Vilken roll spelar egentligen hyresrätten för arbetsmarknaden och för den reala och finansiella ekonomin? Skriv

Publicerad: 2011-01-15 12:01, Uppdaterad: 2011-11-02 16:11
Inför, som efter höstens val, var det många som hävdade att Sverigedemokraternas inträde i riksdagen berodde på att samtalet om invandringen tystats ned. Andra menade att integrations- och invandringsfrågorna ständigt debatterats. Jag skulle vilja påstå att vi mest ägnat oss åt att debattera om vi alls debatterat. Det är en strategi som inte längre håller. Därför är det dags att ställa de mest grundläggande frågorna. Vad är integration? En rättighet eller en skyldighet? Det skriver Alice Teodorescu, samhällsdebattör och ledarskribent.
Alice Teodorescu
Jurist och samhällsdebattör/ledarskribent på Barometern. Och på hemsida: www.enplatsihimlen.se
Får man säga att man inte vill integreras? Ja, skulle en del hävda utan minsta tvivel. I en globaliserad värld där nationalstaten förlorar i betydelse, där identiteter formas kring många skilda ting, kan det finnas anledning att slippa tillhöra vad som för stunden uppfattas som majoritetssamhället.
Nej, skulle andra säga, utifrån exakt samma iakttagelser. De skulle betona vikten av integration som ett sätt att förhålla sig till det yttre, till det föränderliga och svårdefinierade. De skulle hävda att integration är av betydelse för jämlikhet, att det rent av är en förutsättning för upprätthållandet av rättvisa.
Frågan kan tyckas märklig för den som har sin uppfattning klar. Men fundera en gång till. Vad gör det självklara så självklart?
Själv blev jag ytterst provocerad när Liberala Ungdomsförbundets före detta ordförande Frida Johansson Metso ställde, och besvarade, just den frågan i Timbroskriften "Integrationens utmaningar" som presenterades i höstas:
"Men märk väl att flyktingarna själva inte kräver att få snitsiga
bostäder eller kostsam undervisning - de kräver bara sin rätt
till asyl, till trygghet. Det är vi, majoritetssamhället, som har valt
att inkludera dem i vårt system eftersom vi strävar efter ett jämlikt
samhälle."
Hennes fråga, liksom svar, är intressant. Och provocerande. Varför? Förmodligen för att den ger uttryck för ett synsätt som i sin yttersta konsekvens innebär att den som inte anser att den behöver integrera sig fattar ett principiellt beslut. Ett beslut som kan uppfattas som en värderingsmanifestation, ett uttryck för att "vi" inte vill vara som "ni".
Men vad skulle egentligen hända om majoritetssamhället accepterade de ointegrerades vilja och därför slutade sträva efter jämlikhet? Förmodligen det som redan har hänt.
Utvecklingen i Sverige är skrämmande. Den är präglad av naivitet, av en perverterad syn på humanism och av en stor dos konfrontationsskräck. Liksom i skolvärlden har föreställningen om att kravlöshet är av godo etablerat sig i den integrationspolitik som mest lyst med sin frånvaro. Det har i sin tur gett upphov till en dold uppdelning mellan människor som är långt allvarligare än den synliga segregationen som numera dagligen gör sig påmind i vårt land.
För hur har samhället hanterat konflikten som uppstår när flickor inte tillåtits delta i den obligatoriska simundervisningen? När barn misshandlats av sina föräldrar? När unga kvinnor mördats för att de valt en etniskt svensk partner? Jo, med tystnad, med nedslagna blickar och knappt hörbara förklaringar om kulturella skillnader, om mångkulturalism, om acceptans. Plötsligt har de som gått i bräschen för allas lika rättigheter gjort logiska kullerbyttor som paradoxalt nog i praktiken inneburit att godhet kommit att bli synonymt med att inte ställa samma krav på alla, oavsett etnicitet, kön och social bakgrund.
Men låt oss återgå till frågan om den enskildes rätt att ställa sig utanför. Att samhällen i samhället uppstår är på intet sätt en svensk företeelse. Många av de svenskar som bor utomlands lever tillsammans med andra svenskar. I Waterloo utanför Bryssel finns en "svensk koloni" bestående av människor som primärt är verksamma inom EU-apparaten, och vars barn i många fall går i den skandinaviska skolan. Många av dem har levt i Belgien länge. Många utan att någonsin umgås med en enda belgare.
Utgör dessa svenskar, som lever i självvald segregation, ett problem för majoritetssamhället? Nej, skulle de flesta sannolikt svara. Visst går de på ett individuellt plan kanske miste om spännande möten, men frågan är om samhället förlorar något på deras beslut? Förmodligen inte nämnvärt. De svenskar jag syftar på är välutbildade, de talar ofta både franska och engelska och är i högsta grad självförsörjande. De bidrar således till den belgiska ekonomin, de "gör rätt" för sig.
I många av de länder som enligt ovanstående tankemall uppfattas som framgångsrika i sin integrationspolitik har själva definitionen av integration sett annorlunda ut. I USA har den "amerikanska drömmen", möjligheten att börja om på nytt, fungerat som det ultimata mångkulturella kittet. I USA har människor med ambitionen att skapa sig en bättre tillvaro givits möjlighet till fantastiska klassresor. Samtidigt som de kunnat behålla sitt kulturella arv, under förutsättning att den forna identiteten och värderingarna inte kolliderat med lagar, eller utövats i syfte att skada andra.
Det är en rimlig förhållningsregel som tydligt fastställer såväl individens som samhällets ansvar. Vilken Gud människor väljer att be till innanför hemmets fyra väggar, vilken mat som ställs fram på bordet och vilken tradition man väljer att anamma under sin vigselakt, har majoritetssamhället inget att göra med. Däremot åligger det samma samhälle att kraftfullt markera mot beteenden som inte är förenliga med våra normer och vår lagstiftning. Att piska sin hustru för att hon vanhedrat ursprungskulturen genom att bli självständig, eller att mörda sin dotter för att hon valt en etniskt svensk pojkvän, hör inte hemma i Sverige. Och det ska vi vara tacksamma för.
Här blir det således fråga om att ta avstånd mot ett klandervärt beteende, oavsett den kulturella kontext som utövaren härstammar från. Detta är inte okomplicerat då exempelvis kvinnomisshandel betraktas som en handling som står i strid med den svenska kulturen, det är fråga om en handling som inte subventioneras av varken enskilda individer runt förövaren eller av samhället i stort. Att ta samma avstånd från handlingar som utförs i enlighet med en annan kultur däremot, exempel i fråga om hedersrelaterad brottslighet, kräver mer mod från samhällets sida. Därför avstår man.
För egen del står det klart att den som respekterar lagar och regler, och som inte belastar samhället, rent teoretiskt erhåller större svängrum i förhållande till det svårdefinierade begreppet integration. Utifrån samma resonemang blir det därför självklart att den som tackar nej till majoritetssamhället invit om kollektiv inkludering också avsäger sig rätten att ses som en i mängden. Med allt vad det innebär.
Inför, som efter höstens val var det många som hävdade att Sverigedemokraternas inträde i riksdagen berodde på att samtalet om invandringen tystats ned. Andra menade att integrations- och invandringsfrågorna ständigt debatterats. Jag skulle vilja påstå att vi mest ägnat oss åt att debattera om vi alls debatterat. Det är en strategi som inte längre håller. Därför är det dags att ställa de mest grundläggande frågorna. Vad är integration? En rättighet eller en skyldighet?
Hur löser Sverige och andra länder bäst integrationsproblemen?

