Om sura druvor

Att de åtrådda bären var sura klargjorde Aisopos för ungefär 2600 år sedan. Han kan rimligen inte ha känt till vare sig Björn Ranelid eller Peter Englund, lika lite som Drougge eller Skugge. Den gamle greken kände dock människan och hon har inte förändrats sedan Hedenhös. Om det är den ene eller den andre som kacklat över sura druvor är ointressant, för kacklat har de alla. Med risk för att förvandla mig till högvilt för ett gäng med 16-taggare ur den litterära flocken dristar jag till tangentbordet med emfas. Det skall bli riktigt roligt.

Vill man ge skenet av att vara seriös kan man som Unni Drougge skriva om den bakomliggande tragiken, om maniska utspel och runda av med mediesamhällets utveckling. Hon har säkert rätt men med vilken rätt hon egentligen ställer upp på Englunds sida berättar hon inte. En högst förstående avrättning, en med giftspruta men döden som följer är lika blek. Kanske ville hon plocka upp Linda Skugges fallna mantel från 2003. Det året rörde Skugge upp en tsunami i den litterära grytan med ett ovanligt surt påhopp på Ranelid i recensionsform. Holmgången kommer sent att glömmas. Fråga Björn Ranelid.

Vem som den här gången sköt den första pilen lämnar jag utan analys. Det är mer själva fabeln i skeendet som intresserar mig, fascinerar faktiskt. Hur en rätt enkel provokation, en uppmaning att akademin borde dansa mer kunde trigga denna avgrund. Vad mer döljer sig i halmen?
Kan det vara så att krubban känns tom och att hönsen därför hackas? För mig känns dessa ickehändelser som vore de författade av den gamle slaven Aisopos. En fabel kan säkert påminna om debatten eller debatterna kring Ranelid, hans skrivande, icke skrivande eller prövande danssteg, välutvecklade fåfänga eller andra kollegors tillkortakommanden eller ännaklämdhet som skåningen säger. När det gäller författarskap är det många som gärna vill, ännu fler mer än gärna och alldeles för många känner sig kallade. Att skriva är bara början. Att leva på ett författarskap en frustration. På akademiska lagrar föder man ingen katt, för att nu fortsätta liknelserna ur djurlivet. För det är säkert innerst om författandets villkor det handlar om. Hur skall man skriva och hur skall man vara? Månne är frågan felställd. Den kanske skall ställas retoriskt om hur man får skriva och hur man får vara........ Fråga Englund. Han verkar ha en klar uppfattning om författarschabloner. Sådana tar ingen hänsyn till vilket koncept som är mest kommersiellt begåvat, om man skall bygga sin karriär på att vara ett litterärt råskinn eller sätta på mer läppglans och kasta sig ut i dansen.

Ock, ock, ock, ock. Är då den litterära scenen i själva verket att likna vid en ankdamm eller hönsgård? Kacklet hör mer hemma hos Aisopos, i hans fabler och inte på kultursidor eller privata bloggar. Detta gäller i synnerhet sådana som med sina läten med rätta kan eller vill verka företräda den kulturella ankdammen, förlåt hönsgården.

Är det som herrarna och damerna skriver bra eller dåligt? Precis som om det funnes ett objektivt svar på en sådan fråga, eller om den ens kan anses vara berättigad. Det handlar inte om kvalité. Det handlar om rätten att vara en individ utan att individen måste fläkas upp och dissekeras. Det måste vara en rättighet också för kulturpersonligheter. I alla fall sådana som inte accepterat en officiell position där man förutses klara en dissektion. En kulturarbetare måste tåla att få sina verk granskade, bedömda och analyserade - självfallet objektivt och sansat. Ett sådant uppdrag gäller således verken men inte personen. Om författaren suttit naken och skrivit eller dansat på ledig tid kan möjligen vara pikanta detaljer som ett förlags marknadsavdelning med benäget tillstånd kan använda sig av. Kulturskribenter och seriösa recensenter har inte med saken att göra. Det är illa nog med det kvasivetenskapliga tyckande som branschen är full av. Man bör tänka på sin egen gestaltning innan man granskar andras.

