Den multikulturalistiska politiken har nått vägs ände

I debatten om integration pratar vi ofta förbi varandra bland annat eftersom begreppet är så otydligt. Sedan 1970-talet har det funnits enighet om att assimilation är något dåligt och i stället pratar vi om integration. Andreas Johansson Heinö visar i en rapport utgiven av Timbro (2011) hur talet om integration ibland ändå är synonymt med assimilation. Alla visioner och ideologier utesluter på sitt sätt. Han menar att vi bör tala om assimilation när vi faktiskt menar det i stället för att det ska behöva döljas bakom integrationsbegreppet på grund av tabun i debatten.

Att det finns ett tabu illustreras med all önskvärd tydlighet av Lisa Bjurwalds ledarkrönika i DN där hon klumpar ihop Heinös rapport med Sverigedemokraterna (110114). I grund och botten handlar diskussionen om integration och assimilation om vilket samhälle vi vill ha, och vilket som är möjligt.

Den multikulturalistiska politiken har nått vägs ände, både vad gäller stöd hos befolkningen liksom lösningar på de samhällsutmaningar som ett mångkulturellt samhälle erbjuder. Logiken att särskilja och tolerera människor på grundval av deras etniska eller religiösa tillhörighet skapar ett segmenterat samhälle. Den syn som framförs av Markus Uvell (Newsmill 110115), att vi ska ha en mångfald av kulturer, är vanlig men kan i realiteten betyda lite vad som helst. I Storbritannien har man gått längst med detta synsätt och lagt ut samhälleliga nyttigheter på entreprenad hos självutnämnda representanter för etniska minoriteter. Till exempel menade Tony Blair i samband med Rushdieaffären att han "inte var den rätte att gå in i den muslimska kommuniteten och förklara för dem att detta extrema synsätt inte är islams rätta ansikte" och talade i stället med representanter för självutnämnda muslimska ledare (citat ur "Till frihetens försvar" av Bauhn/Demirbag-Sten (2010)).

När vi delar upp medborgarna i olika fasta kulturella kategorier minskar vi också ytorna för det gemensamma, för möten i skärningspunkterna. Identitetspolitik leder osvikligen till orättvisor inom den egna gruppen då de redan mäktiga får mer makt, och uppmuntrar till fientlighet mellan samhällets olika grupper som får tävla om resurser beroende på sin härkomst. Det vi behöver är inte en mosaik av slutna grupper, utan en öppenhet för en mångfald av livsstilar med möjligheten att tillhöra flera. Många gånger framställs identitet som ett nollsummespel där "svensk" står i motsättning till exempelvis "europeisk", "iransk", "muslimsk", och så vidare.

Men det finns inget som säger att det inte går alldeles utmärkt att ha flera identiteter parallellt. Det är när identiteterna ligger till grund för hur politiken förs som de hamnar i konflikt. I exemplet med Storbritannien har det uppstått en allt större splittring inte bara mellan majoritetsbefolkning och minoriteter, utan även mellan olika minoriteter. Något vi även sett ske i bland annat Södertälje där syrianska kristna förföljt muslimer (Sakine Madon i Expressen 100306). Vi behöver ett perspektiv som fokuserar på det som förenar oss som medborgare och går utöver våra partikulära etniska, religiösa, sexuella och övriga identiteter.

Ett samhälle bärs upp och förs framåt av sina kollektiva minnen och sina berättelser, sina myter. I Sverige har vi berättelsen om folkhemmet, om hur fattigsverige reste sig ur klassamhällets fattigdom mot en ljusnande framtid, där folket strävade framåt i jämlikhet och rättvisa. Men det tvingande jämlikhetsidealet gjorde också att många kände sig prisgivna åt den statliga makten och efterfrågade fler valmöjligheter. Den fortsatta individualiseringen och pluraliseringen av svenska samhället behöver en annan vision än det homogeniserande folkhemmet som grund. Ända sedan 1970-talet kräver allt fler rätten att själva definiera vad det goda livet är för något. Ibland underlättas det av att man bor i områden med likasinnade vilket är tydligt i områden som Södermalm (Stockholm), Majorna (Göteborg) eller Möllan (Malmö) där vissa livsstilar är långt mer vanliga än i landet i övrigt.

Detta är en form av segregation som inte behöver inte vara ett problem för samhället i stort. Det är få som anser att vi måste assimilera veganer, miljöpartister och latteliberaler i samhället. Segregation blir ett problem när arbetslöshet, ekonomisk otrygghet och hög kriminalitet samlas i särskilda områden och de boende saknar valmöjligheter. Detta gäller inte bara svenskar med utländskt ursprung utan även andra boende i dessa områden. Ifall vi menar allvar med att alla medborgare ska ha lika villkor kommer vi även fortsatt att behöva ha som mål att erbjuda likvärdiga samhällstjänster för olika områden.

