Hela historien om försvarets nedgång och fall

På hösten 2008, samma dag som Folk och Försvar anordnade ett välbesökt seminarium i Stockholm om europeisk säkerhet efter Georgien-kriget, hade jag avtalat ett möte med Peter Luthersson, förläggare på bokförlaget Atlantis. I bakgrunden fanns inte bara Georgienkriget utan också vad som hänt i den svenska försvarsfrågan. Ett år tidigare, på sommaren 2007, hade översten Bo Pellnäs skrivit en artikel i Svenska Dagbladet med rubriken "Vi lever i dårarnas paradis". Artikeln var en bredsida mot tidigare och dåvarande svenska regeringars försvarspolitik och vart den hade lett till i form av nedmontering av förmågan att försvara det egna landet. Men i den bästa av världar, den som vi bestämt oss för att leva i, så gjorde det ingenting, för inget ont skulle kunna drabba oss mera. Detta "dårarnas paradis" var den tankebubbla som Pellnäs ville sticka hål på. Eller åtminstone peka på.

Det intressantaste var kanske inte själva artikel och vad som kom att avhandlas i den efterföljande debatten utan att man alls gjorde det. Artikel synliggjorde nämligen ett tomrum, att de grundläggande försvarsfrågorna i över ett decennium varit nästan totalt frånvarande i den svenska offentligheten. Och medan alla varit upptagna med annat hade någonting hänt. Försvaret som samhällsinstitution hade smält bort i en takt och i en omfattning som varken medborgare, politiker eller ens den egna personalen förmått följa med i.

Det jag kommit för att diskutera med Peter Luthersson var vad som så småningom skulle bli boken Fredens illusioner. Det svenska nationella försvarets nedgång och fall 1988-2009. Av Peter fick jag rådet att inte skriva en polemisk debattbok utan att nalkas ämnet med en viss distans, tillbakalutat som han uttryckte det. Jag tror att det var ett gott råd, för den stora utmaningen var trots allt att ge en begriplig bild av denna drastiska omvandlingsprocess, försöka förklara dess drivkrafter och inte minst dess märkliga resultat. Gick det som det gick med försvaret för att det var meningen? Eller blev det som det blev trots att det inte var meningen? Det var frågan, eller rättare sagt en av dem.

Slutåret 2009 i undertiteln innebär inte slutet på historien, bara slutet på den tidsperiod jag granskat. Nedgången kan naturligtvis fortsätta ännu en bit, men inte särskilt långt till för det finns inte så mycket fallhöjd kvar. Fast utvecklingen kan också gå i andra riktningar. Politik är ju det möjligas konst. Och det borde också gälla försvarspolitik, åtminstone i någon utsträckning. Jag skall återkomma till fortsättningen på historien. Men först gäller det att förstå varför och i vilka avseenden den stora försvarsomläggningen spårade ur. Med denna förståelse som utgångspunkt är det sedan möjligt att gå vidare till de grundläggande frågorna om det framtida försvaret och dess utformning. Det är ju dessa frågor som är det centrala här och nu, för att travestera en av den nya tidens mest upprepade och samtidigt tvivelaktiga försvarspolitiska deviser.

Låt mig allra först göra en allmän reflexion kring de svårigheter som möter den som försöker förstå vad som hänt med försvaret de senaste 20 åren. Någonstans efter 1999-2000 visar det sig omöjligt att följa ett logiskt sammanhängande förlopp i planer, betänkanden och propositioner. Den som vill försöka förstå vad som står i alla dessa dokument måste i många fall läsa mellan rader och ge akt på betydelsebärande tomrum, sådant som plötsligt inte längre nämns. Hela skeendet framstår därför i efterhand som extremt ogenomskinlig, inte genom sekretess utan till följd av oöverskådlighet och på åtskilliga punkter genuin obegriplighet. För det mesta säkert oavsiktligt, men i några fall nog med viss avsikt.

Ett exempel på en sådan begreppsförvirring i den högre skolan är ordet krigsförband som hade en entydig innebörd åtminstone från och med 1942 års försvarsbeslut men som 1999/2000 plötsligt gavs en ny innebörd, en slags imaginära icke-organiserade, inte samövade förband som inte kunde mobiliseras, kort sagt allt det som tidigare förknippats med begreppet krigsförband. Denna meningsglidning skrivs dock aldrig rent ut. Den anges överhuvudtaget inte. Den tillhör de förhållanden som framgår ur vad som inte sägs, ur de meningsbärande tomrummen. Man letar också förgäves efter ett så avgörande beslut som det att avveckla mobiliseringssystemet. Det finns inte. Avvecklingen uppstod som en konsekvens av andra beslut. Och det var inte bara den mobiliseringsbara organisationen som avvecklats utan hela mobiliseringsbegreppet, tanken på en förberedd, planmässig process att sätta upp vilande förband. Detta faktum konstaterade högkvarteret i en utredning 2003. Att detta konstaterande inte tilldragit sig någon större uppmärksamhet kan bero på att passusen om avvecklingen av mobiliseringsförmågan står nederst på sidan 13 i skrivelsen som är bifogad som bilaga 16 till försvarsmaktens budgetunderlag 2005.