Måste man välja eller ta sida? Ranelid eller Englund eller ingendera. Personligen har jag aldrig gillat någon av dessa herrar. Var och en är på sitt högst egna sätt uppfylld av sig själv. Englund skriver bra och är en kompetent historiker men kanske lite tråkig - där väntar inga överraskningar. Så skall säkert en etablerad historiker vara för att undvika källkritiken som drabbade Herman Lindqvist. Som bred folkbildare har nog Herman gjort ett bättre jobb. Båda sorterna behövs utan att man för den sakens skull behöver skapa ett upstairs och downstairs.

I hönsgården sprättes det minsann och poserandet är påtagligt. Englund har säkert poserat på rätt sätt, sagt och skrivit de rätta sakerna och slickat de rätta namnen i örat. Annars hamnar man inte i Akademin. Nu blir man inte automatiskt odödlig för det. Kanske sällar sig Englunds texter till utdöda kollegors som Crusenstolpe och Grimberg. Historien omtolkas och sällan till författarens fördel oavsett prosans kvalitet. Det finns undantag men flertalet dog för mer än 2000 år sedan. Under tiden han väntar tycker jag att Englund skall sänka garden och styla sig lite, kanske lite läppglans skulle hjälpa, en blond peruk och ett par kontaktlinser. Månne skulle det då spritta till i benen och övermänniskan bli lite mjukare i kanterna. Innan dess får han leva med omdömen som "A pompous jackass", vilket domaren i Let's dance gjorde. Det kanske går att översätta med "En svullen tupp".

Förvisso behövs det både Nobelpris och värdiga mottagare, ett faktum som inte får skymma behovet av några simplare klasser under toppnivån. Och en välförtjänt respekt för också detta i elitens ögon simplare hantverk. En relativt blygsam del av befolkning läser nobelpristagarna ens när de blivit utnämnda. Herta Müller exempelvis trycks numera i ca 25 000 exemplar mot 3 till 4 000 innan utmärkelsen. Som jämförelse kan nämnas att Millenniumsviten sålts i drygt 1 miljon exemplar per styck. Att Stieg Larsson inte skulle ha fått Nobelpriset i litteratur hade han säkert kunnat leva med om han inte avlidit i förtid. Observera att jag tycker att Herta är bra och att det hon skriver om är omistligt. Det är svårt att finna oläsbara Nobelpristagare. Heidenstam förstås. Det betyder å andra sidan inte att jag tyckte att Larssons böcker som underhållning var sämre. Vilken bok är egentligen mest omistlig? Den som berört en miljon människor eller den med 25 000? Man kan knappast påstå att inte både Larsson och Müller skriver om saker som händer, sådant som inte borde hända, sådant som berör och engagerar. Måste verkligen litteraturen som litteratur polariseras, räcker det inte med världen den beskriver. Behöver stor litteratur skyddet av ett finrum med stängda pardörrar mot populasen och uppstickare typ Ranelid? Besvara frågorna den som kan. Eller vågar. För bakom alltihop lyser Moder Sol, nu den ständiges blogg.

Ranelid å sin sida är en folkkär provokatör och höglitterär men ändå kommersiell. Jag tillhör inte dem som ens beundrar hans skrivkonst. Jag är förmodligen inte klyftig nog att förstå ordens storhet. Det behövs inte! Jag är ändå beredd att slåss för hans rätt att göra som det behagar honom i hans privatliv - utan räfst och rättarting i ständiga sekreterares privata blogg. Det må gälla alldeles oavsett om det Ranelid gör är för att stärka självkänslan eller plånboken. Det är faktiskt hans problem precis som frågan huruvida han sakat skrivandet för en dansant karriär. Jag kanske rentav som Drougge tycker att mycket kan var nog, men egentligen är min åsikt lika ointressant som hennes. Om Ranelid dök upp som naken gyttjebrottare tillsammans med ett gäng sexiga utvikningsflickor (en sorts pojkdröm) vore det säkert uppseendeväckande, kanske också löjeväckande eftersom hans kropp rimligen i ett sådant sammanhang bör ha passerat bäst-före-datum. Säkert skulle han få sälja fler böcker. Brände Björn däremot upp halmbocken i Gävle fick han naturligtvis massor av uppmärksamhet men fick som kulturpersonlighet räkna med ordenligt med stryk i spalterna. Detsamma gäller förmodligen för mord, våldtäkt, rattonykterhet och pedofili. Riktigt säker kan man dock aldrig vara om man betänker hur desperat förlagen söker efter författare med udda bakgrund och profil.

