The Palestine papers

Per Gahrton om The Palestine papers

Al-Jeziras avslöjanden visar Israels sanna ansikte

Publicerad: 2011-01-24 16:01, Uppdaterad: 2011-11-02 16:11

Skulle det palestinska folket ställa upp på en extrem eftergiftspolitik enligt al-Jeziras avslöjanden? Det får vi aldrig veta, eftersom Israel inte nöjt sig med detta, utan i praktiken kräver att palestinierna antingen skall drivas ut i den jordanska öknen eller leva i en sorts maktlösa bantustan, skriver Per Gahrton, ordförande i Palestinagrupperna i Sverige.

126 kommentarer
Bokmärk & dela artikelnTipsa om artikeln vie e-post
Facebook
Twitter
dela
skriv ut
Facebook
Twitter

Om författaren

Per Gahrton är ordf i Palestinagrupperna i Sverige.

Att PLO under åratal gjort eftergift efter eftergift i sitt förtvivlade försök att etablera någonting som liknar en palestinsk stat, är ingen nyhet, varken för palestinierna eller seriösa utomstående observatörer. Men att PLO varit berett att gå så långt som nu har avslöjats, lär vara överraskande för många, såväl för radikala palestinier som misstänkt Abbas & co för att sälja ut för mycket, som för israeler som ständigt påstår att PLO inte gör några eftergifter alls.

Att det är pinsamt för PLO-ledningen och orsak till hånskratt från Hamas är solklart. I dagens (24/1) palestinska tidning al-Quds toppas första sida av omfattande intervjuer med såväl president Abbas som premiärminister Fayyad. Medan Fayyad upprepar den officiella formeln för PLO:s politik - att målet är en palestinsk stat på hela det ockuperade området med Östra Jerusalem som huvudstad - angriper Abbas al-Jezira, som stått för en del av de nya uppgifterna, men lovar också att om fredsprocessen misslyckas kommer PLO att slå in på en väg som kan överraska många. Då, säger Abbas, kan PLO vända sig till FN:s säkerhetsråd med krav på erkännande av en palestinsk stat eller internationellt förmyndarskap över Palestina (modell Kosovo). Fayyad utvecklar utförligt sitt program för att genom ekonomisk utveckling bygga en konkret palestinsk stat, trots den israeliska ockupationen.

Skulle det palestinska folket ställa upp på en extrem eftergiftspolitik enligt al-Jeziras avslöjanden? Det får vi aldrig veta, eftersom Israel inte nöjt sig med detta, utan i praktiken kräver att palestinierna antingen skall drivas ut i den jordanska öknen eller leva i en sorts maktlösa bantustan, enligt modell från den sydafrikanska apartheidtiden. Detta kan förstås ingen palestinier godta. Men alltfler palestinier, som är dödströtta på denna världens långvarigaste ockupation, börjar se en period under totalt israelisk herravälde som ett steg mot en palestinsk-judisk enhetsstat i hela Palestina. De flesta palestinier har inget emot att leva som jämlika medborgare med israeliska judar. En del israeliska judar skulle också kunna tänka sig en sådan modell, men hur många? De flesta bedömare är överens om att rasism och arabhat bland Israels judiska medborgare oavbrutet ökar.

Israel har sedan 1948 oavbrutet flyttat fram sina positioner och palestinierna har tvingats till eftergifter. 1947 tilldelade FN en judisk stat 55 procent av Palestina trots att två tredjedelar av befolkningen var palestinsk. Palestinierna fick alltså betala för nazismens brott. Eftersom palestinierna inte accepterade detta blev det krig, som Israel vann. Större delen av den palestinska befolkningen fördrevs, de 22 procent av Palestina som var kvar under arabisk kontroll annekterades av Jordanien. 1964 bildades PLO, 1965 al-Fatah, med målet att "befria Palestina". I arabiska ögon var det samma sorts kamp som i t ex Algeriet. Men medan Väst accepterade att algerierna bedrev frihetskamp och till slut tvingade en miljon franska bosättare att lämna landet, betraktades den palestinska frihetskampen med europeiska ögon - som ett nytt försök till judeutrotning. 1967 erövrade Israel de återstående 22 procenten av Palestina. Efterhand insåg PLO realiteterna och klargjorde att alla judar skulle få stanna och bli medborgare i ett fritt, mångkulturellt Palestina. Det räckte inte för sionisterna, som vill ha en judisk stat.