Waberis medeltida åsikter accepteras för att han är invandrare

Extrema Sverige kan lära av normala invandrarkulturer

Här är värderingarna som alla i Sverige bör dela

Politikerna får inte blunda för mångkulturalismens baksidor

Mångkulturalism är en medeltida ideologi förklädd till demokrati

Liberaler som kritiserar mångkulturalismen låter antiliberala

Multikulturalismen omsätter kulturella tillhörigheter i politik

Är idén bakom ”multikulti” verkligen död?

Hanif Bali och nya Moderaterna hoppar på vågen av kulturrasism

Hanif Bali och unga moderaters hyckleri!

Tack vare SD har vi nu en kritisk debatt om mångkulturen

Begrav multikulturalismen en gång för alla

Inför en trohetsed i svenska skolan

Svårt för vänstern att göra Cameron till SD:s man

Viktig länk: Storbritanniens premiärminister - multikulturalismen främjar extrem islamism


Tala om anpassning utan att härma Pim Fortuyn

Mångkulturalism hotar samhällsgemenskapen

Kristdemokrater måste tala klarspråk om gemensamma värderingar

Den multikulturalistiska politiken har nått vägs ände

Mångkultur missgynnar invandrare

Assimilation är ett övergrepp ingen bör utsättas för


Därför borde vi tala mer om assimilation

Krav på assimilation hotar mångkulturen

Skillnaden mellan Japans och Europas erfarenheter av invandring

Mångkulturalism är varken borgerligt eller kristdemokratiskt

Hellre människor än japanska robotar

Den svenska likhetsnormen försvårar integration

Myt att integrationen har misslyckats

Japanerna väljer bort mångkulturen
Newsmill är det första sociala mediet i Sverige som spinner kring nyheter och debatt. Vi publicerar varje dag olika personer med exklusiv kunskap om dagens viktiga händelser. Om du har egna erfarenheter av de frågor vi tar upp kan du omedelbart medverka i debatten. Du kan kommentera och skriva egna inlägg som publiceras på hög nivå eller medverka genom din blogg.
Läs mer om Newsmill
Millningen är ett sätt att kommentera med känslor. Du väljer ett ord eller ett namn som du vill mäta i opinionen och läsarna kommenterar genom att välja en av fyra känslolägen som representeras av fyra färger. Rött är arg, blått är glad, grön nyfiken och gult är uttråkad. Resultatet visas direkt och rubriken på artikeln färgas med den färg som de flesta väljer.