Detta är inga petiga randanmärkningar eller forskarkommentar till ett historiskt källmaterial, det är framförallt en viktig del av förklaringen till den uteblivna debatten. Om inte ens de närmast ansvariga har en klar bild av skeendet hur skall någon annan kunna ha det? Och vad är det då man skall diskutera? Om politik är det möjligas konst så måste det också vara möjligt att begripa vad den går ut på.

Den stora försvarsreformen: målsättningar och utfall

Jag närmar mig nu huvudfrågan, den stora försvarsrefomen, dess målsättningar och faktiska utfall och varför resultatet blev ett helt annat än det avsedda. Att det verkligen är på det viset tillhör de förhållanden som entydigt kan utläsas ur materialet, det är bara att jämföra den försvarsmakt som skisseras i den inledande ÖB-planen för reformen 1998 med den som beskrivs i regeringens proposition tio år senare.

Ett viktigt inledande konstaterande är att det svenska försvaret, så som det såg ut i mitten av 1990-talet behövde reformeras och reformeras i grunden. Om detta råder inte någon tvekan. Och det handlade inte bara om att anpassa försvaret till en ny säkerhetspolitiks miljö och en reducerad hotbild, att skala ner det. Det handlade framförallt om att försvaret sedan länge, ända sedan försvarsbesluten på 1970-talet, hade en förlegad struktur. En stor del av krigsorganisationen bestod av omoderna förband med föråldrad utrustning, bristfälligt övad personal och orealistiska krigsuppgifter. Vi hade en krigsorganisation, javisst, men teori och praktik stämde inte överens. Än mer avgörande var att försvaret baserades på en förlegad syn på krigföring med rötter i den tidiga delen av det kalla kriget och till vissa delar i andra världskriget. Så även om försvaret också innehöll delar som var moderna och effektiva så var dessa infogade i en helhet och ett tänkande som var föråldrat och präglat av gårdagens krigföring, inte framtidens.

Den förste som på allvar lyfte fram detta var flygvapengeneralen Owe Wiktorin som i en analys kort efter Gulfkriget 1991 slog fast att en sådan försvarsorganisation inte skulle kunna hävda sig mot en angripare som med ny teknik och nya principer för krigföring kunde slå direkt mot vital infrastruktur, ledningsfunktioner och baser, med Wiktorins ord kunde "hoppa i sekvensordningen", inte behöva börja med förbekämpning, fortsätta med överskeppning, upprättande av brohuvud för att sedan efter styrketillförsel gå vidare mot de strategiska målen. Gentemot en motståndare som behärskade denna nya form av krigföring skulle huvuddelen av det svenska försvaret ofrånkomligen vara på fel plats vid fel tidpunkt och med fel utrustning.

Den grundläggande reform som Wiktorin, nu som ÖB, föreslog i oktober 1998 utgick från två premisser. Den första var en i grunden långsiktigt förändrad yttre miljö vad gällde krigföring och en breddat hot- och riskbild. Den andra handlade om en säkerhetspolitiskt betingad lucka i hotbilden. Inget tänkbart angreppshot gick att urskilja i närtid, det svenska försvaret skulle därför, med chefen för strategiavdelningen Johan Kihls uttryck, kunna ta "operativ time-out". Historien tycktes erbjuda Sverige en unik möjlighet att montera ner det befintliga försvaret och bygga upp ett nytt och mer ändamålsenligt i god tid innan de yttre säkerhetspolitiska betingelserna skulle hinna förändras i negativ riktning. Den svenska försvarsomläggningen kom på detta sätt att bli långt mer radikal än om den enbart varit fråga om en anpassning till ett reducerat militärt hot i närtid.

Kärnan i det framtida försvar som skulle börja växa upp från och med 2004 skulle utgöras av rörliga operativa insatsstyrkor med förmåga att bedriva manöverkrigföring i eget land, i närområdet eller globalt. Denna kärna skulle kompletteras av militära skyddsstyrkor, med uppgifter som liknande den befintliga krigsorganisationen och de två delarna skulle gemensamt bilda ett framtida försvar med utökade uppgifter, såväl internationellt som utifrån den vidgade hot- och riskbildens krav på ett nationellt samhällsskydd.

Eftersom geostrategin inte ansågs dimensionerande så längre hotluckan bestod var det bredden av förmågor som prioriterades. Försvaret skulle läggas om till en verktygslåda med erforderliga kompetenser för framtida bruk, men utan annan minsta dagspolitisk nivåreglerare än möjligheterna att genomföra Sveriges militära åtaganden i internationella insatser. Innebörden av detta kom att visa sig så fort utfallet av förändringsprocessen började avvika från de ursprungliga målsättningarna.

