Sverige är militärt oförmögen försvara Baltikum

Studien genomfördes genom att analysera ett antal scenarier där de baltiska staterna var utsatta för olika påtryckningar eller hot från Ryssland. De täckte ett spektrum från en "fredskris" av typen Soldatmonumentskrisen i Estland 2007 till en militär konflikt likande den i Georgien 2008.

Viktigt är att påpeka att scenarierna inte på något vis är att betrakta som prognoser utan bara instrument för att utvärdera vad den framtida svenska försvarsmakten har för kapaciteter vid olika typer av kriser i vårt närområde. Eller uttryckt på ett annat sätt: vilka militära förmågor kommer regeringen ha till sitt förfogande om någon, eller några, av våra grannar skulle vara i behov av militärt stöd från Sverige någon gång i framtiden?

Utgångspunkten har varit den försvarsmaktsstruktur som också antogs av riksdagen sommaren 2009, "Struktur 2014". Strukturen omfattar i mycket grova drag:

- åtta manöverbataljoner med varierande grad av mekanisering, ungefär tre av dem kommer vara stående förband resten kommer vara mobiliseringsförband,
- vardera två: brigadstaber, artilleribataljoner, luftvärnsbataljoner och ingenjörsbataljoner där kanske hälften av förbanden kommer vara stående och resten mobiliseringsförband,
- sju ytstridsfartyg (korvetter) och fyra ubåtar,
- en marin basbataljon,
- ca 100 JAS-39 Gripen,
- en flygbasbataljon.

Den övervägande huvuddelen av marin- och flygförbanden kommer vara stående, dock med varierande beredskap och utbildningsståndpunkt. Vid markstridsförbanden kommer organisationen till delar vara "modulär", grundat på tanken att man vid varje tillfälle skall kunna skräddarsy ett förband för den uppgift det står inför. Det i sin tur innebär dock att det kan (kommer) att finnas ett tidskrävande samövningsbehov innan det kan bli aktuellt att genomföra mer krävande insatser.

Ett annat viktigt ingångsvärde för studien har också varit att alla eventuella svenska insatser alltid kommer att ske inom ramen för någon typ av NATO/EU operation.
Slutsatserna från de olika analyserade situationerna kan sammanfattas enligt nedan.

Vid ett enklare scenario där avsikten är att främst bidra till att hjälpa någon baltisk stat att hävda sin territoriella integritet och att markera att Sverige/EU/NATO är solidariska med den utsatta staten, får Struktur 2014 förmåga betraktas som god. Uppgifterna där skulle kunna omfatta att delta i övningsverksamhet, bidra till incidentberedskap till sjöss eller i luften och liknande åtgärder. Antalet tillgängliga förband av olika typer, deras beredskap och förmågan att samverka med utländska förband i den här typen av uppgifter är sannolikt fullt tillräcklig.

I ett mer komplicerat scenario där det föreligger ett eventuellt militärt hot mot en eller flera av de baltiska staterna framträder flera allvarliga brister i Struktur 2014. Situationen skulle kanske kunna liknas vid Georgien före kriget 2008. Skulle det ha blivit en väpnad konflikt om det t ex funnits en mer omfattande NATO närvaro i landet? Här skulle alltså avsikten med ett svenskt och internationellt engagemang var att stabilisera situationen genom att visa att ett eventuellt angrepp mot en baltisk stat inte kan bli en isolerad företeelse. Eventuella vinster skulle inte stå i proportion till de nackdelar det skulle innebära. Det kanske avgörande problemet här är att vi inte kan veta Rysslands avsikter. Förbereder man ett militärt angrepp eller är det bara en maktdemonstration? Vi vet inte och kan inte veta. Slutsatsen är därför att de svenska förband som kan bli engagerade måste vara beredda på strid med allt vad det innebär av en lämplig mix av vapensystem, god samövning och förmåga att samverka med andra deltagande länders enheter. Dessutom måste vi vara beredda att skydda sådana delar av svenskt territorium som skulle kunna bli utsatta för repressalier eller andra våldshandlingar. I den här situationen finns det också skäl att undersöka i vilken utsträckning andra länders stridskrafter skulle behöva baseras på svenskt territorium.