10 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.
Om vi ser medborgarskapet (och boendet ) i Sverige som ett kontrakt med landet så finns det ju både skyldigheter och rättigheter. När den ena parten avser att bryta kontraktet uppstår, helt naturligt konflikt, oavsett om det är individen eller staten som bryter det. När staten kräver in skatt under förespegling om att dessa pengar ska komma individen tillgodo i ett annat sammanhang - t.ex pension - och sedan minskar din pension för att prioritera socioalbidrag till invandrade som, genom att vägra anpassa sig, gör sig icke anställningsbara så bryter staten kontraktet. Om politiker och andra debattörer brydde sig om att klargöra att, politiken går ut på att bl.a fördela de resurser som finns. istället för att låtsas som om att högre finansiering av ett område inte leder till lägre finansiering av ett annat, så skulle väljarnas politiska val underlättas. Att säga att " man ska inte ställa människor mot varandra" är att låtsas som om man inte behöver prioritera vad som är viktigast. När väljarna upptäcker at de är förda bakom ljuset kommer en del av dem att vara "otrogna" med "missnöje partier".
Alla exempel författaren tar upp vad gäller problematiska delar av integrationen handlar om muslimer. Exemplens sanning är irrelevant. Vad som är intressant är att det är exakt samma exempel o beskrivning som SD återgett inför valet. Skillnaden är att de sa rakt ut att de talade om muslimer. Om Åkesson skrivit artikeln, skulle denna författare beklagat sig över hans rasism.
Bra Alice,
precis den sortens början till dialog jag efterlyste i mitt eget inlägg här på Newsmill. En rättighet är något samhället ger en baserat på ett socialt kontrakt som utvecklats av tradition och lagstiftning. Samtidigt är rättigheter något man måste vara beredd att betala tillbaka genom att också ta ansvar för skyldigheterna enligt samma kontrakt. Det är som med demokratin. Den är inte självklar om man inte försvarar den och är beredd att ställa upp både för sig själv och andra. Den är heller ingen ensidig rättighet utan en princip som bygger på ett krav på engagemang.
När man kommer till ett nytt land kan man välja till vilken grad man vill eller behöver engageras. Som du själv skriver - flertalet svenskar i Bryssel bor som gäster i landet och snarare när än tär på samhället de lever i. Flertalet betalar åtminstone lokala skatter men få belastar exempelvis den belgiska sjukvården eftersom de antingen har privata sjukförsäkringar eller är anslutna till EU-kommissionens. Jag har aldrig hört någon beklaga sig över att man betalar men får lite tillbaka. Få deltar ens i den belgiska politiska debatten eller röstar lokalt. Man är gäster oavsett om man bor kvar även efter pensionering. Det hindrar naturligtvis inte att man försiktigt diskuterar även känsliga politiska frågor med belgiska vänner. Men man aktar sig för att jämföra med Sverige. Det senare får ses som en skyldighet även om man naturligtvis har rättigheten att tycka vad man vill. Säkert finns en massa rättigheter man kunde åberopa men aldrig gör eftersom man klarar sig.
Nu kan man naturligtvis inte jämföra en höginkomsttagarklass med vare sig arbetskraftsinvandring eller flyktingar. Det är alltid bättre att vara rik och frisk än fattig och sjuk och att kunna återvända hem närhelst det passar en. Nu finns det givetvis svenskar som permanent bosatt sig i Belgien. De är i hög grad belgare och betraktar sitt nya hemland som det de måste anpassa sig till. Inte heller har jag hört någon av dessa beklaga sig, inte mer än på samma sätt som hemma – att skatterna är för höga och tiden ur led.