I slutet av 1980-talet uttalade Yassir Arafat i Stockholm att PLO "erkänner Israel". Genom Osloavtalet 1993 inleddes en process med visst kommunalt palestinsk självstyre, som enligt många skulle leda till en palestinsk stat. Men en judisk fanatiker mördade Yitzhak Rabin, den israeliske premiärminister som ingått Osloavtalet. Sedan gick det snett. I Camp David 2000 accepterade palestinierna ytterligare eftergifter, såväl utbyte av territorium som att inte alla palestinier som fördrevs 1948 (och deras ättlingar) skulle få återvända till sina gamla hem. Men kontrollen över Jerusalems moskéer kunde man inte avstå ifrån. Det blev utgångspunkten för Ariel Sharon, som i sina memoarer kallade sig "krigare", att helt sänka Osloavtalet och påskynda byggandet av israeliska bosättningar på ockuperad palestinsk mark.

Den som påstår att palestinierna inte gjort långtgående eftergifter ljuger. Vilka eftergifter har Israel gjort?

Faktum är att Israel har världsrekord i att strunta i internationell lag och folkrätt. Detta vet hela makteliten i västvärlden och ibland skriver makthavare, däribland Carl Bildt, under på att det faktiskt är Israel som förhindrar en fredlig uppgörelse. Men sedan händer ingenting. Israel fortsätter med lagstridigt beteende och omvärlden rullar tummarna och skriker i högan sky om någon palestinier någon gång använder sig av sin rätt att göra motstånd mot ockupation. Om Sverige blir ockuperat förutsätts vi göra motstånd, också med vapen, men om palestinierna gör det stämplas de som terrorister.

Nu tror jag inte att väpnat motstånd är en framkomlig väg. Israel är för starkt, arabvärlden för svag, arabiska regimer alltför korrumperade. Ändå kommer det säkert att bli ett desperat väpnat motstånd igen om inget annat händer, särskilt nu när många palestinier tolkar al-Jeziras läckor som bevis på att förhandlingsspåret drivs helt på Israels villkor. Det finns bara en fredlig utväg - behandla Israel som omvärlden behandlade Sydafrika på 80-talet: sanktioner.

Redan är en rad bojkotter mot varor, investeringar, akademiska kontakter, idrottsutbyte och mycket annat på gång. Palestinagrupperna uppmanar till målinriktade sanktioner mot Israel (se www.palestinagrupperna.se). En kampanj pågår mot och inom KF för bojkott av företag som har verksamhet på olagliga bosättningar.

Mahmoud Abbas nämner två alternativ om fredsprocessen misslyckas (vilket den enligt alla bedömare redan gjort): att skapa en erkänd palestinsk stat trots ockupation och att FN etablerar en sorts förmyndarregim. Hur ställer sig Carl Bildt till det? Faktum är att senaste giltiga FN-beslut stadgar säger att det skall bildas två stater i Palestina, en judisk och en arabisk. Vad hindrar att Sverige erkänner den arabiska staten även om den utropas drygt 60 år försenat? Eller vad säger Carl Bildt om ett nytt FN-mandat över det ockuperade Palestina? Då kunde FN-trupper - eller kanske EU-trupper med FN-mandat - rycka in via Egypten eller Jordanien. Kanske kunde Nordic Battle Group få något meningsfullt att göra istället för att rulla tummarna för dyra skattepengar. Skulle israeliska trupper börja skjuta mot FN och/eller EU-trupper som tågade in över Allenbybron efter FN-beslut? Det vore nog värst för Israel.