Visionen om ett nytt Sverige där mångfald får större plats får inte åtföljas av att vi tummar på det gemensamma i att vi alla är medborgare i samma stat. Detta gäller såväl statlig integrationspolitik som den gängse syn vi bär på. Tolerans för oliktänkande får inte börja betyda likgiltighet inför andras förehavanden. Ett exempel är de religiösa friskolorna, både de muslimska och de kristna, som många gånger avvikit från läroplanen. Nu senast gällde det den muslimska Römosseskolan som fått fem anmälningar de senaste åren och där undervisningen bedrevs i moskén och därför förbjöd tjejer med mens att delta (GP 101210).

Vi får inte svika de svagaste i vårt samhälle och lämna ut dem åt auktoriteter som går rakt emot de värderingar av lika rättigheter som ska genomsyra samhället. Ett annat exempel är när våra politiker använder rasist-stämpeln när problem inom minoriteter kommer på tal, vilket till exempel Gudrun Schyman gjorde när hon kallade idén om hederskultur för rasistisk (Newsmill 090327) Ett samhälle behöver öppen debatt och diskussion för att gå framåt. Målet är inte att alla ska bli likadana men att vi behandlar alla enskilda som en del av samma övergripande gemenskap. Det är en vision som är värd att sträva mot.

Det är också därför integrationspolitiken som område bara bör avse nyanlända invandrare och inte kolonisera andra politikområden. Det är ett idiotiskt felslut att skicka integrationsministern till Malmö när en mördare härjar som man gjorde, när det är en fråga för justitieministern. En person som bott i Sverige i mer än ett par år ska inte vara mottagare av integrationsinsatser. På samma sätt bör inte tidsbegränsat bosatta vara det. Synsättet att integration rör alla människor med utländskt ursprung för en obestämd tid leder till att alla möjliga och sinsemellan väldigt olika människor klumpas ihop. Kategorin "invandrare" riskerar på så sätt att etnifieras och föreställs då utgöra en enhetlig grupp som står i motsättning till etniska svenskar. Denna typ av särbehandling cementerar skillnader och höjer tröskeln för inträdet i det svenska samhället.

När man säger att integration misslyckats är det ofta otydligt vad man menar. Att gruppen invandrare är mindre välbeställd än gruppen svenskar är inte särskilt konstigt med tanke på tiden det tar att etablera sig i ett nytt land. Det vi i stället bör ta fasta på är att vi lever i en tid med ett allt större antal sätt att leva och där kravet på lösningar för dessa ökar.

Vi får därför varken fastna i nostalgiskt tillbakablickande eller i en resignerad multikulturalism. Visionen om ett nytt Sverige måste ta avstamp i det medborgarskap vi alla delar här och nu och samtidigt syfta till att ge större plats för den enskildas preferenser.

Ivar Arpi (7 artiklar)

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/32141

9 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Tja, medborgarskapet har ju alliansen nedvärderat till ingenting. Dels genom den senaste grundlagsändringen och dels genom att dela ut dem som vore de toalettpapper. Då är nog PUT ett värdefullare papper.
Så medborgarskapet tror jag inte är mycket att samlas runt, det är värdelöst.
Ärligt talat ser jag inte på vilket sätt din vision skiljer sig från ordinär flumintegration? Dvs en spikrak march mot allvarliga etniska konflikter, att allla hukar sig ner i sin egen grupp, att alla tävlar med nativitet istället för med konst och vetenskap, att alla trakasserar andra folkgrupper bäst de kan tills varje grupp lyckas klösa åt sig ett bostadsområde till.

Permalänk | Anmäl #1 Martin A, 2011-01-17, 22:25

Tack fär en mycket bra artikel.
Sverige har haft invandring under historiens gång med mycket bra integration (Valloner, Tyskar, etc.). Men det finns även exempel på grupper som fortfarande lever i utanförskap efter hundratals år i Sverige. Analys och forskning av faktorer som spelar in hade varit intressant och viktig om vi på ett intelligent sätt ska angripa problemet med segregation. Att låta politik och hjärta styra är på tok för oansvarigt när insatserna är så stora.

Permalänk | Anmäl #2 Fredrik C, 2011-01-18, 01:58

Du har vissa poänger i din artikel, men också vissa felaktigheter.

Du skriver att: "många gånger framställs identitet som ett nollsummespel där "svensk" står i motsättning till exempelvis "europeisk", "iransk", "muslimsk", och så vidare" - men så är det ju ofta. Inte alla grupptillhörigheter är förenliga, då hade inga olikheter mellan grupper funnits.

