanligen är inte vi tidningsläsare, medborgare och väljare det heller. Därför får det offentliga samtalet utarmas av ständiga personangrepp, fraktionsstrider och intimisering av politiken snarare än att handla om framtidsfrågor och politiska vägval.

Ett tredje politiskt exempel är hur alla partier idag hanterar avslöjanden från Wikileaks. Det standardiserade svaret på alla rapporter där den amerikanska ambassaden beskriver möten med svenska politiker har blivit att ambassaden har missförstått, övertolkat eller överdrivit innebörden av mötena. Inte en enda politiker har ännu ställt sig upp och accepterat ansvar för den kritik som nu vänds mot såväl regering som opposition.

Tyvärr är det ett mönster som går igen, bland annat därför att svenska medier lätt fastnar i förenklade analyser och maktspel. I stället för att tränga förbi bortförklaringar och försvarsmekanismer tar man lätt fasta på de billiga poängerna i olika personkonflikter. Med bättre kunskap om hur makthavare i politik och näringsliv reagerar då de blir trängda skulle analyserna bli betydligt vassare och vi skulle kunna få en betydligt bättre diskussion om vilka ledare vi vill ha.
För min egen del känns det beklämmande att se mängden av bortförklaringar och försvarsmekanismer, snarare än ansvarstagande. Och kanske är det rentav en kulturell fråga, att vi i vårt land hyllat det kollektiva beslutsfattandet och ansvaret så till den milda grad att våra ledare i politik och näringsliv inte ens känner sig personligt ansvariga för hur de agerar.

Den slutsatsen är också en kraftfull uppmaning till andra ledare att studera de haverier i ledarskapet som vi bevittnat på sistone och fundera över sitt eget ledarskap. Det är också en uppmaning till media och andra som granskar makthavare att tränga igenom de enkla försvarsmekanismerna och börja ställa frågor om personligt ansvar. Och det är en uppmaning till de ledare som just nu känner sig trängda: I längden vinner ni på att acceptera personligt ansvar, också då det blåser.

Annika R Malmberg (1 artiklar)
http://www.annikarmalmberg.se

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/32386

9 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Får känslan av en halvkass gymnasieuppsats i företagsekonomi om ledarskap när jag läser igenom det hela.

Kan vara bra att lyssna på kritik.
Jag har skrivit en bok om det.
Lite schablonbilder av GP och MS, vanligt förekommande uppfattningar om deras ledarstilar.
Svenska medier är ytliga, var inte det.
Lär dig av dina misstag.

Jaha...

Permalänk | Anmäl #1 Mats F Eriksson, 2011-01-24, 21:24

Tja, du beskrev ju inte direkt den tjocke i artikeln, och ändock var han tveklöst den framgångsrikaste ledare SAP har haft på decennier.

Permalänk | Anmäl #2 Martin A, 2011-01-24, 22:10

Problemet främst för (S) var att det inte har funnits någon naturlig ledare efter Göran Persson. Halvmesyrerna fortsätter även efter Mona Sahlin. De som kommit upp på förslag är vadjag kan se inga ledargestalter.

Permalänk | Anmäl #3 Lennart Skoogh, 2011-01-24, 22:30

Jag tycker det var mycket bra och träffande skrivet! Jag skulle gärna vilja läsa din mer akademiska och djuplodande bok om kritik Mats F, var hittar man den?

Permalänk | Anmäl #4 Stefan J Andersson, 2011-01-24, 22:36

Vem som vinner ett val handlar inte så mycket om ideologi eller frågor, utan om marknadsföring. Många (ofta avgörande många) är dumma och röstar på det parti som ser bäst ut på utsidan. Det som behövs är en karismatisk man (nej, ingen kvinna) som inte kallar sig feminist och som inte är så äckligt PK. Då kanske S har en chans.

Permalänk | Anmäl #5 jon79, 2011-01-24, 23:19

man måste först vet vad man ska göra ..sedan hur och vem ..
fråga sej först åt vilka håll förlorade man väljare ... Eftersom VP inte ökade gick inga dit ... Storstads medelklas(s) till MP .... dom som jobbar till M och ganska många till SD .... Sy ihop detta till en (ny) politik ...
Lycka till

Permalänk | Anmäl #7 erik satir, 2011-01-25, 07:11

Mats F Eriksson
Mats F Eriksson
Det var du som skrev att du skrivit en bok som då underförstått inte är av karaktären ”halvkass gymnasieuppsats i företagsekonomi” Jag, skrev inte att du skulle skriva en bok för det har du ju tydligen redan gjort. Borde ju vara ett ypperligt tillfälle för dig att lyfta fram dina i din uppfattning mer sakliga och vetenskapliga argument. Kalle Anka och Bamse läser jag gärna, Marx har jag läst men ska erkännas inte hela bibeln. Läser faktiskt hellre Kalle Anka än dålig management litteratur och jag har läst en hel del sådan.
Tack för att du uppskattar min optimism och jag önskar dig lycka till i ditt fortsatta författarskap, din nästa bok blir säkert en bestseller!

