Vilken roll spelar egentligen hyresrätten för arbetsmarknaden och för den reala och finansiella ekonomin? Skriv
Publicerad: 2011-01-25 23:01, Uppdaterad: 2011-01-25 23:01
Allt talar för att människor är mer rädda för själva döendet än för döden själv. Döendet skrämmer oss därför att vi är utlämnade, utan kontroll över vårt eget liv. Vi får inte bestämma över den tid som kan bli den mest ångestfyllda under hela vår livstid. Detta har lett till att allt fler människor tar till vanskliga metoder för att avsluta sina liv i brist på förtroende för samhällets hjälp i den svåraste av svåra stunder.
Författaren är medlem i föreningen Rätten till en värdig död (RTVD). Han är certifierad handledare i sorgbearbetning och utbildad borgerlig begravningsofficiant. Flitigt anlitad som föreläsare inom olika ämnesområden sedan tjugofem år tillbaka.
Det krävs av mig i allt fler sammanhang att jag ska ta ställning och själv fatta beslut om mitt liv och leverne. Samtidigt blir valmöjligheterna närmast oändliga och svårigheterna att sätta sig in i beslutens konsekvenser allt mer komplexa.
Det började med att Svenska kyrkan skildes från staten. Vara med och betala några tusenlappar via skattsedeln, eller låta bli och ändå vara välkommen i kyrkorummet? Borde inte vara något svårt val varken för en bekännande eller icke bekännande kristen.
Värre var det med pensionsreformen. Då krävdes det av oss att vi skulle vara både ekonomer och kunna spekulera i värdepapper. Ett ödesdigert val eftersom utfallet obönhörligen avslöjas för oss den dag vi blir pensionärer. Dessutom är placeringen inte given en gång för alla, utan det förväntas att vi håller oss à jour med marknaden och vid behov omplacerar vårt kapital.
Och så här har det fortsatt med telefoni, elektricitet, primärvård, skola, utbildning, sjukhusvård, etc. Utom i ett fall. Valet över mitt eget liv och hur jag vill avsluta det tillåts jag inte göra. I princip allt annat ska jag bestämma över, men mitt eget liv och min egen död får jag inte ta ställning till. Det mest personliga val av alla val. Underligt. Nu, när jag verkligen lärt känna mig själv och själv bäst vet hur jag vill ha det, då omyndigförklaras jag och förstår inte längre mitt eget bästa.
Konsekvensen av detta blir att människor väljer att ta till allt vanskligare metoder för att avsluta sina liv i brist på förtroende för samhällets hjälp i den svåraste av svåra stunder.
Lars-Olov Hammergård är en av åtta kända svenskar som dog under 2010 vilka inte tillerkändes rätten att få hjälp av samhället att avsluta sina liv. Han fick sjukdomen ALS strax innan han skulle pensioneras. Han läste om sin sjukdom och förstod att den är obarmhärtig och undantagslöst leder till döden. Det är dessutom en av de sjukdomar som kan leda till ett mycket svårt och ångestfyllt slut. Medan han inväntade denna dag, kämpade han envist och enträget för att få tillgång till någon form av laglig dödshjälp. Han som visste hur det kändes att befinna sig nära döden och vad som väntade honom behövde hjälp av samhället att ta kontroll över själva döendet; inte döden. En hjälp han inte fick.
Han tog sitt liv sittande ensam i sitt hus en natt i mars 2010 med tabletter som han samlat på sig. Läs den gripande artikeln Lars-Olov Hammergård - Ett livsslut om hans sista år och sin förtvivlade kamp för att få läkarassisterad självvald död. Ett förfarande som många anser är lagligt och tillåtet i Sverige, men som ingen läkare vågar använda sig av eftersom det inte är juridiskt prövat och att därmed kan leda till indragen läkarlegitimation.
Principiellt går det till så att en läkare skriver ut ett medel som är dödande medelst ett lugnt och skönt insomnande. Noterbart är att den sjuke själv tar medlet, och att läkaren inte ens behöver närvara.
Lars-Olov beskrivs som en pionjär som personifierar den oro många svårt sjuka känner när de vet att slutet närmar sig i vetskap om att de inte har rätten att få ta kontroll över de sista stunderna i livet och döendet med all den ångest detta kan medföra.
I tidskriften Bulletinen Nr 65 från oktober 2010 finns artikeln En självvald död. En berättelse om Maria och hur hon under tre år planerade att avsluta sitt liv. För Maria, som många andra, var detta ett mycket genomtänkt och välgrundat beslut. Hon hade också förmånen av att ha en väninna som satt med henne och höll henne i handen när hon dog. Hon hade också mediciner hon kontrollerat på internet att de var dödlig i en viss kombination och mängd. Dock fordrades det en ganska lång verkningstid innan döden inträdde. Timmar som kunnat bli en fin stund tillsammans med närmast anhöriga, och med vårdpersonal inom räckhåll som extra trygghet.
Nu fick Maria ändå en lugn och trygg död tillsammans med väninnan. Men det är inte värdigt vårt land Sverige att vi ska tvingas gömma oss för att få ha vårt döende i fred eftersom vi inte har samma rätt som man har i många andra länder.
