Försvaret måste ta mycket större ansvar för skadade soldater

2011 är året då de politiska besluten ska börja omsättas i praktiken. Den enskilt största förändringen är personalförsörjningen. Strax före årsskiftet lämnade utredningen om Försvarsmaktens framtida personalförsörjning sitt betänkande. Utredningen skriver, "det är inte rimligt, anser utredningen, att anta att omställningen ska kunna genomföras utan ett brett stöd från övriga delar av samhället". Folk och Försvars rikskonferens skulle kunna bli ett steg på den vägen.

Kommer det bli så, är deltagarna i Sälen beredda att diskutera hur personalförsörjningen ska gå till, vilka uppoffringar måste göras, vilka mervärden får man istället, vem tar vilket ansvar. Förutsättningarna för en sådan diskussion finns eftersom det bland deltagarna finns representanter från beställare, genomförare, de som förväntas stödja samt personalen som ska göra insatserna.

Nyss nämnda utredning har gjort ett gediget arbete för att lyfta fram de förutsättningar som behöver finnas på plats för en reformering. Ett antal av dessa har de tagit hand om genom att lämna förslag till hur lagar bör utformas för att stödja reformen. Utredningen skriver som en grund för utformningen av lagarna, "utredningen anser att en anställning i Försvarsmakten intar en särställning. Bemanningen av Sveriges försvar är ett samhällsansvar som delas av alla, såväl enskilda som myndigheter, företag och organisationer. Som alltid måste en balans uppnås mellan det ansvar som ska bäras av Försvarsmakten och det ansvar som ska bäras av enskilda individer och samhället i övrigt, inklusive de civila arbetsgivarna. Att ta anställning i Försvarsmakten är ett sätt för den enskilde individen att ta sitt ansvar".

Dessa rader belyser väl det område där vi verkar dagligen. Officersförbundet har till exempel under många år efterfrågat ett tydligt ställningstagande från politiker och arbetsgivare på frågan om den militära anställningen ska betraktas som en anställning som vilken tjänsteman som helst i staten eller om anställningen intar en särställning. Frågan är central eftersom vi anser att det inte både går att ha och äta kakan samtidigt. Det går inte att utforma villkoren för anställningen i likhet med övriga tjänstemän och samtidigt ställa högre krav på umbäranden och tillgänglighet. Det är en del, den andra delen är frågan om vilket ansvar som individen ska bära själv.

Ett tydligt exempel på frågorna om särställning respektive balans mellan individen och arbetsgivaren är försäkringsfrågorna. I dagsläget tvingas var och en se om sitt eget försäkringsskydd och själv ta ansvar för att detta är utformat i enlighet med de risker man utsätts för. Istället för att genom lag eller kollektivavtal tillåta särskilda villkor för den militära personalen lever vi med en kompromiss. Kompromissen innebär i korthet att den enskilde ska försöka försäkra sig utifrån behoven, vilket är svårt eftersom försäkringsbolagen inte vill bära risken. Först när individen kan styrka att det inte går att försäkra sig kan eventuellt arbetsgivaren gå in och ta motsvarande ansvar som en försäkring skulle ge. Det är en otydlig lösning som skapar otrygghet och påverkar attraktionen för yrket.

Ett annat exempel på obalans är stödet vid rehabilitering. Även om ansvaret har förtydligats på senare tid genom att Försvarsmakten fått ett större ansvar menar vi att det går att ta ytterligare några steg. Officersförbundet är av uppfattningen att den som är i behov av rehabilitering ska ges möjlighet att få en kontaktperson från arbetsgivaren som kan biträda vid dialogen med kommun, landsting, försäkringsbolag och arbetsgivare. Erfarenheten visar att det inte är så enkelt att själv sy ihop alla aktörer som blir inblandade vid en arbetsskada. Det gör att individen själv måste skaffa sig ett ombud. Frågan om rehabilitering blir än mer komplicerad för de sjömän och soldater som kommer ha en civil arbetsgivare och Försvarsmakten som arbetsgivare.

Förhoppningsvis kommer endast ett fåtal behöva nyttja försäkringar och rehabiliteringsstöd men alla, både de enskilda och den som lånar ut sin anställde eller anhörige måste känna trygghet om det värsta skulle inträffa. Frågan som däremot kommer beröra alla är hur anställningen i Försvarsmakten ska kunna kombineras med en karriär i ett annat yrke. Oavsett om man väljer att engagera sig på heltid under ett antal år eller om man väljer att tjänstgöra tidvis i Försvarsmakten kommer de flesta att ha ytterligare ett yrke till innan pension.

Detta samspel mellan Försvarsmakten, utbildningsanordnare, civila arbetsgivare och den enskilde behöver diskuteras ytterligare. Det är en sak att uppmana till samhällsengagemang en annan att i praktiken beskriva och förstå varandras behov. Bilden av vad som händer i Försvarsmakten och vilken personlig utveckling som ett engagemang i Försvarsmaktens verksamhet ger håller på att suddas ut. Under senare år har endast ett fåtal genomfört värnpliktsutbildning. Färre och färre arbetsgivare möter officerare respektive soldater och sjömän som arbetssökande. Detta samtidigt som Försvarsmaktens verksamhet förändrats och därmed kompetensen hos dem som tjänstgjort i Försvarsmakten. Den guldgruva av kompetens som finns att ösa ur behöver prospekteras igen. Men för att det inte ska bli rovdrift från någon sida behövs en ökad kunskap och förståelse.

Den enskilde ska inte själv behöva bära hela ansvaret för att förklara nyttan med att han eller hon valt att engagera sig i Försvarsmakten. För Försvarsmakten är det viktigt att det finns en förståelse för och acceptans att bemanningen av Sveriges försvar är ett samhällsansvar och att Försvarsmakten därmed har "första tjing". För de civila arbetsgivarna är det viktigt att Försvarsmakten inte missbrukar sin dragningsrätt.

Officersförbundet och dess medlemmar kommer fortsatt ta sitt ansvar genom att samverka med arbetsgivarna och medverka till att kollektivavtal tecknas som stödjer bemanningen av Sveriges försvar men som också ger medlemmarna de arbetsvillkor som engagemanget förtjänar. Det första steget är redan taget genom tecknandet av kollektivavtal som möjliggör anställning av soldater och sjömän. Andra behöver också ta sitt ansvar. Utredningen om Försvarsmaktens framtida personalförsörjning och Veteransoldatutredningen ger många råd om vilket ansvar som behöver tas.

Lars Fresker (4 artiklar)
http://www.officersforbundet.se/

Anmäl