En svensk är alltid en europé, men en svensk kan aldrig vara en iranier. För svensk är en etnisk tillhörighet, och iranier en annan, helt separat och på alla relevanta sätt främmande etnisk grupp. På sin höjd kan man vara halvsvensk och halviranier om man har en svensk och en iranier som föräldrar. Men jag som svensk blir inte plötsligt en etnisk iranier om jag åker ner och bosätter mig i Iran, inte heller blir en iranier plötsligt svensk när han kommer hit och bosätter sig här, helt utan rötter i Sverige. Etnicitet är något man föds in i.

Alternativet till det misslyckade mångkulturella projektet är nationalstaten, det vill säga att varje folk representeras av sin stat på sitt eget territorium. Då är Sverige de etniska svenskarnas land, även om minoriteter förstås också kan få plats här, om det inte visar sig att det medför problem (som det har gjort med vissa grupper).

Permalänk | Anmäl #3 Harald Ek, 2011-01-18, 02:46

Mycket bra artikel. Efter att sossarna och moderaterna har drivit sin extrema invandringspolitik kommer pendeln snart att slå över åt andra hållet.

Eftersom det är en trend som finns över hela Europa kommer snart hela EU att tas över av migrationsfientliga krafter.

Så går det när makten håller folket utanför beslutsprocessen. Det kommer en reaktion förr eller senare och den reaktionens karaktär är omöjlig att förutsäga eftersom folkets åsiktsfrihet har varit strypt.

Permalänk | Anmäl #4 Bo T, 2011-01-18, 10:07

Den brittiska tidskriften The Prospect hade en ledare av chefredaktören David Goodhart. Titeln var en fråga som inbjöd till debatt: Too diverse?

Goodhart ställde en öppen fråga om ett samhälle kan bli så mångfaldigt och olikartat att det inte längre hänger ihop (bristande förtroende mellan människor, inget deltagande i politiken mm). Det blev debatt!

Den frågan som Goodhart hade modet att ställa bör nu diskuteras i Sverige: Kommer det mångkulturella samhället hänga ihop som demokrati eller tvingas det bli totalitärt för att fungera (t ex hålla nere kriminalitet), eller kommer samhället lösas upp i någon form av anarki?

Permalänk | Anmäl #6 Gunnar Karlsson, 2011-01-18, 15:46

En sund mångkulur skulle kunna innebära att kultur och religion är en privatsak, och att man får ta vara på sin kultur inom lagens ramar. Alla människor ska ha samma rätigheter och skyldigheter oavsett kulturell/religiös bakgrund.
Att försöka likrikta människor mer än så kommer aldrig att fungera i praktiken.
Det största felet med dagens invandringspolitik är enligt mig att vi har en så stor arbetskraftsinvandring av personer utan specialkompetens, vilket vi absolut inte behöver. Ska vi vara ett humant land borde vi istället fokusera på de asylinvandrare som kommer hit och deras integrering i det svenska samhället.

Permalänk | Anmäl #7 Malva Gyldberg, 2011-01-22, 20:19

50 000 år av etniska konflikter tror PK-etablissmanget har upphört, eller rättare sagt, de tror att de har upphört att existera i Sverige, ser man sig om i världen ser man att de pågår fortfarande. Eller blundar man för det också?

Permalänk | Anmäl #8 Erika Svensson, 2011-01-23, 22:41

Oj vad rätt du har när du t.ex skriver
"Den multikulturalistiska politiken har nått vägs ände, både vad gäller stöd hos befolkningen liksom lösningar på de samhällsutmaningar som ett mångkulturellt samhälle erbjuder."
Strunta i andra som media t.ex. VI vanliga känner ju det ökade hotet över Sverige, medan politikerna ler och bugar i feghet för att inte göra bort sig, men VI svenskar får ta smällen. Ta t.ex alla sjuka, de äldre m.fl.

Permalänk | Anmäl #9 KarinAndersson, 2011-01-24, 21:04

Tack Ivar Arpi för en utmärkt artikel!

Hur mycket lättare vore inte diskussionen , om vi alla kunde komma överens om ett gemensamt språkbruk, och som Prof. Bauhn i sin artikel göra skillnad mella å ena sidan Multikulturellt, och å den andra Multikulturalistiskt.

Du förespråkar uppenbarligen, liksom Bauhn, ett Multikulturellt, men aldrig Multikulturalistiskt samhälle.

Är det rätt tolkat?

mvh

Permalänk | Anmäl #10 Gunnar Ehn, 2011-02-28, 11:46