En sak är säker - om inte omvärlden övergår från ord till handling kommer snart en del palestinier att göra det (trots att inte bara PLO utan också Hamas nu länge med järnhand upprätthållit vapenvilan). Israels hämnd kommer, som vi vet, att betyda massmord på palestinier, inte minst barn. Israeler kommer också att drabbas, det interna förtrycket kommer att hårdna och än fler odemokratiska lagar att stiftas. Är det något historien har lärt oss är det att precis detta kommer att ske, om inte omvärlden tar sitt ansvar och ingriper i handling för att skydda och befria palestinierna från den israeliska ockupationen.

Per Gahrton (25 artiklar)

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/32407

126 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Sanningen är annars att judars rätt att bosätta sig gäller i hela det gamla palestinamandatet väster om floden Jordan, så att det är egentligen inget märkligt med att se Jordanien som det "riktiga" Palestina.

Permalänk | Anmäl #1 Zeth Arkö Gogman, 2011-01-24, 16:12

Det hade inte funnits någon konflikt att diskutera om man från arabiskt/muslimskt håll erkänt Israel och lämnat våldsvägen. Detta är ingen omöjlig hönan-eller-ägget-diskussion, Per G. Och påläst som du är borde du också veta att inga av de palestinska företrädarna vill ha någon judisk stat överhuvudtaget, och att DET är den egentliga orsaken till konflikten.

Det är djupt oärligt och på gränsen till löjligt att gång på gång kritisera Israel utanför den kontext som råder. Hade de palestinska företrädarna och/eller de grannländer som stöder dem och som flera gånger attackerat Israel, försvarat västerländsk demokrati och mänskliga rättigheter så hade de älskat Israel och velat förhandla med dem och kanske bildat en liknande stat.
Men efter äver fyrtio år får man väl anta att det aldrig varit målet. Och om man tvivlar på det så finns det ju skrivet svart på vitt.

Och apartheidsnacket är bara nonsens. För det första så är den arabiska befolkningen på västbanken inte israeliska medborgare och bara där faller liknelsen. Och för det andra så är deras situation skapad av deras ledares aggression.

De eftergifter palestinierna bör, ja måste, göra är helt enkelt att erkänna Israels rätt att existera samt upphöra med den väpnade kampen. Så länge det inte sker bör de se sig i stjärnorna efter en egen stat eller efter nån form av samtal.

Permalänk | Anmäl #3 John G-son, 2011-01-24, 17:25

Enligt svenska YLE har palestiniernas chefsförhandlare själv dementerat uppgifterna: http://svenska.yle.fi/nyheter/artikel.php?id=206551

"Palestiniernas chefsförhandlare Saeb Erekat betecknar dokumenten som en samling lögner och frågar sig varför Israel i så fall skulle ha avvisat förslaget."

Jag utesluter inte att journalisten kan ha blandat ihop palestiniernas chefsförhandlare med den israeliska dito, men i så fall torde det snabbt klargöras. Om så inte är fallet kanske Hr. Gahrton i framtiden skulle ta och ägna sig åt litet källkritik? Man kan inte nödvändigtvis lita på allt som sägs på Wikileaks, vet du...

Permalänk | Anmäl #4 Adam Eberhag, 2011-01-24, 17:50

Per Gahrton är för de flesta svenskar känd som en frontfigur för Miljöpartiet i dess stolligaste period. Och visst är han en foliehatt av rang som är lätt att avfärda med ett hjärtligt skratt. Men tomtigheten har på nåt sätt kommit att ursäkta att vi har att göra med en driven rasist som har har strött hatiska utfall mot den judiska staten om sig i över 40 år.