Det är väl det som skiljer tuppar och hönor åt, vilken sorts offentlighet de åtnjuter i hönsgården. Peter Englund har fått en alldeles egen pinne att gala ifrån. En sådan position ställer andra krav för att man inte skall ramla av pinn. En ständig sekreterare anses utesluten som gyttjebrottare och dansandet bör hållas lite privat. Det är priset Englund som ensam tupp får betala för hönsgårdens uppskattning och för pinnens makt.

Livet bland gässen gestaltar sig ungefär detsamma, man skall inte kacka i eget bo om man vill fortsätta att åtnjuta ett grundmurat förtroende. Nu kackade han ändå. Englunds illaluktande kackande är som om Ranelid verkligen hade bränt ner bocken i Gävle. Det måste få konsekvenser. Åtminstone en klädsam avbön. Om inte? Ja då kan Englund lika gärna ta upp gyttjebrottning och dans på programmet för värdigheten är liksom borta. Varför inte löpa linan fullt ut med också en rejäl pajkastning på gemensam scen med Ranelid. Vilken såpa det kunde bli. Undrar just vem som skulle vinna en sådan duell på lika villkor. Kulturmenageriet skulle då kunna slappna av och skifta ämne för sina högstämda diskussioner eller som Drougge uttryckte det låta sig piggas upp av spalterna även om jag är osäker på att Drougge och jag syftar på samma sorts pigghet.

Det är kanske ändå lugnast att det förblir som det förmodas vara - att Englund som ständig sekreterare inte tar till bloggen och kommenterar Ranelids eller andras privatliv. Allt annat är stöveltramp som vare sig gagnar den konstnärliga friheten, finkulturen eller någon slags kultur för den delen. Kacklar bäst den som kacklar minst. Det finns säkert många fler lägen då en akademiens ständige sekreterare bör hålla näbben, för att uttrycka sig mindre akademiskt. Nu kan jag självfallet ha missuppfattat Englunds roll. Det tillhör måhända en ständig sekreterares uppgifter att slå sådana i skallen som han eller akademiens ledamöter anser vara dumma i huvudet, litterärt klandervärda, uttryckt sig eller uppträtt mindre politiskt lämpligt, befunnit sig på fel plats vid fel tillfälle etc. etc. Androm til varnagel givetvis. I sådana fall ber jag hovsamt om ursäkt och bugar mig inför parnassens övermakt. Kände jag för en kort sekund en isande vind från 30-talet blåsa genom hönsgården och en dimmig bild av ett flammande bokbål flimra förbi. Det kanske bara var en elitistisk il och inte alls en stormvarning framkallad av en obetydlig fjäril i Amazonas. En och samma vindriktning är säkert sämre än växlande vindar med enstaka byar av regn och hagel. Hur skall man annars kunna rimma på ostan om man redan använt västan i ur som skur.

Vilken sorts litterär hönsgård kan vi leva med? Ett allseende öga ovanför äggen som värps eller bara en bastant dörr till skydd för räven? Klassisk Leghorn eller trimmade värphybrider? En brokig gärdsgårdsliga eller en välkrattad finkultur? Kan vi tillåta oss lite hundöron i böckerna eller måste sidorna vara stereotypa och rena som ett vitt helvete? Vad håller om hundra år? Ranelid, Englund eller Drougge? Vem passar att sitta i finsoffan med? Vilken bok skall jag säga att jag senast läste? Stopp och belägg! Är det inte så att om vad finkultur egentligen är tvistar varje generation. Inga slutsatser verkar ha blivit särskilt varaktiga och oenigheten total. Sanningen tycks vara och förbli att en del är för tidigt ute och andra för sent, vissa borde aldrig ha fått ett erkännande medan många aldrig fick det. Slumpen? Tur eller otur? Inte nödvändigtvis. Både Bellman och Shakespeare var uppskattade av folket men inte av någon samtida akademi. Okej, Bellman fick så småningom genom Kjellgrens försorg ett sorts erkännande. Skalden upplevdes av sin samtid som en stor humorist, allvaret gömt bakom fyllerister och horor. Annars hade det säkert blivit fästning snarare än gäldstugan. Att Carl Michael senare skulle upphöjas till svensk nationalskald undandrog sig säkert den tidens kulturelit. Så särskilt säkrare verkar inte Shakespeares omgivning ha varit. Han var obestridligen ansedd som en framgångsrik skådespelsförfattare, skådespelare och teaterdirektör av sin samtid. Den litterära upphöjelsen kom inte förrän efter 200 år. Båda anses ha haft motsvarande betydelse för sina respektive språks litterära utveckling. Huruvida vare sig Ranelid eller Englund kommer göra några bestående avtryck i den litterära historien återstår för framtiden att avgöra. Båda två och deras respektive entourage har säkert massor av synpunkter som är helt utspelade när slaget står om ett par hundra år. Förlåt Drougge om jag inte nämnde dig. Det var nästan oavsiktligt.