Det detaljerade organisationsförslag som ÖB lade fram 1999 innebar en kraftig reduktion av framförallt arméns och stora delar av marinen krigsorganisation. De 13 brigader som 1996 års försvarsbeslut innehållit skulle bli 6 brigadledningar och med 16 insatsbataljoner. Försvarsgrenscheferna hade då redan avskaffats och militärbefälhavarna stod på tur och det tidigare kompakta interna motståndet mot drastiska nedskärningar hade därmed effektivt organiserats bort, på gott och ont.

Avvikelserna mellan plan och utfall blev allt tydligare när 2004 års försvarsbeslut närmade sig. Den gamla organisationen hade inte kunnat avvecklas snabbt nog och den nya inte komma på plats. I ÖB:s underlag till försvarsbeslutet gick samliga studerade alternativ ut på att mer än halvera den tilltänkta insatsorganisationen. De 16 bataljonerna blev 8 och inte bara det. På motsvarande sätt hade flygvapnets organisation krympt från tilltänka 8 divisioner till 4, med åtföljande berg av övertaliga flygplan som fortfarande var under leverans, vilket jag strax skall återkomma till.

Bakom dessa avvikelser från de ursprungliga planerna fanns också en avgörande successiv men aldrig ordentligt redovisad glidning i försvarets målsättning. Ännu i 1996 års försvarsbeslut hade försvaret av landet framhållits som den självklara överordnade uppgiften, det som gav försvaret dess mening och legitimitet. Under perioden 2000-2004 lyftes de internationella uppgifterna fram samtidigt som en eventuell nationell försvarsuppgift tonades ner och försköts allt längre in i framtid, en nödvändig åtgärd för att det fortsatta krympandet av den nya organisationen skulle kunna legitimeras säkerhetspolitiskt. Samtidigt innebar den drastiska reduktionen av organisationen att också dessa framtida tillväxtmöjligheter kringskars och i viktiga avseenden försvann, inte minst genom att de internationella operationernas krav blev styrande inte bara för utbildning och övningar utan också för organisation och materielanskaffning.

Vad var det då som gick fel - och varför?

Utfallet av omstruktureringen blev alltså inte det från början avsedda, men det dikterades inte av en genomtänkt planerings- och beslutsprocess. Istället framstår egendynamiken och ostyrbarheten i själva omvandlingsprocessen som det viktigaste elementet. När väl förändringen dragit igång grep en rad samverkande strukturella krafter in som ingen tycks ha haft kontroll över, eller kanske snarare haft vilja och förmåga att ta kontrollen över. Slutresultatet dikterades snarare av summan av en mängd oförutsedda konsekvenser sedan väl demonteringsprocessen satts i rörelse.

Den första av dessa krafter handlade om kostnaderna och tiden för genomförandet av förändringen. Djävulen sitter som bekant i detaljerna och i den stora försvarsomläggningen fanns ovanligt gott om sådana. Imaginära förband kunde strykas med ett penndrag men den fast anställda personal som inte längre behövdes gick det inte att bli av med lika lätt. Och ett berg av materiel skulle tas omhand, sparas för sämre tider, säljas ut, ges bort eller skrotas. Ju längre detta överskottsberg fanns kvar desto mer pengar försvann till liten eller ingen nytta.

Här slog också en andra och sedan länge etablerad strukturell kraft till, den försvarsindustriella. De långsiktiga åtagandena på materielområdet innebar att överskottsberget fortlöpande byggdes på av prototyper och serietillverkade enheter som försvaret hade allt mindre behov av i takt med att den planerade organisationen blev allt mindre. Inget illustrerar denna industripolitikens seger över försvarspolitiken så tydligt som beslutet 1997 att beställa delserie 3 av JAS grundat på en femton år gammal och totalt föråldrad hotbild och utan hänvisning till några fortsatt giltiga operativa behov. Beslutet om delserie 3 blev i ekonomiskt hänseende förödande för försvarsomläggningen eftersom den låste materielanskaffningen vid den försvarsstruktur som just skulle överges. Alla andra igångsatta och därefter nedlagda utvecklings- och anskaffningsprojekt framstår i en jämförelse med detta som marginella. Effekterna av JAS-bubblan kom att gälla försvaret som helhet, men paradoxalt nog också flygvapnet som avlövades de basförband och den beväpning och annan kringutrustning som erfordras för att själva plattformen skulle kunna användas operativt i en krigssituation. Inte bara den gamla organisationen och dess begrepp hade utmönstrats, också på denna punkt hade själva förmågan att tänka i systemtermer försvunnit samma väg.

