Alla hot är inte säkerhetspolitik

En programpunkt under Folk och Försvars rikskonferens i Sälen, har rubriken "Säkerhetspolitik, vad ska vi göra annorlunda". Frågan kan onekligen besvaras på en mängd olika sätt. I frånvaro av ett tydligt militärt hot har begreppet säkerhetspolitik inte längre en lika entydig definition som under det kalla kriget. Den utveckling som detta politikområde genomgått har både en retorisk och en praktisk dimension. En viktig fråga är hur den roll som det ett vidgat säkerhetshot fått på definitionen av begreppet säkerhetspolitik.

För att kunna diskutera den här frågan kan det vara på plats att utgår från den traditionella definitionen av säkerhetspolitik och som beskrivs av Nils Andrén i boken Säkerhetspolitik - analyser och tillämpningar (2002). Enligt Andrén fick begreppet säkerhetspolitik en fast fot i den politiska vokabulären i mitten på 1960-talet och var då främst knutet till den militära hotbilden och traditionella militära motmedel. Andrén väljer därför en ganska öppen definition när han skriver att säkerhetspolitiken omfattar "en stats aktiviteter i syfte att kunna förverkliga sina mål också i situationer där den ställs inför hot".

Enligt Andrén betyder detta att säkerhetspolitikens uppgift är att bevara möjligheten för en stat att "förverkliga sina mål inför hot från andra aktörer i det internationella systemet". Han fortsätter med att göra ett förtydligande. "Sådana hot måste komma från andra stater eller sammanslutningar av stater". Denna definition betyder att det enbart är hot eller påtryckningar från andra stater som ligger inom säkerhetspolitikens revir.

Under 1990-talet introducerades ett vidgat säkerhetsbegrepp, inte minst under inflytande av den så kallade "Köpenhamnsskolan" under ledning av Barry Buzan och Ole Waever. De argumenterade att säkerhet måste diskuteras med ett betydligt bredare perspektiv än enbart det militära. Genom en uppdelning i fem sektorer, politik, militär, social, ekonomi och miljö menade de att hotet mot människors säkerhet kan ha många skilda orsaker. Vid sidan om denna "horisontella" indelning gjorde de också en "vertikal" genom att hävda att säkerhet också måste ses ur ett internationellt, regionalt, nationellt och individuellt perspektiv. Buzan och Waevers forskning har haft stor betydelse för att öka vår insikt om komplexiteten då säkerhet skapas eller hotas.

I de texter som dessa forskare publicerade användes inte begreppet säkerhetspolitik, utan säkerhet. Under inflytande av den debatt som uppstod som en följd av den säkerhetspolitiska utvecklingen och introduktionen av en ny syn på säkerhet uppstod en osäkerhet om relationen mellan det vidgade säkerhetsbegreppet och den syn på säkerhetspolitik som traditionellt varit gällande i Sverige och som beskrivits av Nils Andrén.

För att skapa ökad klarhet gjordes ett försök i försvarspropositionen 1998/99:74 Förändrad omvärld - omdanat försvar där följande ställningstagande presenterades:

Samtidigt som säkerhetsbegreppet vidgas är det inte rimligt eller hanterligt att anse att allt som kan påverka landets och medborgarnas situation har säkerhetspolitisk relevans. Säkerhetspolitiken bör enligt regeringens mening avse sådana hot mot säkerheten som kan innebära snabba och allvarliga försämringar av samhällets normala funktioner. Det innebär att hoten måste ha viss dignitet (dvs. avse samhället eller många människor snarare än enskilda verksamheter eller individer). Sådana hot har ofta även försvarspolitisk relevans genom att totalförsvarsresurser i större eller mindre utsträckning kan användas för att hantera dem, om de skulle inträffa.

I denna text försökte den dåvarande regeringen dra en gräns mellan en allmän syn på säkerhet och säkerhetspolitikens roll. I propositionen påpekas vikten av att även andra hot än de som traditionellt har betecknats som säkerhetspolitiska, måste tas på ett allt större allvar. Men att det samtidigt är viktigt att inte beteckna dessa hot som säkerhetspolitiska.

Detta försök att skapa en rågång mellan begreppen "säkerhet" och "säkerhetspolitik" fick dock inget riktigt genomslag. Undan för undan suddades skillnaden mellan dessa båda begrepp ut.

I försvarsberedningens rapporter 2006 och 2007 är ordet säkerhetspolitik helt borttaget. Istället används enbart ordet säkerhet. Mot bakgrund av de hot lyfts fram beredningens rapporter är denna utveckling helt naturlig. Det är inte längre stater som upplevs som det stora hotet utan andra aktörer och utmaningar. Försvarsberedningen föreslår även ett mål för svensk säkerhet:

• att värna befolkningens liv och hälsa,
• att värna samhällets funktionalitet,
• att värna vår förmåga att upprätthålla våra grundläggande värden som demokrati, rättssäkerhet och
mänskliga fri och rättigheter.

Det som hotar något av ovanstående mål är säkerhetshot. Med denna definition hotas vår säkerhet även av miljöförstöring och klimatförändringar.

