Nu är tiden inne för S!

Kriskommission i all ära men om inte socialdemokraterna ska riskera att självdö som politiskt parti måste de reorganiseras från botten till toppen. Det ständigt återkommande tjatet om att partiet inte varit nog tydliga i sin politik måste upphöra, eftersom det underförstått är att säga att det är väljarna och inte partiet som gjort fel. I stället krävs en öppen och ödmjuk framtoning i partiets möte med väljarna. Partiledningen är tudelad, i en vänsterfalang och en högerfalang, och troligtvis kommer även kongressen i mars att vara tudelad, om inte än mer splittrad. Att enas kring en politisk linje, eller ens en partiledare, känns som en omöjlig uppgift med så kort varsel. En genomlysning av partiet centralt, regionalt och lokalt kräver tid och eftertanke. Vem har kraften och kunskapen för att åstadkomma något sådant?

En sak är att säga vad partiet vill, en helt annan att genomföra politiken. Därför kan Mona Sahlins avgång så här i efterhand tyckas vara meningslös och dessutom oklokt av en partiledare. Den inom partiet som både känner och har kunskap om vad som borde göras stiger helt sonika av jobbet. Känslan av hopplöshet kan förstås efter valnederlaget, men därifrån till att lämna sin post är steget långt. Mona Sahlins avhopp liknar allt mer Göran Perssons sorti från politiken. Kraven från partiledningen blev med tiden alltför betungande för partiledaren. Men, och det är just här som en stark partiledare utkristalliseras och inte låter sig bli överkörd. Hon borde ha stannat kvar och sett till att rätt åtgärder vidtogs inför en kommande partikongress. Nu överlåter hon till de interna krafterna inom partiet att själva kunna manövrera sig ur kniptången och slippa att själva behöva avgå. Hon hade heller inte partiledningens fulla förtroende att företräda en gemensam socialdemokratisk politik. Så innan S bestämmer inriktning och tar fram en bärande socialdemokratisk vision behöver partiet öppna och vända ut och in på sin historiska ryggsäck.

Vem kan möta sin framtid utan sin historia? Misstaget som socialdemokraterna kan göra i sin iver med att ändra politik är om de förnekar sin historia. Efter Tage Erlander och Olof Palme har den solidariska dimensionen i socialdemokratisk politik steg för steg nedmonterats. Ingvar Carlsson lyckades inte med bedriften att motstå kapitalets "lovsång". Det är nu som fack och deras företrädare åtnjuter gratifikationer i olika bonussystem så till den grad att såväl fack som parti tappar fotfästet i den gamla strävan att skapa ett folkhem för alla. Vad vill egentligen S och åt vilket håll bär det av? Är vägen fortsatt längre åt höger för att om möjligt efterlikna moderaterna. Medlemmarna flyr partiet eftersom det inte längre finns något som tilltalar den socialdemokratiske väljaren. En socialdemokrati som nedmonterar välfärden leder till vägs ände. Om inget görs kommer partiet sakta men säkert att erodera inifrån. Nu sker ett idealiserande från socialdemokraternas sida av de nya moderaterna. Om socialdemokraterna inte gör någonting eget så är det lika bra att S och M slås ihop, eftersom båda säger sig vara arbetarnas parti. Därför blir den uppenbara frågan om Sverige verkligen behöver två arbetarpartier.

Patrik Wikström (12 artiklar)

Anmäl