Så är vi då tillbaka i hönsgården med två tuppar och några aggressiva supportande hönor. Å ena sidan en hane som kallats en 'fjolla med läppglans' och av den andre hanen uppmanats att göra allt annat än att skriva. Påhoppen i Ranelids karriär har varit både många och infama. Allt annat vore en överraskning när de kommer från en grupp som bokstavligen lever på att uttrycka sig. Inte heller Ranelid drar sig för förolämpa sin omgivning och står knappast Englund efter i giftighet. En sak slår mig dock - rätt eller fel - att Ranelid mest verkar hugga tillbaka när andra biter. Jag har inte fört statistik utan lämnar detta åt en litteraturforskare som vill positionera sig. Om man låter rätt sida vinna kanske det kan vara en genväg till en stol i Börshuset.

Varför är det så intressant att bita Ranelid? Kanske för att han skiljer sig rätt markant från de som bits. Mycket är naturligtvis självvalt. Hårfärgen och de intensivt blå ögonen kan han knappast hjälpa även om de retar en del. Säkert har han hetsat upp delar av den tämligen bigotta litterära eliten. Mindre trångbröstade hycklar och hänger på för deras egen goda saks skull. En del anser säkert på goda grunder att han skriver underligare än de själva, i alla fall mer personligt. Att han troots det säljer bättre är ett beskt majskorn i hönsgården att svälja. Nu finns det betydligt smalare poeter varav lejonparten inte åstadkommer så mycket som ett kommatecken på kultursidorna. Löjligt nog kan det vara så enkelt som att Ranelid upplevs som ett hot, om inte direkt så indirekt. Ranelid har placerat sig i högkulturen men lever inte som en mager poet med en ännu magrare läsekrets. Istället framstår han som flamboyant för att inte säga övertydlig. Han sänder ut signaler som satt han själv på den översta pinnen. Ranelid tjänar förmodligen mer pengar på jippon idag än på sitt skriveri. Hans slutsatser är rationella och förståeliga om man ser till överlevandet. För en överlevare är han. Det är man inte opåtalat i vare sig hönsgården eller i ankdammen.

Fritt efter Aisopos fabler hittade jag den här lilla berättelsen som kanske kan ge viss vägledning i dramat.
Djuren var samlade och en apa uppträdde till allmän förnöjelse. Den blev så uppskattad för sina ord att de valde apan till sin ledare. En räv, som var avundsjuk på apan för upphöjelsen, fick se en rävsax med utlagt bete. Räven lurade med sig apan till fällan. Visserligen hade räven upptäckt köttet själv men sa till apan att det rätteligen borde tillfalla den valde ledaren. I sin fåfänga närmade sig apan oförsiktigt rävsaxen och satt snart fast. I sin smärta anklagade apan räven för att vara en bedragare och att vara elak och gemen. Räven svarade då apan: "Bästa Apa, du är själv dum nog att vilja framstå som bättre än oss andra".

Kan rävsaxen ses som den cyniska kulturella debatten, giftiga recensioner eller bloggande fördömanden? Köttbiten kunde vara en litterär utmärkelse eller en bekräftelse från gänget i Gamla Stan. I djurens värld apar sig aporna och räven är listig och aldrig blir de överraskade. Komplicerat? Sannerligen! Så svårt att man måste söka sig 2600 år tillbaka för att finna en möjlig förklaring. I själva verket är det djurens fel. Skäms på er apa och räv!

Jörgen Thornberg (3 artiklar)

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/31916

1 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Underbart!

Permalänk | Anmäl #1 Anna Sikström, 2011-01-13, 13:34