Det här är inte första gången Per Gahrton har föreslagit att Sverige ska invadera Israel. I sin hyllningsbok till Nassers panarbistiska imperiesträvanden framgår att Mellanösters enda demokrati stod i vägen för Gahrtons världssyn genom sin blotta existens redan på 60-talet. Tjugo år senare kom uppföljaren som dubbade Mubaraks diktatur, som är en grövre version av den förtyckarregim som det tunisiska folket nu revolterar mot, till en "Arabisk demokrati". Mubaraks företrädare, fredspristagaren Anwar Saddat, den ende arabiske ledare som någonsin tagit ett avgörande steg mot fred med den judiska staten och som mördades för detta, avfärdar Gahrton därför som förrädare. Däremellan hann han med en inbunden kärleksförklaring till den marxistiska terrororganisationen PFLP som gjort sig känd för att massakrera judar där de kommer åt, tex genom spränga ett fullsatt plan flygplan över Schweitz och en synagoga i Paris. I Ahmed Ramis i nynazistiska närradioradioprogram Radio Islam lade Gahrton ut texten om sitt eget "sionistspår" i palmeutredningen. Och för ett litet tag sedan satt han i TV och berömde de fina ungdomarna som skanderade arabiska slagord om att massakrera judar på Malmös gator.

Att PGS år efter år väljer en sån person till ordförande diskvalicierar dem naturligtvis från varje seriöst samtal om en fredlig utveckling i Mellanöstern. Men att Per Gahrton lyckats bilda parti, sitta i Riksdagen flera perioder och efter snart ett halvt sekel fortfarande anlitas återkommande som debattör utan att någon kommit på tanken att göra en seriös granskning av honom säger faktiskt en del om svensk mediakårs selektivt ursäktande attityd mot rasister av just hans slag.

(För övrigt är det intressant att få verkar notera att de den palestinska myndigheten, inte Israel, avfärdar uppgifterna Gahrton mfl hänvisar idag.)

Permalänk | Anmäl #5 Mikael Schvili, 2011-01-24, 18:06

Många ser Per Garthon som extremist inom antiisraellobbyn. Han har sannerligen viss övning i desinformation, ett exempel på vilket diskuteras och beläggs här:

http://si-info.org/index.php?id=540

Han har viss övning i att demonstrera tillsammans med nynazister mot israeliska tennisspelare. Och han har övning i att jämställa Israel med Apartheids Sydafrika med dess rasistlagar. Han har god övning i att skrika och domdera på Debatt i T.V., häva ur sig att Israel "häller fosfor på barn". Alla dessa övningar definierar Garthon som antiisraellobbyist med osmakliga och falska anklagelser. Länge ska han ha stått upp för Radio Islam som uppviglade mot landets judar.

Man behöver bara ta ett av många konstiga påståenden i artikeln:

"...Israels hämnd kommer, som vi vet, att betyda massmord på palestinier, inte minst barn..."

Hämnd? Inte kan syftet ha varit att gå efter Hamasstridare som drivit krig mot Israels civila och som medvetet sätter palestinier i fara i ett krig Hamas startade? Det finns belägg för att IDF gick efter Hamas och inte befolkningen. Att majoriteten av offren var hamasstridare har Hamas nyligen bekräftat.

Massmord? Garthon har sin egen definition av ordet? Ja, barn blev dödade i kriget, hemskt nog, bl.a. genom Hamas förfarande. Massmord är något annat. Använder Garthon ordet massmord för att ge en känga åt judarna som vet vad massmord innebär?

"Som vi vet"??? Ja, kanske specialintressegruppen PGS "vet" detta. Är det samma personer som av Garthon kallas "de flesta bedömare"? Bedömer gör de kanske men bedömer de i Garthons ton och stil är det inte mycket till informerad bedömning.

Om trovärdighet: Historieintresserade borde läsa annat än Garthons beskrivning av Israels tillkomst, procenttal etc för där finns inga många rätt. Att Israel upprättades på den del av brittiska palestinska mandatet där judarna var i majoritet är väl allmänt erkänt. Men hur många vet att Israel upptar 22% av det som ursprungligen var avsett av britterna att bli det judiska landet. 78% hade redan styckats av till arabisk ägo.

Det som skulle bli judiskt område krympte mer och mer. Sedan när förenade arabländer gick ihop för att krympa landet till 0% tvingades landet försvara sig. Jordanien ockuperade en stor del av Jerusalem och såret från den totala fördrivningen av judarna från den delen och förstörelsen av synagogor och gravplatser har inte glömts.