En annan typ av faktor av mera politisk och ideologisk art var den säkerhetspolitiska föreställningsvärlden. Det som ursprungligen uppfattats som en överblickbar tidsbegränsad hotlucka, kom successivt att omdefinieras som ett permanent tillstånd där allvarliga väpnade hot mot landet eller i dess närområde inte bara var osannolika utan otänkbara. Detta fick flera effekter på den fortsatta inriktningen av försvarsomläggningen och framförallt på var reduktionerna sattes in. Den förmåga till tillväxt i ett förändrat och försämrat säkerhetspolitiskt läge som fanns med i den ursprungliga målsättningen, sparades inte bara bort, den framstod ur detta perspektiv som säkerhetspolitisk överflödig.

Därmed framstod också det nationella försvaret i långt högre grad än i de ursprungliga planerna som obehövligt, annat än i termer av mycket begränsade normala fredstida funktioner för territoriell övervakning, sjöräddning och skogsbrandsbekämpning. Detta slog igenom 2004/05 då de nationella skyddsstyrkorna, den andra halvan av den nya försvarsstrukturen ströks. Det var lätt gjort eftersom skyddsstyrkorna till största delen utgjordes av tidigare omnämnda imaginära krigsförband. De fanns alltså inte, och när de hade strukits så fanns de inte heller, men nu på riktigt. Det som därefter återstod var hemvärnet, som trots upprepade beslut om förstärkning uppvisade en obruten kräftgång vad gällde nyrekrytering och utbildningsaktiva från 2001 års målsättning på 90 000 som 2005 reducerades till 30 000 och 2008 till 22 000, av vilka dock bara cirka 13 000 var aktiva och resten papperssoldater. Detta oaktat uppgraderades hemvärnet i försvarsbeslutet 2009 till nationella skyddsstyrkor, en term som så att säga blivit ledig sedan den ursprungliga innehavarna försvunnit. Detta var ännu ett exempel på innovativt men kanske inte alltigenom klargörande försvarspolitiskt nyspråk.

Eftersom det inte längre fanns några nationella skyddsstyrkor i den ursprungliga betydelsen så blev den nyinrättade territoriella ledningsorganisationen, militärdistrikten, överflödig och lades ner. Därmed försvann den sista instans som kunde upprätthålla en territoriell planläggning och säkerställa den ökade civila samverkan som varit ett av försvarsreformens syften utifrån den vidgade hot- och riskbilden. Begreppet civil-militär samverkan fortsatte att användas av politikerna i försvarsberedningen men nu i en fullständigt ny innebörd, som en målsättning för integrerade civil-militära internationella insatser. Detta är en viktig målsättning, men har ingenting med det svenska samhällets sårbarhet och beredskap att göra. Snarare återspeglar den nya innebörden av begreppet civil-militär samverkan det tidigare nämnda förhållandet att de internationella insatserna från 2004-2005 kom att beskrivas och betraktas som försvarsmaktens helt dominerande uppgift, egentligen enda operativa uppgift av någon dignitet, något som också tog sig uttryck i strävandena att förändra de fåtaliga kvarvarande förbanden i insatsorganisationen bort från de sista resterna av det nationella mekaniserade arvet till de internationella insatsernas krav av polisiär, säkerhetsbyggande och upprorsbekämpande art.

Med de internationella insatsernas primat kom också en av den svenska försvarspolitikens verkliga hörnpelare, värnplikten, att hänga i luften. Den nya försvarsorganisation som skisserades i slutet av 1990-talet var på ett självklart sätt avsedd att bygga på värnplikt. Allt annat betraktades som uteslutet. Men efter de successiva nedskärningarna, strykandet av den nationella försvarsuppgiften och den allt starkare fokuseringen på användbarheten av förbanden i internationell tjänst så framstod värnplikten alltmer som en tungrodd omväg, dessutom behäftad med den osäkerhet som låg i möjligheterna att löpande rekrytera på frivillig basis till varje ny omgång av förband till utlandsstyrkan.

Övergången till ett yrkesförsvar skulle, som saken framställdes, lösa många av dessa problem genom att soldater och sjömän fick ett antal ospecificerade utlandsuppdrag inskrivna i sina kontrakt. I ännu en av försvarspolitikens många språkliga innovationer kallades övergången till ett av yrkessoldater dominerad försvarsmakt för införandet av ett frivilligförsvar. Vad det tidigare frivilligförsvaret i fortsättningen borde kallas är en öppen fråga. Att detta mer än lovligt manipulativa språkbruk och närmast fientliga övertagande av ett i det svenska samhällets breda lager vedertaget begrepp gick för sig säger ganska mycket om hur obetydligt allmänhetens intresse för försvarets göranden och låtanden blivit. Det kanske inte spelar så stor roll, här och nu för att fortsätta tala nyspråk. Men någon bra utgångspunkt för framtiden är det nog inte.

Och framtiden? Några avslutande reflexioner.

