Förenklad bild av politiken i Palmebiografier

För dagens politiker är historien oftast en bekräftelse på gamla strävandens öden. Historieskrivningen är så tillvida en väsentlig del av den politiska verksamheten. Erfarenheterna ger underlag för de värderingar som är vägledande för framtida beslut. Det kan naturligtvis vara en förklaring till strömmen av politiska memoarer. Dessa kan vara av differentierat värde när det gäller att belysa ett politiskt skede.

När professionella historiker skriver biografier om en politiker lyssnar man emellertid med särskild omsorg.  Epoken Olof Palme i svensk politik har under senare tid fått tre författare/historiker att ta till orda. De är professorn vid Samtidshistoriska institutet vid Södertörns högskola Kjell Östberg som bidragit med biografierna "I takt med tiden" följd av en andra del "När vinden vände". Journalisten och historikern Henrik Berggren har nyligen publicerat sin omfattande Palmebiografi "Underbara dagar framför oss". Även författaren Klas Eklund har i den under senare tid publicerade biografiserien om Svenska statsministrar medverkat med en Olof Palme-biografi. För några år sedan publicerade också förre talmannen och statsrådet Thage G. Peterson sina personliga minnen i boken "Olof Palme som jag minns honom". Alla dessa biografier har sina förtjänster. Olof Palme spelade en så central roll i svensk politik att den epoken förtjänar sin särskilda uppmärksamhet. Författare som mer eller mindre fullständigt skildrat den politiska miljön i Sverige under 1960, 70- och 80-talen har inte kunnat undvika att förhålla sig till epoken Palme.

Dessa författare tecknar var för sig helgjutna bilder av Olof Palme fram till det ödesdigra mordet 1986. De ger egentligen den första heltäckande bilden av mordet och dess efterspel i den förvirring det skapade i vårt land och i den dåvarande regeringen. Där skiljer sig Kjell Östberg och Henrik Berggren på ett klart sätt från praktiskt taget alla andra författare som gjort skildringar av den misslyckade för att inte säga skandalösa utredningen om mordet.

Östberg t.ex. skriver: ("När vinden vände" Sid. 405)

"Man kan således konstatera att regeringen genom sitt agerande också bidrog till att politiskt känsliga surdegar inte exponerades  i samband med utredningen.

De upprepade fiaskona kring mordutredningen, och främst naturligtvis det förhållandet att ingen juridiskt bands till dådet, har fått betydande konsekvenser för Olof Palmes eftermäle. För många, särskilt i en yngre generation, har mordet skymt bilden av politikern Palme"

Tveklöst är det så!

Men det finns också andra frågor som dessa biografier ställer i fokus. Det gäller Palmes relationer till fackföreningsrörelsen. Hur var hans relationer med LO och dess ledare? De hade från sina respektive positioner i fackföreningsrörelsen att tillvarata löntagarnas intressen. Palme hade som statsminister ambitionen att stå över särintressen, men måste ändå av taktiska och partimässiga skäl acceptera vissa särpräglade löntagarintressen. Ett exempel är löntagarfonderna, som var en av bl.a. LO förordad väg till ett socialistiskt färgat övertagande av makten i näringslivet. Hela den processen präglades av Palmes skepsis. Allt ifrån beslutet 1975 över arbetsgruppen LO/partistyrelsens förslag 1978. Där representerades partistyrelsen av Palmes förtrogne Kjell Olof Feldt. Sedan kom också beslutet i riksdagen där socialdemokraterna med vänsterpartiets stöd efter regeringsskiftet 1982 kom att införa löntagarfonderna. På detta område fördjupar tyvärr varken Östberg eller Berggren sina analyser.

Samma gäller den industrikris som kom att prägla maktskiftet 1976 och därmed första Fälldin-regeringens situation:

(Östberg: "När vinden vände", Sid. 201)

"Dilemmat var stort, Den hade gått till val på att inte röra den svenska välfärdsmodellen. Någon annan medicin än den keynesianska som socialdemokratin introducerat 40 år tidigare ville inledningsvis ingen veta av. Följden blev att man satte in stora resurser på att försöka rädda den hotade industrin."