Permalänk | Anmäl #9 Stefan J Andersson, 2011-01-25, 09:02

Vad händer med socialdemokratin? Alltsedan valet 19 september har det producerats mängder med artiklar i diverse frågor. Socialdemokratin har gjort sitt sämsta riksdagsval i morden tid. Flera skribenter hänvisar till sina egna s k "darlings". Hade vi gjort si eller så hade det gått bra är oftast det gemensamma kännetecknet för dessa inlägg.
Läs gärna vidare på min blogg nedan
http://vittensten.blogspot.com/2011/01/vad-hander-med-socialdemokratin.html

Permalänk | Anmäl #11 Bo Sundbäck, 2011-01-26, 00:07

#9
Ahh, jag var för spydig i min förra kommentar tydligen.
Så...då skriver vi lite snällare nu då.

Nu är det ju inte jag som har hävdat att jag skulle ha skrivit en bok utan det är Annika R Malmberg som gör det.
Det är inte så svårt att förstå ur min text, snarare svårare att missförstå enligt mitt tycke.
De sex raderna är i stora huvuddrag allt som behandlas i inlägget.
Och för en person som hävdar att hon är en av sveriges mest anlitade talare (Ranelid måste bäva) och var nominerad som "årets talare" ? så tycker jag att det är berättigat att man kan undra "where is the beef ?".

Så vad är det då som är speciellt med inlägget ?

Knappast introduktionen som är ett påpekande att ledarskapskonsulter behövs, inte direkt förvånande då hon är en själv. "Men fortfarande är äkta och insiktsfullt ledarskap en bristvara" Det drar nästan tankarna till en "new age" rörelses budskap om att bara dom besitter den äkta kunskapen...

Nästa två stycken talar om vad orimliga kraven på partiledarposten och för chefer i allmänhet är, knappast något man höjer ögonbryna för. K-G Bergström med flera har påpekat detta i nyhetsprogram...
Man kan hitta detta i varenda kvällstidning. Som tex avpolleteringen av regeringsledamöter pga obetalda avgifter visar det med.

Nästa två stycken handlar om att det skulle vara "vinnarskallar" som söker sig till chefspositioner, tycker mer beskrivningen liknar psykopater som iofs är betydligt mer förekommande i högre chefspositioner men problemet för en organisation är nog snarare att dom finns där över huvud taget. Då tanken att bidra med något konstruktivt till företaget (om det inte är deras) är minimal utan dom agerar enbart utifrån egoistiska motiv och skapar nästan alltid betydande skada för företaget med sitt "revirpinkande" och sin egoistiska personlighet.
Att inte lyssna till kritik och vara egensinnig om man vill använda en snällare beskrivning är inte att vara en vinnarskalle IMHO det är bara att vara ointelligent.

Det är som om man skulle köra rally utan att lyssna till kartläsaren, fungerar på vägar man kan utan och innan på sin bakgård men annars gör man nog bäst att ta med sig numret till en bärgare eller betydligt skruva ner sina förväntningar på att kunna vinna.

Dom kommande styckena handlar om GPs och MS ledarskap.
Jaa vad var nytt där, det är den vanliga i media förekommande åsikterna om deras ledarskap.

Och lösningen på det hela är, tex hämtat från MBWA en 25-30 år gammal ledarskapsmodell från Hp.
Eller man skulle även kunna hävda likheter med 3G från Honda ? som så mycket annat från Japan när det handlar om strategier finner inspiration från Miyamoto Musashis Go rin no sho.
Eller Toyotas Genchi Genbutsu.
Man ska lyssna på folket som man leder för dom vet bäst hur organisationen fungerar ur deras perspektiv och vilka följder beslut får för dom i organisationen. Knappast några nyheter...

Så att en ledare behöver lyssna på folket som han leder så han vet, vad han leder, vart och hur han leder organisationen det är liksom ledarskapets ABC.

Sedan att media rapporterar att "apan sitter i trädet" snarare än att fråga varför den gör det är inget nytt, har hört den diskussionen i leda nu. Det handlar om begränsade reurser där som över allt annars.

Men jag kan hålla med om att reportrar/redaktörer låter politiker och makthavare komma undan för lätt men det beror nog snarare på att reportern låter bli att ställa för besvärliga frågor till personen i fråga då vissa politiker är kända för att frysa ut reportrar som är för besvärliga än att reportrarna skulle sakna nödvändig kunskap..

Där i ligger min kritik av artikeln att den befinner sig på en "gymnasienivå", det är inget nytt material och merparten av uppgifterna kan man finna i kvällstidningarna.
Och analysen att man ska lyssna på folk och ta till sig kritik när man gjort fel eller uppfattas som så, brukar kallas uppfostran och vanligt hederligt folkvett.

Permalänk | Anmäl #12 Mats F Eriksson, 2011-01-29, 15:03