Det kanske största problemet i den här situationen är kanske avvägningen mellan behovet av att skydda delar av svenskt territorium och att kunna avdela förband för att delta i operationer i eller i anslutning till Baltikum. Problemet är tydligast när det gäller Gotland.

Normalt finns ingen svensk militär (förutom hemvärn) närvaro på ön. Med på Gotland grupperade moderna luftvärns- och sjömålsrobotar kan den som sitter på ön i praktiken helt avskära alla försök att tillföra resurser till Baltikum sjö-eller luftledes.

Mycket talar därför för att den viktigaste solidaritetsåtgärden Sverige skulle kunna vidta vid spänd situation i vårt närområde vore att återetablera en militär närvaro på Gotland, och därmed säkerställa att NATO kan tillföra förstärkningar till Baltikum.

Den avgörande frågan är här tidsförhållandena. Är det en sakta framväxande kris så borde Struktur 2014 erbjuda rimliga förutsättningar för att såväl skydda svenskt territorium som att med vissa delar delta i andra aktiviteter. Förband kan mobiliseras, organiseras, övas, skeppas dit de ska etc. Vid en hastigt uppblossande kris är situationen dock annorlunda. Frågan är då om optionen att göra något annat än att med omedelbart gripbara förband, oberoende av deras lämplighet, förstärka Gotland och förstärka skyddet av t ex vissa basområden.

Ett speciellt problem här är den i Struktur 2014 alarmerande bristen på kvalificerat luftvärn. Flottans fartyg saknar det kvalificerade luftvärn som är en förutsättning att genomföra eskortuppdrag till Gotland eller Baltikum. Bara enstaka objekt på svenskt territorium kan ges ett visst luftvärnsskydd. De allra flesta flyg- och marinbaser, egna såväl som eventuellt utländska på svenskt territorium, kan inte skyddas. Skall Gotland ges ett rimligt skydd krävs att i stort sett allt luftvärn i Struktur 2014 skeppas ut till ön. Likaså är det mycket tveksamt om Struktur 2014 har kapaciteten att ta emot och samverka med de utländska förband som sannolikt skulle baseras på svenskt territorium i den här typen av scenarier. Sammantaget, Strukturen visar allvarliga brister i mer krävande situationer förknippade med solidaritetsinsatser till stöd för Baltikum. Detta blir speciellt accentuerat vid en hastigt uppblossande kris.

Vid den allvarligaste situationen, där något eller några av de baltiska staterna utsätts för ett militärt angrepp innan NATO hunnit (eller velat) tillföra förstärkningar till området är Sveriges handlingsmöjligheter mycket begränsade.

Skall solidaritetsförklaringen ha den minsta trovärdighet har vi här inga andra alternativ än att göra allt vi kan för att understödja NATO:s operationer för att försvara Baltikum. Det kan innebära t ex basering av NATO stridskrafter på svensk mark och tillåta överflygning av NATO stridsflyg. Allt annat vore att indirekt stödja aggressionen i Baltikum. Här blir alla de problem som är eventualiteter i tidigare, mer gynnsamma scenarier, helt plötsligt hårda realiteter. NATO flyg- och sjöverksamhet måste med mycket kort varsel totalintegreras med svensk motsvarande svensk verksamhet. Det går t ex inte ha separata "två flygvapen", Sverige och NATO, opererande i samma luftrum utan att detta är förberett i detalj och att det finns en organisation för att hantera detta.

Det vore också tråkigt om tyska sjöstridskrafter började jag svenska ubåtar därför att de inte känner till deras verksamhet och position m.m. I den mån Gotland inte redan är väl försvarat av svenska förband så kommer ön vara ett förstahandsmål för alla inblandade. Här kan nog bara konstateras att Sveriges möjligheter att aktivt bidra till försvaret av Baltikum i en krigssituation är begränsade. Om beredskapshöjande åtgärder vidtagits i god tid, veckor månader innan strider utbryter i Baltikum, kan vi i viss utsträckning bidra genom att försvara för NATO operationer viktiga delar av svenskt territorium. Luftvärnsproblematiken blir dock än mer akut.