Den socialdemokratiska regeringen hade 1974 enligt sina principer infört ett generöst stöd till de svenska varven i form av ett särskilt beställarstöd. Det ledde till att varven fortsatte sin produktion t.ex. av tankers som i avvaktan på leverans ankrades upp i väntan på marknadens efterfrågan. Det var ett stöd som slukade miljontals kronor och blev en mycket kostsam affär för statskassan.

Fälldinregeringen beslöt 1978 att sätta stopp för detta och i stället satsa på utveckling av alternativ produktion på varvsorterna. Industrifonden tillkom då i detta syfte. Regeringen avgick emellertid på grund av oenigheten om kärnkraften och återvände efter valet 1979. Beslutet från 1978 förelades riksdagen på nytt i den andra Fälldin-regeringens proposition 1979/80:165 om vissa varvsfrågor. Med denna proposition föreslog regeringen en radikal omläggning av varvsstödet. När ställningstagandet till propositionen skulle ske vid riksdagen den 5 juni 1980 var läget dock ett annat i riksdagen. Riksdagsvalet till kammaren som genomförts i september 1979 gav visserligen Fälldin-regeringen fortsatt mandat, men med starkt reducerat stöd. Eftersom den andra Fälldin-regeringen bara hade en rösts majoritet, lyckades socialdemokraterna med stöd av vänsterpartiet samt med stöd av ett par folkpartistiska ledamöter få majoritet för sin partimotion och avslå propositionen. Resultatet blev att planerna att förändra varvsstödet till något som skulle främja nyskapande misslyckades. Detta blev av avgörande betydelse för svensk näringspolitik och även för LO:s roll i den socialdemokratiska näringspolitiken

Det kan ifrågasättas varför Östberg och Berggren inte fördjupar sina analyser av Olof Palmes uppfattning i denna principiellt så viktiga fråga. Av andra källor framgår nämligen att en intensiv diskussion startade i det socialdemokratiska partiet om hur näringspolitiken skulle läggas upp när man återtagit makten.

Berggren konstaterar dock i "Underbara dagar framför oss".(Sid. 544)

"Under 1977 krympte den svenska ekonomin för första gången efter andra världskriget. Bruttonationalprodukten föll med över två procent. Stora delar av svensk industri gick på knäna. LKAB, en stadig kassako för staten, drabbades av stora förluster. Varvsindustrin befann sin i fritt fall; "Sydkorea och Japan konkurrerar ihjäl oss", hette det. Under sommaren 1977 pumpade den borgerliga regeringen hjälplöst in pengar i det statliga AB Svenska varv, som då övertagit det mesta av svenskt båtbyggeri. Hundratals miljoner rann också ur det statliga stålverket, NJA i Norrbotten och tvingade regeringen till omfattande regionstöd.

Ställningstagandet till varvsstödet var ett ödesdigert beslut eftersom det var principiellt avgörande för hela svenska näringspolitiken. Det var ett beslut som skulle kosta folkhushållet miljarder i fortsatta subventioner till fartygsproduktionen. Jag har närmare beskrivit detta för den samlade näringspolitiken ödesdigra beslutet i min redovisning av näringspolitiken under regeringarna Fälldin i min bok från 1983 "Maktkamp eller samförstånd?" (sid. 54 ff.)

Den fråga man ställer sig är om skildringen av den politiska utvecklingen har fått en rimlig utformning i de aktuella biografierna. Egentligen var ju den varvsproposition som jag ovan åberopat ett betydelsefullt och principiellt avgörande dokument i den tidens näringspolitik . Som ansvarigt statsråd formulerade jag situationen på följande sätt i proposition 1979/80:165, (Sid. 6.)