Lagenligt läkarassisterad och lagenlig dödshjälp finns det möjlighet till i t.ex. Holland, Belgien, Luxemburg, Schweiz samt i Washington State Montana och Oregon State i USA. (Källa) I och för sig ointressant på annat sätt än att det vidimerar att det finns väl beprövade metoder. Något som brukar krävas inom den vetenskapliga sfären där motståndet mot dödshjälp sägs vara som störst. Det är inte bland cancerpatienter och andra svårt sjuka med svåra smärtor och utan hopp om förbättring som motståndet mot dödshjälp finns.
Det förefaller av debatten som att det i första hand är sjukvården och kyrkan som har vetorätt när det gäller vårt döende, och därmed indirekt bestämmer över hur vi skall avsluta våra liv.
Märkligt. De som skall veta mest om smärta och sorg, är just de som tar ifrån oss möjligheten att slippa ifrån rädslan och ångesten. Med detta menar jag att om läkarna och prästerna enades via sina respektive organisationer i frågan om att verka för att tillåta dödshjälp, då vore en lagändring inom räckhåll inom några få år. Politikerna skulle reduceras till ett instrument och riksdagsbeslutet bli en ren formalitet.
Vad kan du och jag göra? Antingen gäller det att bli bekant med en läkare som hjälper till med de medikamenter som behövs, eller leta rätt på dem på nätet. Det senare är dock inte att rekommendera.
Det bästa är att vi stödjer och engagerar oss i Riksföreningen Rätten till en värdig död (RTVD) och deras verksamhet. En förening som verkar för en lagändring och att sjukvården får möjlighet att skapa förhållanden som ger en smärtfri, trygg och värdig död. Fri från rädsla och ångest för såväl den döende som närmast anhöriga.
RTVD kämpar för människans rätt att själv bestämma över sin behandling i livets slutskede. Medlemmar i föreningen deltar i debatter i massmedia, ger ut tidningen Bulletinen, anordnar möten, håller föredrag och medverkar i utbildningssammanhang. Man har också varit remissinstans i olika etiska lagstiftningsfrågor.
Man distribuerar också ett så kallat livsslutsdirektiv. Ett formulär i vilket man tydliggör att man avstår från meningslös livsuppehållande vård, och samtidigt uttrycker en önskan om att detta livstestamente skall vara rättsligt bindande; även när man själv inte längre är beslutskapabel. Till livsslutsdirektivet följer ett kort att lägga i plånboken eller handväskan.
Bästa sättet att försäkra dig om rätten till en värdig död, är att betala 150 kronor i medlemsavgift till RTVD. På sikt är det dessutom den bästa försäkringen för att vi även i Sverige ska kunna få avsluta våra liv värdigt och tillsammans med nära och kära då vi själva tycker att det är dags.
Låt oss tillsammans göra Rätten till en värdig död till en folkrörelse! I en demokrati är det folkets vilja som styr. Det är bara att se oss om i världen för att upptäcka vad människor som går samman uträttar.
På föreningens webbplats hittar du kontaktuppgifter och styrelsens ledamöter samt annan information.
Newsmill är det första sociala mediet i Sverige som spinner kring nyheter och debatt. Vi publicerar varje dag olika personer med exklusiv kunskap om dagens viktiga händelser. Om du har egna erfarenheter av de frågor vi tar upp kan du omedelbart medverka i debatten. Du kan kommentera och skriva egna inlägg som publiceras på hög nivå eller medverka genom din blogg.
Läs mer om Newsmill
Millningen är ett sätt att kommentera med känslor. Du väljer ett ord eller ett namn som du vill mäta i opinionen och läsarna kommenterar genom att välja en av fyra känslolägen som representeras av fyra färger. Rött är arg, blått är glad, grön nyfiken och gult är uttråkad. Resultatet visas direkt och rubriken på artikeln färgas med den färg som de flesta väljer.




5 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.
Var är min kommentar. Det är åtminstone 6 tim sedan jag skickade in den!
Jag är faktiskt lite förvånad över att artikeln inte föranlett en enda kommentar. Men då finns det i a.f. en, även om den av ngn anledning inte nått fram. Tråkigt!
#2 Kjell Nordberg - Kommentar: "Tråkigt!"
Det är nog inte alls så tråkigt som det kan verka. Artikeln är tillräckligt bra och balanserad att det inte finns så mycket att tillägga helt enkelt och då nöjer man sig bara med att "milla".
De kontroversiella och osakligare artiklarna blir ju kommenterade flitigt som du kanske också märkt.
Tack, Christofer!
Ordet "tråkigt" syftade på att Kjell Ericksons (#1) inlägg inte nått fram.
#4 Kjell Nordberg - Kommentar: "...inlägg inte nått fram" :-)
Då var det nog så att budskapet i ditt inlägg inte nådde fram till mig...men sådant händer att man läser "korrekt" men inser inte vad som är dess korrekta sammanhang.