Denna skrivning ligger långt från det som definieras som säkerhetspolitik både i försvarspropositionen 1998/99:74 och av Nils Andrén. Det är därför naturligt att ordet säkerhetspolitik inte används eftersom en betydligt bredare hotbild har introducerats.

Mer problematiskt blir det i regeringens senaste försvarsproposition 2008/09:140, Ett försvar i användning, där ordet säkerhetspolitik på nytt återkommer, men nu utan någon åtskillnad från ordet säkerhet. Under rubriken "Säkerhetspolitisk inriktning" presenteras samma säkerhetsmål som tidigare använts av försvarsberedningen:

Regeringens bedömning: Målen för vår säkerhet är:
- att värna befolkningens liv och hälsa,
- att värna samhällets funktionalitet och
- att värna vår förmåga att upprätthålla våra grundläggande värden som demokrati, rättsäkerhet och
mänskliga fri- och rättigheter.

Säkerhet är därmed ett vidare begrepp än skydd av det egna fysiska territoriet. Sveriges säkerhetspolitik syftar ytterst till att garantera landets politiska oberoende och självständighet. Hävdandet av vårt lands
suveränitet är en förutsättning för att Sverige ska kunna uppnå målen för vår säkerhet.

Den stora skillnaden mellan försvarsberedningens text och försvarspropositionen är att regeringen inte nämner miljöförstöring och klimatförändringar som säkerhetshot. Lite längre fram i propositionen blir ändå samstämmigheten med försvarsberedningen tydligare.

Regeringen delar Försvarsberedningens bedömning att utmaningar och hot mot målen för vår säkerhet är föränderliga, gränslösa och komplexa. Vissa är svåra att förutse och kan uppstå plötsligt, medan andra är mer långsiktiga och växer fram successivt.

Även miljöförstöring och klimatförändringar kan tolkas in i denna skrivning. Den skillnad mellan "säkerhet" och "säkerhetspolitik" som definierades i slutet på 1990-talet är därmed helt utsuddad. Begreppen blandas med varandra som utbytbara synonymer utan någon förklaring till deras inbördes relation.

Har det här då någon betydelse? Vad vi kunnat iaktta är att frånvaron av militära hot har skapat en förflyttning av säkerhetspolitiken från ett fokus på "hård säkerhet" till "all säkerhet". Från stater som motpart, till att även individer kan utgöra ett hot. Från ett aktörsperspektiv till att allt, även klimatet blivit ett säkerhetspolitiskt problem. Är detta en rimlig utveckling? Enligt min uppfattning är det inte det. Det är fullständigt omöjligt att inom ett politiskt begrepp, i detta fall säkerhetspolitik, pressa in alla de säkerhetsproblem som ryms inom ett vidgat säkerhetsbegrepp. Särskilt som det är helt olika aktörer och som har ansvaret för att handskas med problematiken och helt skilda medel som ska användas.

Resultatet av denna utveckling blir också att försvarspolitiken blir otydligare. Vad ska egentligen Försvarsmakten göra åt huvuddelen av de hot som beskrivs i försvarspropositionen? Det uppstår istället ett glapp mellan de hot som beskrivs som väsentliga och den militära organisationens roll. Samtidigt ägnas huvuddelen av en försvarsproposition till att beskriva utvecklingen av Försvarsmakten, medan det är ytterst sparsamt med text som visar på hur det vidgade säkerhetshotet ska hanteras.

De hot som kan utgöra en allvarlig fara för det svenska samhället har förändrats. Det är bra att detta lyfts fram. Däremot är det olyckligt att alla hot mot vår säkerhet börjar betecknas som säkerhetspolitiska, särskilt i en försvarsproposition. Genom en ökad tydlighet skapas förutsättningar för en bättre analys, för att handskas både med den "hårda säkerheten" och alla andra säkerhetshot som måste mötas med andra än militära medel.

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/32199

2 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Men skribentens önskemål är väl vad som brukar kallas att planera för det förra kriget? Trots allt är väl ändå militära resurser de mest fältmässiga och flexibla som staten har att tillgå?

Mot bakgrund av det ekonomiska läge som gäller i alla teknikberoende, sköra, för folkförsörjningen importberoende välfärdsstater är det ganska rimligt för statsledningarna - iklusive den svenska - att erkänna att även egna befolkningar kan utgöra hot.

Einstein påstås ha sagt något i stil med att "Jag vet inte med vilka vapen det tredje världskriget kommer att utkämpas, men det fjärde blir med käppar och stenar." Nedmonteringen av försvarsmakten kanske handlar om att hoppa över det tredje och gå direkt till lågteknologisk kamp om krympande kaka. Innan insikten om hur illa läget faktiskt är nått spridning och accepterats så lär det ju bli turbulent.

Permalänk | Anmäl #1 Tobias Wallin, 2011-01-18, 14:50

mycket intressant och tänkvärd analys!

Permalänk | Anmäl #2 Staffan Danielsson, 2011-01-21, 23:08