Från neutralitetspolitik till solidaritetspolitik

Under andra världskriget och det kalla kriget var syftet med svensk säkerhetspolitik att hålla Sverige utanför krig. Denna realpolitiska målsättning kom att utgöra grunden för den säkerhetspolitiska doktrin som beskrevs som alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig.

Under 20 års tid har dock Sverige gjort en doktrinmässig helomvändning. Där neutralitetspolitiken gick ut på att söka säkerhet genom oberoende från andra, går den nya solidaritetspolitiken ut på att söka säkerhet genom samarbete med andra demokratier.

Förändringen har skett stegvis. I takt med att den gamla neutralitetsdoktrinen avlövades växte andra formuleringar fram underifrån som ersatte neutralitet, alliansfrihet och oberoende som ledord. Formellt står Sveriges nya solidaritetsdoktrin på två ben. Dels består den av den numera välkända solidaritetsförklaringen gentemot andra EU-länder och nordiska länder som Riksdagen beslutade om 2009. Solidaritetsförklaringen kompletteras av Lissabonfördragets artikel 42:7 som innebär att andra EU-länder är skyldiga att bistå Sverige "med alla till buds stående medel" om vårt land utsätts för ett väpnat angrepp. Debatten har hittills mest handlat om vilka åtaganden Sverige har mot andra länder enligt denna artikel. Det faktum att artikel 42:7 samtidigt innebär andra EU-länder åtar sig att bistå Sverige vid en konflikt har förbisetts trots att detta naturligtvis är ytterst betydelsefullt.

Den viktigaste fördelen med solidaritetsdoktrinen är samtidigt det mest påtagliga. Trots att Sverige inte är Natomedlem kan vi förvänta oss stöd från andra EU-länder om vi angrips, ett stöd som är förankrat i folkrättsligt bindande åtaganden. Vidare är tanken att Sveriges säkerhet stärks genom solidaritet med andra, mer verklighetsförankrad än tanken att oberoende stärker vår säkerhet.

För det tredje ger den nya doktrinen en ökad tydlighet jämfört med den gråzon mellan oberoende och solidaritet som rådde mellan 1989 och 2009. Försvarsbeslutet från 2009 anger t.ex. att "en neutralitetsoption inte längre är möjlig vid en konflikt i närområdet" och att "Sverige bör ha förmågan att kunna ge och ta emot militärt stöd". Doktrinmässig tydlighet ökar förutsättningarna för god försvarspolitisk styrning.

Låt mig ge ett exempel på vad som riskerar att inträffa i avsaknad av säkerhetspolitisk tydlighet. Som ett resultat av neutralitetspolitiken byggde Sverige upp en betydande krigsmaterielindustri under det kalla kriget. Detta gav trovärdighet åt vårt anspråk på att kunna värna neutraliteten i händelse av krig. Krigsmaterielindustrin var ett nationellt intresse som stödde säkerhetspolitiken. När neutralitetspolitiken så småningom vittrade sönder utan att ersättas av en ny doktrin, fortsatte dock krigsmaterielindustrin att betraktas som ett nationellt intresse oberoende av säkerhetspolitiken. Den blev ett mål i sig istället för ett medel för vår säkerhet. I avsaknad av doktrinmässig ryggrad kunde industrin omvandla sitt särintresse till ett nationellt intresse trots att det inte längre fanns någon grund för detta. Konsekvenserna av detta ser vi idag, t.ex. genom den försvagning av vårt luftförsvar som Folkpartiet länge har påtalat.

En fjärde fördel med en uppdaterad säkerhetspolitisk doktrin är att vi slipper den intellektuella och säkerhetspolitiska återvändsgränd som det innebär att likställa "alliansfrihet" med en säkerhetspolitisk inriktning. Att Sverige inte är Natomedlem ger i sig ingen vägledning till vilken politik vi bör bedriva för att stärka vår säkerhet. Istället för testuggande kan nu den svenska säkerhetspolitiska debatten inriktas på att diskutera hur vi bäst fördjupar demokrati och säkerhet i Europa.

Utvecklingen är naturligtvis positiv för oss som förespråkar svenskt NATO-medlemskap, eftersom ett omfamnande av tanken på solidaritet mellan länder som delar grundläggande demokratiska värderingar, naturligen leder till en diskussion om svenskt Nato-medlemskap.

Paradoxalt nog är det dock även möjligt att Nato-motståndare välkomnar utvecklingen, eftersom den även ger dem en stabilare grund att stå på. Nato-motståndarna kan påpeka att det är möjligt för Sverige att föra säkerhetspolitik som bygger på ömsesidig solidaritet med andra utan att det automatiskt innebär ett institutionaliserat försvarssamarbete inom ramen för Nato.

Per Altenberg (7 artiklar)

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/32163

1 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Nato är klart att föredra framför EU men problemet är att vi fattar beslutet när vi är på en historisk svag nivå, det är lite som att gå och handla när man är hungrig och köper för mycket (och alltför onyttigt). Den stora frågan är om NATO skyddar mot EU då om de försöker tvinga oss att anta euron eller vägrar gå med på deras utrikespolitik?

Politisk svagsinthet hand i hand med militär svaghet såg vi innan andra världskriget då vi blev tagna på sängen och byggde upp en imponerande styrka samt teknisk kompetens något vi nu avsagt oss. Då pekade politikerna på att ingen ville ha krig det var omöjligt och vi har 10-15 års förvarning nu så pekar naiva internationalister på EU och blir drömögda när de tänker på de välbetalda jobb de kan få där utan att behöva anstränga sig.

Det är en röra bara kavla upp ärmarna och börja jobbet med att bygga upp ett trovärdigt försvar, börja med att ha ett moratorium på alla utlandsäventyr oavsett hur gärna politikerna vill fjäska för de stora pojkarna i världen eller fika för EU-post.

Permalänk | Anmäl #2 Tor, 2011-01-20, 17:31