Att vi inte kan gå tillbaka till det gamla invasionsförsvaret har varit ett vanligt sätt att avfärda kritik mot sakernas tillstånd. Och naturligtvis, det är något som vi varken kan eller bör göra. Som jag framhöll var utgångspunkten för den stora försvarsreformen i grunden riktig, det var inte bygdepolitik som 1925 eller försvarsgrenarnas revirstrider som under hela det kalla kriget utan en analys av det framtida krigets karaktär och de säkerhetspolitiska och strategiska utmaningarna på lång sikt. Men trots att reformen angrep försvarsproblemen från rätt utgångspunkt kom den i vitala avseenden att spåra ur och leda till kontraproduktiva och i vissa avseenden förödande konsekvenser. Och fler strukturell problem lär vänta runt hörnet. Detta gäller förmodligen inte minst införandet av ett yrkesförsvar där man, precis som vid den stora försvarsreformen genomfört en radikal förändring utan att kunna eller kanske snarare vilja överblicka konsekvenserna.

Vilka är då de viktiga grundläggande frågorna om det framtida försvaret, dess uppgifter, inriktning och struktur? Låt mig ta upp fyra som jag på olika sätt berört.

En första fråga gäller uppgifterna. En försvarsorganisation som inte har skyddet av det egna landets och grannarnas säkerhet som den självklara grundläggande uppgiften framstår knappast i längden som en särskilt relevant samhällsinstitution. Den blir något man kan ha eller inte ha. Det innebär inte att försvarsuppgiften behöver dominera, att huvuddelen av resurserna går dit. Men den måste finnas där i botten och alla måste vara på det klara med att det förhåller sig på det viset. Och det duger inte att denna uppgift som idag i huvudsak består av inkastad retorik, av nya eller återanvända termer som klistras upp på gamla dörrar. Ett exempel på detta är när försvarsminister Tolgfors i en debattartikel i Dagens Nyheter den 15 januari i år anger vilka försvarsresurser som skall betraktas som "strikt nationella eftersom de utgör kärnan i de nationella försvaren", däribland arméns manöverbataljoner. Men enligt både försvarsberedningen och försvarspropositionen 2008 skall dessa bataljoner omorganiseras till lätta bataljoner med starkt reducerad tyngre materiel och eldunderstöd just för att passa de upplevda behoven i de internationella insatserna, något som uttryckligen motiveras med erfarenheter från södra Afghanistan.

En andra och sammanhängande fråga handlar om att vi nog inte skall bry oss alltför mycket om hotbilder, åtminstone inte när vi talar om behovet av ett samhällsskydd och nationellt försvar. Hotbilden bor hos betraktaren, framtiden är något annat, och ibland något helt annat. Istället för att tvista i all oändlighet om prognoserna, där det enda vi med säkerhets vet är att de kommer att visa sig vara fel i det ena eller andra avseendet, borde vi kunna konstatera att en grundläggande förmåga att försvara samhället och medborgarna, det bör vi ha oberoende av hur vi tror att världen skall se ut. Idag är vi under den nivån. Hur långt under är en av de frågor vi behöver diskutera på allvar.

En tredje fråga rör om de internationella insatserna. De är viktiga av flera skäl. Sverige finns i världen numera, på gott och ont, och inte heller i det avseendet kan vi eller bör vi vrida klockan tillbaka. Men statsmakterna har inte alltid förklarat motiven med de specifika insatserna, ibland har man talat alltför tyst och ibland har de stora orden och retoriken tenderat att ta över. Vi bör ärliga och se det som det är, att de internationella insatserna först och främst är politiska markeringar vars innehåll förhoppningsvis kan vara till nytta, inte överallt och hela tiden med någonstans och för några. Och det räcker ganska långt. Däremot bör vi vara försiktiga med att låta förmågan till primärt symboliska internationella insatser styra alltför mycket av försvarets långsiktiga utveckling på det sätt som skett under de senaste tio åren, då detta fått tränga undan förmågan att lösa andra väsentliga uppgifter. Det finns också en från krigshistorien välkänd risk i detta sammanhang att övertolka erfarenheter från lokala konflikter, erfarenheter som formats av förhållanden som varit specifika för just den konflikten och inte är allmängiltiga på det sätt som de kanske uppfattats.

En fjärde fråga, avslutningsvis, som är avgörande för allt det jag tagit upp är försvarets förhållande till samhället. Denna koppling var, som jag framhållit, självklar i planerna bakom den stora försvarsreformen och dess betonande av hotens komplexitet och samhällets ökande sårbarhet och utsatthet.

Vad vi istället har fått uppleva är en process i motsatt riktning, där försvaret har fjärmat sig från samhället, till följd av de strukturella processer och omdefinierade uppgifter som jag beskrivit här. Men de mest avgörande och långtgående konsekvensena har förmodligen övergivandet av värnplikten, ett beslut som arbetades fram och motiverades i påfallande teknokratiska termer som en lösning på ett personalförsörjningsproblem.