Vår förmåga att vidta den naturliga solidaritetsåtgärden att låta NATO utnyttja svenskt territorium kan också ifrågasättas. Vår organisation har inte kapaciteten och förmågan att samverka med stora utländska förband på och i anslutning till svenskt territorium vid en krigssituation i vårt närområde.

Totalt sett ger Struktur 2014 godtagbara möjligheter att agera vid "enklare" fredskriser. I mer spända situationer, där det kan föreligga risk för att stridigheter kan utbryta, har organisationen en begränsad förmåga att bidra till olika solidaritetsaktioner. För att hantera en situation där någon baltisk stat (eller flera) utsätts för ett militärt angrepp har strukturen inte bara begränsningar, den har sådana svagheter så att regeringen kan berövas all handlingsfrihet vad avser svenskt agerande. I fallet Gotland kan bristande svensk förmåga t o m leda till att det blir ett förstahandsmål för någon som avser genomföra militära operationer i Baltikum.

De största svagheterna i Struktur 2014, kopplat till solidaritetsinsatser i eller i anslutning till Baltikum, kan sammanfattas som:

- oförmåga att ta emot, basera eller samverka med större utländska förband i Sverige, såväl organisation som nödvändiga förberedelser saknas,
- den alarmerande bristen på kvalificerat luftvärn, såväl på flottans fartyg som markbaserat,
- den nödvändiga integrationen mellan svensk och NATO ledningsorganisation saknas,
- strukturen på markstridsförbanden, som ofta kommer kräva tidskrävande samövning och organisering innan förbanden kan lösa kvalificerade stridsuppgifter.

Att Struktur 2014 har sina brister finns det få skäl att bli alltför upprörd över. Att skapa en fungerande och framtidsinriktad struktur ur det konkursbo som försvarsmakten var i mitten på 2000-talet är inte lätt. En helt ny säkerhetspolitisk inriktning har fastlagts, det tar tid att analysera alla konsekvenser av den.

Dock, efterhand som det blir tydligt vilka krav som solidaritetsförklaringen och omvärldsutvecklingen i övrigt ställer på Sveriges försvars- och säkerhetspolitik bör våra försvarspolitiker också vara beredda att efterhand ompröva sina beslut. Att göra något åt de brister som tydliggjorts i denna studie kunde var en början.

En utförligare sammanfattning av de militära övervägandena i studien finns på Kungl.Krigsvetenskapsakademiens hemsida www.kkrva.se Studien i sin helhet kommer att publiceras i bokform under våren.

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/32202

10 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Varför skulle vi ens behöva försvara baltikum? Vad har det med Sverige att göra? Är det ryssfobin Karlis fortfarande har? Ryssen kommer haha..

Permalänk | Anmäl #1 Ricky Andersson, 2011-01-18, 10:54

Björnen skiter i skogen och påven har en lustig hatt.

Permalänk | Anmäl #2 Peter Jansson, 2011-01-18, 11:44

Tre bataljoner redo...
Resterande baraljoner tar hur många månader / år attt mobilisera ?

En bataljon ligger på runt 1000 ? man nuförtiden...
Om man tänker att man har en av dessa bataljoner som reserv,
en av dom vilar upp sig efter ha stridit tills grabbarna inte orkat
längre vilket är max en vecka tio dar under konstant beskutning.
Så har man en bataljon att disponera.

Så med 1000 man och ett någorlunda djup i en försvarslinje
som är värd namnet klarar svenska försvaret av att initialt försvara ett frontavsnitt på 2-2,5 km mot ett reguljärt anfall ?

Låter lite pretentiöst att bekymmra sig för Baltikum då...

