Bostadspolitik

Clara Lindblom om Bostadspolitik

Var det här allt du hade, Stefan Attefall?

Publicerad: 2011-01-12 08:01, Uppdaterad: 2011-11-02 16:11

I en intervju i tidningen Vår Bostad för ett antal år sedan sa statsminister Fredrik Reinfeldt att han tyckte att bostadsbrist är ett lustigt ord. När han var ung talades det minsann också om bostadsbrist, men då gick det att få en lägenhet i Rinkeby utan kötid, sa Reinfeldt och tillade att det egentligen handlar om var man vill bo och vad man vill betala för det. Det kan tyckas naivt, men när samme man utsåg en bostadsminister efter valet i höstas så väckte det ändå vissa förhoppningar hos mig om att statsministern ändrat syn och insett att bostadsbristen är verkligt problem som kräver verkliga åtgärder. Men när den nye bostadsministern presenterade vad man kan vänta sig av de kommande årens bostadspolitik, så la sig min upprymdhet snabbt. Stefan Attefalls lösning är att unga ska bo i bostäder utan kök, ha fula tapeter och gamla vitvaror. Det är inga kraftfulla åtgärder för att bygga bort bostadsbristen - det är att helt lämna walk over i bostadspolitiken.

137 millningar
4 kommentarer
Bokmärk & dela artikelnTipsa om artikeln vie e-post
Facebook
Twitter
dela
skriv ut
Facebook
Twitter

Om författaren

Jag är en 25-årig student från Stockholm som sitter i förbundsstyrelsen i Ung Vänster och som ersättare i Exploateringsnämnden i Stockholms stad.

Det är uppenbart att bostadsministern försöker visa handlingskraft - han säger sig vara beredd att vidta åtgärder och lyssna på organisationer som jagvillhabostad.nu. Men när jag läser hans debattartikel på Newsmill den 10 januari, så ser jag ingenting annat framför mig än en nyutsedd bostadsminister som redan har kapitulerat. Argumentationen som Attefall använder - sänkt boendestandard och ökad andrahandsuthyrning för att komma till rätta med bostadsbristen bland unga - skulle aldrig användas om det till exempel hade varit fråga om en ovanligt stor barnkull på väg att börja skolan. Lite för många sexåringar? Kanske dags att sänka standarden i den svenska skolan och sätta tre ungar i varje bänk. Alla vet väl dessutom att ungar egentligen inte behöver matsalar. De kan ju sitta i klassrummet och käka. Eller på toaletten. Lågstadiebarn är inte så kinkiga.

Vi behöver inte höra den typen av argumentation för vi vet att Sverige kan bättre än så.

Resonemanget om att vi måste sänka standarden på bostäder för unga eller sluta bygga så himla många handikappanpassade lägenheter gör mig uppriktigt talat rent sorgsen. Det har varit ett uttalat politiskt mål att höja boendestandarden i Sverige under större delen av 1900-talet. Den svenska bostadspolitiken har under decennier syftat till att komma bort från det tidiga 1900-talets trångboddhet, gårdsdass och dragiga arbetarbostäder utan varmvatten. Även om det råder en skriande brist på bostäder så finns det ingen anledning att byta riktning nu. Särskilt inte när det är fullt möjligt att bygga bostäder för unga och studenter utan att för den saken skull behöva sänka standarden på boendet.

Den bostadsminister som på allvar vill bygga bort bostadsbristen bland unga måste lyfta blicken från tjafs om boendenormer, flyttkedjor och andrahandsuthyrning. Bostadsbristen är så pass omfattande att den måste byggas bort med hyresrätter med hyror som unga och studenter har råd att betala. Ett första steg bör vara att göra om den orättvisa fastighetsavgiften som infördes av den förra borgerliga regeringen och som ser till att hyresrätten är dubbelbeskattad. Med dagens regler betalar fastighetsägaren både skatt på den vinst som uppstår i verksamheten och för själva ägandet av fastigheten. Det gör att det blir 2000 kronor dyrare per månad att bo i en nybyggd hyresrätt jämfört med ett nybyggt småhus eller i en bostadsrätt. Riktade statliga stöd till just hyresrätter med låga hyror kan också bidra till att ställa om delar av nyproduktionen så att den blir bättre anpassad efter unga och studenters behov. Men det krävs också ett stopp för de ombildningar som i ett rasande tempo slukar våra hyresrätter, inte minst i min hemstad Stockholm.

Bristen på visioner, vilja och politisk fantasi hos Stefan Attefall gör mig uppriktigt sagt besviken. I en debattartikel som var direkt riktad till den nytillträdde bostadsministern önskade jag honom lycka till och skrev att det i alla fall inte kunde bli värre än de fyra åren med Mats Odell. Nu är jag faktiskt inte längre så säker.

Clara Lindblom (8 artiklar)

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/31903

4 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

"Bostadsbristen är så pass omfattande att den måste byggas bort med hyresrätter med hyror som unga och studenter har råd att betala."

I fantasin är allt möjligt, Clara Lindblom. I verkligheten finns inte reala resurser för att göra ovanstående möjligt. Så enorm har överbefolkningen och den tillhörande bostadsbristen blivit.

Och värre lär det bli i takt med att befolkningen växer rekordsnabbt år efter år i onödan.