"Från industripolitiska och samhällsekonomiska synpunkter är det enligt min mening oförsvarligt att fortsätta att satsa en så stor del av våra knappa resurser på stöd till varven. Våra ekonomiska resurser bör i stället satsas på näringsgrenar med goda framtidsutsikter."

I propositionen konstaterar jag också att det 1977 bildade AB Svenska Varvs uppgift måste vara att presentera en strukturplan med sikte på en kraftig reducering av överkapaciteten i varvsnäringen. Ett faktum som helt kommit bort i de refererade böckernas skildring av de politiska besluten. Detta borde vara av allmänt intresse trots att man genomgående talat, som t.ex. Berggren gör i "Underbara dagar framför oss" (sid. 544)

"Under sommaren 1977 pumpade den borgerliga regeringen hjälplöst in pengar i det statliga AB Svenska varv, som då övertagit det mesta av svenskt båtbyggeri "

Detta är ett klart konstaterande. Varför då inte också dra slutsatsen att det hade vissa komplikationer och ledde till en definitiv omprövning även inom socialdemokratin, där inställningen tidigare varit präglad av stor hänsyn till den fackliga opinionen. Inte minst ur historisk synpunkt borde det ha varit motiverat att konstatera att den andra Fälldin-regeringen gjorde ett allvarligt försök att ompröva denna del av näringspolitiken.

Den fråga som kan ställas är hur medveten riksdagsmajoriteten var i sitt ställningstagande till varvsstödet 1980. Behandlingen av frågan låter ana att socialdemokraterna och vänsterpartiet motsatte sig en nödvändig reformering av varvsstödet för att tillmötesgå en stark facklig opinion. Om de ej tagit hänsyn till facket skulle partiet redan i detta läge ha övergivit sin tidigare låsning i ett föråldrat tänkande i näringspolitiken. Denna förändrade inställning kom senare, vilket ju bl.a. ledde till att man medverkade till avveckling av AB Statsföretag samt en blandekonomisk lösning av krisen i stålindustrin genom att ge sin anslutning till bildandet av Svenskt Stål AB, en betydande framgång för svensk näringspolitik.

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/31760

3 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Sorry Nils G.
Det låter mer som "En dåres försvarstal" än "Maktkamp eller samförstånd"

Permalänk | Anmäl #1 Mats Anderson, 2011-01-07, 15:27

Åslingdoktrinen gick ut på att ge industripolitiken en borgerlig profil och propagerade för att bolagen inte fick lägga ned olönsamma enheter utan att starta någon annan verksamhet på orten. Alltså trodde inte Åsling på sin egen doktrin, Palme trodde inte på socialismen och löntagarfonderna och Reinfeldt lär knappast tro på klimathotet.

Enligt kolsupardoktrinen har det ingen betydelse vem som styr i Fjollträsk. Bara de arma skattebetalarna ställer upp och så har varit åtminstone sedan Gustav Vasa. Man skulle lika gärna kunna lägga ner riksdagen och köra en humanvariant av det kinesiska systemet, som har mer samförstånd än maktkamp, om det inte redan har gjorts.

Palmebiografierna, som jag inte har läst, säger inte mycket om gåtan Palme och förvirringen efter det så kallade mordet. För detta måste man söka på helt andra ställen och sist av allt hos polisen. En bra start finns i konstens värld och då måste man vara tålmodig, titta på detaljerna och sätta in allt i ett sammanhang.

http://www.youtube.com/watch?v=qVc67oMdbVM

Permalänk | Anmäl #2 Urban Persson, 2011-01-07, 18:24

"Av frukten skall ni känna trädet" heter det i en snart glömd bok. Frukten av sjuttiotalspolitiken gav den ekonomiska kollapsen på åttiotalet. Före denna mörka epok låg Sverige bland de främsta i välståndsligan och efter den epoken i botten. Det enda intresse den har nu är att lära oss hur man inte gör. Varför den kunde hålla på så länge är en annan intressant fråga som historiker kan livnära sig på ett bra tag till.

Permalänk | Anmäl #3 Sune Svensson, 2011-01-08, 16:01