Var och en har en skyldighet att följa de lagar och de traditioner dit man kommer och någon som helst hänsyn till exempelvis våra svenska traditioner tas inte här nere - inte ens inom EU-kommissionen. Den största kollisionen är faktiskt svenska midsommar. Då många svenskar vill åka hem och äta sill och dansa kring en stång pågår arbetet här nere för fullt. Och varför skulle det inte det även om många svenskar upplever midsommardagen som vår egentliga nationaldag. Som minoritet kan vi knappast hävda någon rätt, inte ens rätten till semester om en sådan skulle kollidera med ens skyldigheter.
Men det finns situationer där till och med en majoritet får visa hänsyn. Armistice, vapenstilleståndsdagen firas mycket starkt i flertalet av de europeiska länder som deltog på den vinnande sidan under första världskriget. I exempelvis Belgien är den 11 november en nationell helgdag med flaggor överallt. I Frankrike firas den precis som i Polen som en nationell helgdag men i det senare fallet kallas den independence-dagen. Tyskar eller Österrikare har däremot ingen anledning att fira sin egen förlust. Eftersom den segrande sidan är i majoritet borde den kunna hävda nåon slags rätt till den dagen. Icke så. Den europeiska kommissionen arbetar som vanligt. Det här är en sorts hänsyn som självfallet är en politisk nödvändighet om man vill bygga vidare på ett samförstånd.
Vad jag vill ha sagt är att man måste hantera rättigheter och skyldigheter med förnuft. Ibland kan man helt enkelt inte hävda sin rätt medan det däremot finns få ursäkter för att inte leva upp till sina skyldigheter.
"Utvecklingen i Sverige är skrämmande. Den är präglad av naivitet, av en perverterad syn på humanism och av en stor dos konfrontationsskräck."
Skrämmande är ordet, Alice Teodorescu. Sverige är på väg ned i en avgrund av rasism och konflikter.
Ett stopp för invandring av människor som är predestinerade att hamna i segregation och bidragsberoende är nödtvunget.
Det finns väldigt få svenskar som stör sig på sydamerikaner, asiater, europeer och andra västerlänningar. Man kan och behöver heller inte kräva av de invandrargrupperna att de ska assimillera sig eller integrera sig. Ingen bryr sig om de struntar i att fira midsommar och jul. Det är helt enkelt irrelevant så länge de sköter sig, gör rätt för sig och inte skapar konflikter med sina medmänniskor eller lagen.
Däremot folk som pga sina värderingar och sitt sätt att leva ständigt skapar stora friktioner med alla andra grupper i samhället och pga dessa inte kan jobba, bete sig på ett sätt som anses civiliserat och gångbart eller ens lagligt- de människorna kommer självklart aldrig få tillhöra någon gemenskap, oavsett vad våra politiker bestämmer att vi ska göra eller hur snälla och förlåtande vi ska vara mot dom.
Det är naivt att tro att man kan assimilera eller integrera folk genom att bestämma att de "ska göra det". Folk väljer själva hur de vill göra. För vissa grupper är det inga problem om de väljer att behålla sin identitet, men för andra grupper blir det stora problem om de inte anpassar sig.
Åh, ännu en politiskt korrekt insändare. Tråkigt, jag gäspar. Vad sägs om att erkänna problemen istället?
”Därför är det dags att ställa de mest grundläggande frågorna. Vad är integration? En rättighet eller en skyldighet?”- skriver Alice Teodorescu.
Och jag undrar, borde inte man reda ut vad menas det med ordet integration överhuvudtaget? Särskilt om man vill prata om det till en större publik? Vad är integration; Alice?
@#7 Tetyana Barabanova, när du prata om en större publik, menar du då fler än dig själv?
Mycket intressant skrivet. Jag skulle bara vilja uppmärksamma folk på att Alice tillhör kategorin "kvinnor med mustasch" som kan ses på följande bild
http://www.enplatsihimlen.se/attachments/CropImages/551b2e14688b11c743b9...
Tack för en mycket intelligent och läsvärd artikel