På det sättet har det fortsatt med både krig och terrorkrig. PGS tar inte detta i beaktning när de talar om att kompromissa. Israel har kompromissat, kommer att göra det igen och det är fel och illvilligt att säga annat.

Wikileaks läckande av det som kan - eller inte - vara sant och Al-Jazeeras vidare publicering kan få tragiska resultat. Tänk på vad som hände Sadat för att han vågade välja fred.

Betyg: Dålig kvalitet och trovärdighet på innehållet och riktigt dåliga kunskaper om konflikten, om Mellanösterns och den arabiska och den judiska historien. Många obalanserade anklagelser ger artikeln en oseriös ton. Men inte oväntat från denne specialiserade aktivist. :)

Permalänk | Anmäl #7 A-K Roth, 2011-01-24, 18:28

Varför accepterade inte Palestinierna det förslag som lades fram i Camp David år 2000 som skulle ha gett dom hela Gaza, mer än 90% av västbanken och östra Jerusalem?
Då hade allt varit löst nu.
Danmark har förlorat Skånelandskapen och Slesvig-Holsten vilket är en väsentligt större yta men dom har släppt det och gått vidare. Sverige förlorade Finland och Finland stora delar av Karelen men i bägge fallen så har man valt att inte bråka om det för evigt.
1991 när Sovjet fallit efter det att ryssarna släppt ifrån sig landområden som dom kontrollerat (tex i Baltikum) uppkom frågan om Finland inte skulle försöka köpa tillbaka en del av deras gamla områden. Då frågade man fd karelska flyktingar och deras barn men intresset för att återvända var inte så stort. Man hade skapat sig en ny tillvaro i det mindre Finland som blev resultatet av de två krigen 1939-1940 och 1941-1944 och var nöjda med det. Man hade gått vidare i livet.
Till skillnad i fallet med karelarna som blev Finska medborgare så valde arabstaterna och FN att permanenta de palestinska flyktingarnas flyktingstatus och låta det gå i arv vilket man inte gjort i något annat fall och vilket var mycket dumt.
Tyskland mottog i krigets slutskede några miljoner flyktingar från Polen, Tjeckoslovakien och Ukraina.
Men man valde att inte permanenta deras flyktingstatus och låta det gå i arv.
Skulle Tyskland ha tjänat på att låta dom bo i läger och låta deras barn växa upp där.
Antagligen inte. Det var en vinst för det tyska samhället att låta flyktingarna och deras barn bli medborgare.
Det borde arabstater som Syrien och Jordanien mfl gjort med de araber som kom dit från Palestina

Permalänk | Anmäl #8 Lars Johansson, 2011-01-24, 19:05

Vad kan vi lära oss av detta? Jo, att när man erbjuder någonting till en liten utsatt förföljd minoritetsgrupp så visar de ingen tacksamhet tillbaka utan tar emot och kräver därefter ännu mera.

Dra nytta av dessa lärdomar inom svensk inrikespolitik!

Permalänk | Anmäl #9 Erika Svensson, 2011-01-24, 19:27

LOL @ Gahrton,

Bara det faktum att du är med i någonting som heter Palestinagruppen innebär ju att du är partisk och inte att allt du skriver i frågan kommer att vara vinklat för att föra fram den åsikt du själv representerar (som om detta inte redan vore uppenbart för den som har lite minne).

Varför skulle någon vara intresserad av att läsa någonting som så uppenbart endast är lobbyism?

Det stora problemet i Israel-Palestina frågan är inte vilken av parterna som har "rätt", utan alla tomtar från andra länder som ska ha åsikter och lägga sig i frågan. Inse att detta endast komplicerar och bidrar till att hålla konflikten igång. Om alla externa parter på bägge sidor kunde ta ett steg tillbaka och sluta lägga sig i så skulle konflikten ha lösts för länge sedan.