Att värnpliktens innehåll behövde förändras var självklart, lika självklart som att försvarets struktur behövde reformeras på 1990-talet. Men lika lite som med den nationella försvarsförmågan var det särskilt välbetänkt att överge värnplikten som princip. Med värnplikten fanns möjligheter att utnyttja hela bredden av kompetenser i samhället, en förmåga som inte alls kommer att finnas på samma sätt i ett yrkesförsvar, något som utredning efter utredning påpekat tills så saken en dag förklarades irrelevant, trots att försvaret rimligen blir mer och inte mindre beroende av kompetenser och kunnande ute i samhället, kompetenser som man nu skall konkurrera med andra om istället för att kunna dra nytta av gemensamt.

Det finns till sist en lite sorglig ironi i det förhållande att vi har valt att klippa det djupast förankrade bandet mellan försvaret och medborgarna i just en tid då försvaret inte tycker att det är av någon större nytta i termer av kostnadseffektivitet men där det kanske istället är samhället som skulle ha behövt försvaret.

Tanken kanske låter ny och egendomlig men är det inte. En gång i tiden infördes den allmänna värnplikten i ett Sverige som var djupt splittrat ekonomiskt, socialt och politiskt. Värnpliktsreformen stöddes av demokratins förespråkare, den sågs som ett steg på vägen mot allmän och lika rösträtt, mot det medborgarsamhälle som vi så småningom fick och tog för självklart. Och värnpliktsutbildningen i sig blev en av det svenska samhällets stora utjämnande institutioner; inför en obäddad säng och ett oordnat persedelskåp var vi alla lika. Meningen med alltsammans var inte alltid lätt för den tillfälligt uniformerade medborgaren att upptäcka men att värnplikten skapade ett sammanhang och en gemenskap är uppenbart. Skyldighet innebar också delaktighet. Nu har vi under fanfarer klippt banden till skyldigheten och därmed också - fast utan att tänka så mycket på det - till delaktigheten, sammanhanget och gemenskapen. Och vi har gjort det just i en tid då klyftorna på nytt växer, då vi alla har gjorts uppmärksamma på att främlingskap, brisande integration och en avsaknad av mening och gemenskap blivit kroniska samhällsproblem som vi uppenbarligen står ganska handfallna inför.

Någonstans där skulle jag vilja väcka en tanke, innan ekonomi och organisation och alla de detaljer där djävulen bor på nytt skymmer sikten.

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/32206

15 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Efter en gigantisk felsatsning för ca 10år sen då strukturen förändrades, och den allmänna värnplikten slaktades, så har politikerna tillsammans oavsett färg totalhavererat och raserat vår militära kapacitet.
Och sen dess har jag inte läst en optimistisk och positiv nyhet om svenskt försvar.
http://soldatmamma.blogspot.com

Permalänk | Anmäl #1 Carina Nordén Åkerlund, 2011-01-18, 21:43

Wilhelm Agrell ser som vanligt längre än vad politikerna förmår göra.

Permalänk | Anmäl #2 Göran Fredriksson, 2011-01-18, 22:33

Miljöpartiet har det största ansvaret för nedskärningarna i försvaret. De anser att ett anfall på Sverige är otänkbart. Schlaug sa en gång att han kunde tänka sig att avskaffa försvaret helt och hållet. Miljöpartiet är ju lite av ett flumparti.

De har en falang från svenska freds, och myran Sverige ska givetvis vara landet som uppfyller deras ideal om en vapenfri värld. I och för sig berömvärt men inte realistisk.

Socialdemokraterna har ansvaret för att de låtit Miljöpartiet driva dem framför sig. Socialdemokraternas har ett ointresse för försvarsfrågan. Försvaret har bara setts som en kassako där man kan hämta pengar till reformer på andra områden.

Sverige ligger grannland med en stormakt som rustar upp samt av vissa beskrivs som en "maffiastat".

Vårt försvar har gått på lösa boliner under många år.

Som jag sagt tidigare: Har någon informerat Israel att det är omodernt med värnplikt? Personalrekryteringen som ju enligt ansvariga skulle gå så bra, har ju i själva verket gått trögt, enligt tidningarnas rapporter.

Närvaron i Afghanistan förvärrar läget ytterligare, vi behöver alla resurser i Sverige. Det finns även andra viktiga skäl för att ta hem alla svenska soldater därifrån.

Permalänk | Anmäl #3 Doktor Eleph@nt, 2011-01-18, 22:33

Agrells historiebeskrivning i sista stycket är nostalgisk och politiskt korrekt och kan kompletteras.

Bakom värnpliktens införande 1901 fanns inga demokratiska krafter, utan istället var det som vid den nyligen gjorda nedläggningen av plikten en administrativ fråga. Av och till under 1800-talet hade frågan diskuterats. Det fanns en inflytelserik försvarsförening med tusentals medlemmar och den hade lobbat för värnplikt sedan 1870-talet. Många ledande medlemmar i föreningen var aktiva i det protektionistiska majoritetspartiet, ”rysskräckpartiet”. Den nuvarande utrikesministerns farfars farfar var tidigare militär och invald i riksdagen för rysskräckpartiet, som senare skulle ombildas till högerpartiet (ränderna går aldrig ur tigern). Ja Gillis Bildt var till och statsminister en kort tid. Föreningen finns kvar än idag och med ett starkt militärt inflytande på personnivå då som nu. Man kan tycka att det är något konstigt med en sådan förening, men det kan vara som inom en religion och det har inte med demokrati att göra. Och inte heller alltid med ekonomi och sunt förnuft, som tyvärr ibland kan konstateras.