Permalänk | Anmäl #3 Mats F Eriksson, 2011-01-18, 13:43

Hm, borde inte rubriken ändras ? Mer adekvat vore väl "Sverige är militärt oförmöget att försvara Sverige" ?

Permalänk | Anmäl #4 claes larson, 2011-01-18, 17:31

Jup för så är fallet.

Permalänk | Anmäl #5 Mats F Eriksson, 2011-01-18, 23:39

Även om en bataljon är lite för att försvara landet små så kan flygplanen och ubåtarna reta upp björnen och få denne tokig.

Permalänk | Anmäl #6 Urban Persson, 2011-01-19, 00:06

Vågar Sverige ens försvara sig?

Permalänk | Anmäl #7 Mikael Carlsson, 2011-01-19, 00:16

Det mest kritiska ögonblicket är när björnen kommer och vissa måste sätta sig i plåtlådorna. Måste inte ett påslag göras i utbildningen för deserteringar? Reservisterna är nog mindre pålitliga eftersom de kommer att sitta kvar vid köksborden eller fly till skogs. Ska de då bli avskedade för bristande lojalitet som om de hade kallat försvaret för ett dårhus på en blogg? Skulle moralen stärkas om ÖB och till och med den vapenvägrande ministern själv satte sig en plåtlåda? Är det inte bättre att fortsätta på den här linjen och lägga ner allt och sälja plåtlådorna till högstbjudande utländska militär eller skrotföretag?

Permalänk | Anmäl #8 Urban Persson, 2011-01-19, 00:33

Trist att påpeka det men vi har inget försvars avtal med Baltikum eller NATO som de är med i så varför vi skulle ens hjälpa till är svårt att se. Artikeln fortsätter rabbla upp diverse problem med samarbete med nationer vi inte är allierade med förstår inte syftet det har ju inget att göra med att försvara Sverige.

Tala inte om solidaritetsförklaringen vem tar den på allvar, som allt med EU så är den ett skämt läs bara den vaga formuleringen, dessutom lever vi i en demokrati och jag tror inte de flesta inser att politikerna har på ett ungefär lovat att stödja diverse länder (EU) militärt. Folklig förankring av försvaret är viktigt i Sverige, det är det i alla länder, det egna landet kommer först, det är endast i Sverige som utlandsresor kommer först och främst (om inte endast).

Vill svenskar ha ha ett stabilare Östersjön och ingripa i diverse konflikter av alla nationer mot Ryssland! Dessa skämt börjar gå för långt vi har inget försvar bara några små förband som är för små för att stå emot större förband om de ens har personal. Ta steg för steg först upprusta till vettig nivå sen kan vi tänka på att vara stora i orden i vårt närområde.

Permalänk | Anmäl #9 Tor, 2011-01-19, 00:34

Det verkar inte som om svenskarna och européerna har lärt sig någonting från historiska misstag begångna under 1900 talet. Samhällen som plundrar de produktiva och premierar passivitet och improduktivitet leder alltid till en finansiell kollaps. De problem som Grekland och andra europeiska länder har orakat sig själva beror på tron att man kan ge bidrag till improduktiva grupper genom att skapa improduktiva offentliga jobb och bidragssystem. När systemen som alltid slutligen kollapsar växer totalitära grupper på yttersta vänsterkanten som Kommunister, Nationalsocialister och Fascister .

Sverige har valt att inte ha ett försvar förmöget att motstå yttre angrepp. I vart fall inte utan städ från USA och medlemmar i EU. Kollapsar EU står svenskarna helt utan förmåga att själva försvara sina fri- och rättigheter.

Att ha ett starkt försvar är en god försäkring mot att händelser som ockupationerna av Danmark och Norge skall drabba Sverige. Risken för att så skulle ske ser för dagen avlägsen, men så gjorde den för demokratierna i Europa under 1920 talet då de felaktiga antagandena gjordes om framtiden.

Frihet kommer inte gratis och aldrig utan att kunna hota med våld.

Permalänk | Anmäl #11 Ben Hedenberg, 2011-01-22, 16:36