Permalänk | Anmäl #10 Daniel Gustafsson, 2011-01-24, 19:32

Mikael Schvili #5 roar sig med likräkning. Ganska utsiktslöst i den här konflikten, både för sionisten och hans advokat. Israeler från Europa och USA bör erbjudas en enkelbiljett tillbaka till sina hemländer. Där kan dom vidareutveckla den omskrutna västerländska demokrati som i och med herrar Bush och Blair reducerats till ett jippo som går ut på att värva medbrottslingar genom att sitta och ljuga i FN. Israelerna litar mer på uttalanden från Hassan Nasrallah än på utsagor från sina egna ledare.Och många svenskar litar helt och fullt på Per Gahrton i frågor som rör västvärldens stöld av Palestina och dårskapen att skänka stöldgodset till sina egna medborgare.

Permalänk | Anmäl #11 Gösta Lilja, 2011-01-24, 19:47

Efter att ha läst inläggen så vill jag ge dig ett gott råd:
Ta en stabil grogg, luta dig tillbaka i gungstolen coola ner en smula och inse att Du är minst lika passé som Gudrun Schyman, om inte ännu mera, både som person, åsikts- och floskelgenerator..
(PS Låt bli bilen..)

Permalänk | Anmäl #12 Stig E-k, 2011-01-24, 19:59

Enligt både UN General Assembly Resolution 181 så väl som: UN General Assembly Resolution 194:
Så ,skall sfatden Jerusalem stå under internationell adriminisration
Allså så har varkar Irael eller Palestina något praktiskt inflytande öven denna stad.

Med hänvisning till alla de FN resolutioner samt avtal som Isatel har brutit mot.
Så borde Israels existen som nation samt medlem i FN stark ifrågasättas.

Nedan följer några exempel:

Centrala FN-resolutioner
Palestinska flyktingar har rätt att återvända till sina hem i Israel.
Beslutar att de flyktingar som vill återvända till sina hem och leva i
fred med sina grannar skall tillåtas att göra det vid tidigast möjliga
tidpunkt, och att ersättning skall betalas för egendom av dem som
valde att inte återvända och för förlust av eller skada egendom, som
enligt folkrättsliga principer eller i eget kapital, kan kompenseras
av regeringar eller myndigheter.
Generalförsamlings resolution 194, 11 December 1948

Israels ockupation av Palestina är olaglig.
Europaparlamentet kräver ett tillbakadragande av israeliska styrkor
från områden som ockuperades under kriget det året och "erkännande av
suveränitet, territoriella integritet och politiska oberoende av alla
stater i området och deras rätt att leva i fred inom säkra och erkända
gränser fri från hot eller handlingar kraft.
Säkerhetsråds resolution 242, 22 november 1967

Israels bosättningar olagliga.
Fastställer att den politik och praxis för Israel i bosättningar i de
palestinska och andra ockuperade arabiska områden sedan 1967 har ingen
rättslig giltighet och utgör ett allvarligt hinder för att uppnå en
rättvis och varaktig fred i Mellanöstern.
Säkerhetsråds resolution 446, 22 mars, 1979

Palestina har rätt till självbestämmande.
Bekräftar "den oförytterliga rättigheter till det palestinska folket i
Palestina ... till självbestämmande utan yttre inblandning" och "till
nationellt oberoende och suveränitet."
Generalförsamlingens resolution 3236, 22 November, 1974

Bekräftelse av en palestinsk stat
Bekräftar "en vision om en region där två stater, Israel och Palestina
lever sida vid sida inom säkra och erkända gränser."
Säkerhetsrådets resolution 1397, 12 mars, 2002

Bekräftelse av rådgivande yttrande av Internationella domstolen (ICJ)
om de rättsliga konsekvenserna av byggandet av muren
Kommentarer till den Internationella domstolens rådgivande yttrande 9
juli 2004, FN: s "kräver att Israel, ockupationsmakten, uppfylla sina
rättsliga skyldigheter som nämns i den rådgivande åsikt" och "uppmanar
alla stater som är medlemmar av Förenta Nationerna att uppfylla sina
juridiska skyldigheter som nämns i den rådgivande åsikt ".
Generalförsamlings resolution ES-10/14, 2 augusti 2004