Under 1800-talet hade många länder i Europa rustat och infört värnplikt och det hade inte med demokrati att göra där heller. De svenska makthavarna såg de folkligt valda ledarna i det öppna USA som onda krafter långt in på 1910-talet. När den allmänna rösträtten infördes och tillämpades i valet 1921 så var makthavarna livrädda efter den kommunistiska revolutionen i Ryssland och det hade nog mest betydelse. Det argumenterades att de som försvarade landet och hade gevär också skulle ha rätt att rösta så värnplikten hade kanske viss betydelse där.

Om man läser avhandlingen om den urtima riksdagen 1892 så förstår man sammanhangen och att rysskräcken var stark då som nu.

http://www.peterkristensson.se/historia/sveriges_sakerhetspolitiska_lage...

Reklam om värnplikt från 1870-talet. Att den inte kunde ha stoppats redan då.

http://runeberg.org/forsvarkr/0040.html

Permalänk | Anmäl #4 Urban Persson, 2011-01-18, 23:05

Bra analys men deprimerande.
Jag vill tillfoga ytterligare en punkt som borde diskuteras. Den nya grundlagen från 1 jan 2011 medger att polis och militär får agera tillsammans i Sverige. Ideologiskt är det en stor förändring som har varit otänkbar sedan Ådalen 1931. Nu har grundlagen givit en möjlighet till något som kan växa till inrikestrupper, ett nationalgarde, guardia civil eller vad man vill kalla det.
Kanske inrikestrupper behövs, vad vet jag. Riket har större splittringar än på mycket länge. Klasskampen är visserligen över men de religions-politiska motsättningarna är stora. Även en sådan utveckling av det militära försvaret behöver diskuteras och, framför allt, regleras.

Permalänk | Anmäl #6 Thomas Lindvall, 2011-01-18, 23:50

Väligt initierad artikel. Agrell är en av de väldigt få som kan beskriva en katastrofal tid för den svenska försvarsmakten. Det ser mycket illa ut nu och det är för bedrövligt att inga partier klarar att seriöst driva svenska säkerhetsintressen.

Permalänk | Anmäl #7 André Wachholz, 2011-01-19, 00:05

Svensken är så naiv att vi inte ens tror att det skulle kunna bli krig här!

Permalänk | Anmäl #8 Mikael Carlsson, 2011-01-19, 00:17

Tack Agrell för en klarsynt artikel.

Orsak till försvarets förfall är en vällevnadssjukdom som man dagligen kan se exempel på i media. Vi har nyss gjort ändringar i grundlagen med att bl a begreppet "medborgare" avskaffats och ersatts med "var och en". Syftet är att alla som vistas i landet skall ha samma rättigheter och i förhoppningsvis i någon mån samma skyldigheter. Grundlagändringar tas med två riksdagsbeslut med mellanliggande val, för att folket skall få betänketid. Tanken med två beslut är att frågan skall diskuteras men i media sas knappt ett ord. Media ägnar sig åt matlagning och hur kvinnors målar sina ögonlock.

Brist på pengar är främsta orsak till nedrustningen. Trots att försvaret i praktiken avvecklats hör man ingen kallas försvarsfientlig. Det står i kontrast till de som vågar kritisera invandringspolitiken. Denna och den förda energipolitiken är två viktiga orsaker till brist i samhällets kassor.

Det förvånar inte att vi har arbetslöshet med stor andel ungdomar, sociala problem, försämrade utbildningsresultat och ökad kriminalitet. En stor orsak är misslyckad massinvandring. Den hotar äta upp oss inifrån. Trots att makthavare och media gör sitt yttersta för att förtiga verkligheten, sprider sig insikterna i befolkningen och stärker ett nytt parti de flesta helst skulle vilja vara utan.

Under flera år propagerade MP att vi kan avveckla kärnkraftverken för de behövs inte. I vinter har vi sett problemen när några verk stått avställda. Förr erbjöds ånga elkunder normal- och lågtaxa. Nu förbereds i tysthet införandet av normal- och högtaxa, som skall påtvingas alla kunder under förevändning av valfrihet. valfriheten innebär att elkunderna får bestämma vad de skall stänga av när vindkraften inte räcker till.

Fösvars- och energi- och invandringspolitken är viktiga områden som länge missköts och oss leder mot ekonomiskt och kulturellt förfall.

Permalänk | Anmäl #9 Jan Ivarson, 2011-01-19, 09:38

"Sverige", "Svenskar", "nationell", "medborgarsamhälle"

En etnisk grupp "Svenskar" röstar nästan konsekvent på politiska partier som i det närmaste helt saknar ambitionen att förvalta någon sorts svenskhet eller svensk nation. Säga vad man vill men politikerna har i alla fall varit ärliga med att de vill integrera den svenska nationen och det svenska folket i en Europeisk och till och med utomeuropeisk gemenskap.

Svenskarna får vad de röstar på och om de inte är nöjda men fortsätter att rösta på samma ideologier är det inte mycket att göra åt. Demokratin måste och skall respekteras även om resultatet ibland förvånar.

Permalänk | Anmäl #10 Peter Jansson, 2011-01-19, 11:28

En sak är i alla fall klar: Mer pengar, speciellt till materiel, är helt bortkastat när försvaret inte förstår sin uppgift eller hur de ska genomföra den. Om man inte vet vart man ska är det ingen idé att springa fortare.

Permalänk | Anmäl #11 Jakob Jonsson, 2011-01-19, 13:11

Nej, det är möjligt.
Men har du investerat i ett par hyfsat adekvata löparskor kan du ju faktiskt börja springa när du vill. Det är ju alltid en början.

Permalänk | Anmäl #12 Martin , 2011-01-19, 13:18

#12 Martin Men om det är gummiskor son behövs, sandaler, vinter eller hiking kängor då? Först bestäm vart du ska åka eller varför inte vad man behöver hemma?

Permalänk | Anmäl #13 Tor, 2011-01-19, 19:16

Ok, du har rätt.

Om du har diverse adekavta skodon, en karta och en kompass (eller i dagens läge: Gps och bildförstärkare/IRV-kikare), kan du börja röra på dig när du vill. Och om du får en uppgift om var du ska. Att så inte är fallet idag - istället för att måla Potemkinkulliser dolda av rökridåer -kan ju för den ordningsamme upplevas som ett problem.

Permalänk | Anmäl #14 Martin , 2011-01-20, 09:36

Ovan visade jag att Agrell har fel, att värnpliktsreformen inte stöddes av demokratins förespråkare och än mindre sågs som ett steg på vägen mot lika och allmän rösträtt. Istället var det en minoritet på högerkanten och speciellt militärer som införde systemet för en allmän upprustning. Processen var utdragen och motivet var mest rysskräck. Vanligt folk var emot detta och när det sedan infördes så var det många med vänstersympatier som vägrade att delta.

Innan införandet hade de ledande länderna England och USA ingen värnplikt. USA såg som ett förkastligt, demokratiskt och omoraliskt land, som folk som inte fattade bättre flydde till. Och detta försökte högern, som tidigare införde värnplikten, att stoppa med reseförbud. Speciellt föraktad var den förste demokratiske presidenten Andrew Jackson, som satt 1829-1837 och så sent som 1911 ansågs stå för ”det demokratiska genombrottet på godt och ondt i Förenta staternas stadslif”. Idag kan makthavarna inte manipulera gamla uppslagsverk spridda över hela landet.

http://runeberg.org/nfbl/0617.html

Studier av en eventuell korrelation mellan demokrati och värnplikt i världen har visat att en sådan inte finns.

http://www.economics.harvard.edu/faculty/shleifer/files/conscription_reg...

Makthavarna försöker på vanligt sätt och med hjälp av köpta universitet försköna landets historia. Det måste finnas hjältar och politiska rörelser, som det arma folket kan tro på. Nu har den kära pliktens nedläggning gett många myror i huvudet. Hur ska det gå? Vad händer om ryssen kommer? Vad tar de först? Blir det oljetillgångarna eller spannmålsöverskottet? Landet har hemliga fabriker för allt möjligt och ibland sprutar det ut genom öronen.

Permalänk | Anmäl #15 Urban Persson, 2011-01-20, 15:10

#15. "Rysskräck"? Vad är det för slafsretorik? Den "rysskräcken" var ju hur välmotiverad som helst, kom det mycket snart att visa sig! För att inte tala om den tyskskräck som BORDE ha funnits med YTTERLIGARE satsning på försvaret som hypotetisk följd .Så hur är det fatt mellan Urban Perssons öron, frågar man sig ganska osökt.

Ryssland och Kina satsar kopiöst på miltär upprustning. Det är rationellt med tanke på de globala intressekonflikternas mycket snabba skärpning. Framför allt har vi kampen om oljan. Spänningen byggs upp. Stormmolnen hopas.

Och maktbalansen förskjuts mycket snabbt i sydostlig riktning. Die Untergang des Abendlandes: USA och Europa faller sönder, ekonomiskt, socialt och kulturellt.

Svensk försvarspolitik: förräderi och dumhet i förening. Gäller båda blocken lika. Skattesmitare och flumpacifister i osalig allians.

Och storkriget KOMMER. Obönhörligen. När? Det kan inte föutsägas.

Permalänk | Anmäl #16 Peter Ingestad, 2011-02-01, 15:01