Israelisk bosättningspolitik, inkluderat bosättningar i Jerusalem, bryter mot ett antal internationella överenskommelser: Haagkonventionen från 1907, fjärde Genèvekonventionen från 1949, vilken Israel har signerat, och ett flera FN-resolutioner
Haagkonventionen 1907 - Artiklar rörande privat egendom [redigera]

Artikel 46: Privat egendom kan inte bli konfiskerad.

Artikel 55: Den ockuperande staten ska endast betraktas som administratörer av fast egendom i de ockuperade territoriet.

Artikel 56: Kommuners egendom, även statlig egendom, ska betraktas som privat egendom.
Fjärde Genèvekonventionen 1949 [redigera]

Artikel 49: Den ockuperande makten ska inte deportera eller förflytta delar av sin egna civilbefolkning in i det territorium de ockuperar.

Artikel 53: Det är förbjudet att förstöra offentlig eller privat egendom på ockuperad mark.
Resolutioner från FN [redigera]

Resolution 252 (21 maj 1968) Uppmanar Israel att upphäva alla åtgärder som ändrar Jerusalems status.

Resolution 446 (22 mars 1979) Fastställer att Israels policy att etablera bosättningar på arabiskt territorium ockuperade sedan 1967 är olagligt.

Resolution 465 (1 mars 1980) Uppmanar Israel att utrymma de existerande bosättningarna och upphöra att etablera, planera och uppföra nya bosättningar.

Resolution 471 (5 juni 1980) Uppmanar återigen alla stater att icke förse Israel med sådan assistans som kan användas i samband med bosättningarna på ockuperad mark.

Resolution 476 (30 juni 1980) Återupprepar att med våld ta territorium är otillåtligt; att ändra de fysiska, geografiska, demografiska och historiska egenskaperna på ockuperad mark, vilket Israel gör, är otillåtligt och utgör ett flagrant brott mot fjärde Genèvekonventionen.

Resolution 478 (20 augusti 1980) Förkunnar Israels tillägg till dess Basic Law angående annektering av östra Jerusalem som ogiltig och uppmanar Israel att respektera fjärde Genèvekonventionen. Resolutioner från FN:s generalförsamling

Resolution 54/78 (22 februari 2000) Återbekräftar att fjärde Genèvekonventionen är applicerbar i de ockuperade palestinska områdena, inklusive Jerusalem, och i det ockuperade syriska Golan. Man överväger den skadliga effekt som Israels bosättningspolitik, -beslut och -aktiviteter har på fredsprocessen i Mellanöstern. Man återbekräftar att de israeliska bosättningarna i de palestinska områdena, inklusive Jerusalem, och i det ockuperade syriska Golan, är illegala och ett hinder för fred och ekonomisk och social utveckling. (Antagen med 149 röster mot 3, med 3 nedlagda).

Resolution 54/230 (22 februari 2000) Återbekräftar principen om den permanenta suveränitet som folk under utländsk ockupation har över sina naturresurser. Uttrycker sin oro över Israels, den ockuperande maktens, exploatering av naturresurserna i de ockuperade
palestinska områdena, inklusive Jerusalem, och andra arabiska territorier ockuperade av Israel sedan 1967. Medveten om den extra skadliga ekonomiska och sociala effekt som de israeliska bosättningarna har på de palestinska och andra arabiska naturresurserna, speciellt vad gäller konfiskeringen av land och den tvingade omdirigeringen av vattenresurserna. Uppmanar Israel, den ockuperande makten, att inte exploatera; orsaka förlust av eller utarma; eller sätta i fara naturresurserna i de ockuperade palestinska områdena, inklusive Jerusalem, och i de ockuperade syriska Golan. (Antagen med 145 röster mot 3, med 6 nedlagda).

Dessutom så har Israel konsekvent även brutit mot: