Utanförskap eller att vara på trons rätta väg

I debatten efter terrordådet i Stockholm genomfört av Taimour Abdulwahab skrivs artiklar om hur dessa dåd skall förebyggas. En vanlig tolkning är att det handlar om bristande integration och utanförskap, sedan länge välkända begrepp i den svenska debatten. Det är ofta så det går till i trängda lägen att de inarbetade begreppen användes för att stoppa in det svårgreppbara och göra det hanterligt. Det ger igenkänning och hjälp att tolka det otäcka som hänt. Helen Törnqvists artikel på Newsmill under rubriken, Extremism krossar familjer och måste förebyggas, är ett sådant exempel. Ett kommunalt förankrat 10-punktsprogram presenterades för att förebygga extremism oavsett ursprung.

Utanförskap?

Nu är det inte ett genomgående tecken att självmordsbombare är i socialt utanförskap. De är ofta studenter eller välutbildade och har bra arbeten med normalt familjeliv. De har dock sitt umgänge i snäva grupperingar och församlingar och möts i föreningslokaler eller moskéer. Detta är egna medvetna och väl övervägda val. Även om inte imamerna ser dem i moskéerna, så rör sig dessa unga män bland de andra rättrogna.

Radikalisering

Det skrivs om begrepp som radikalisering och inträde i mer slutna enklaver. Vad det handlar om är att de unga männen och ibland kvinnorna vill ”ta sin sak på allvar” och fördjupa sig i studiet av de heliga skrifterna och i verkliga livet börja leva efter vad de ser står i texterna. Detta kan vi se även bland kristna ungdomar, som tar missionsbefallningen på allvar, där Jesus uppmanar att gå ut i hela världen och göra alla folk till lärjungar. Detta har ibland gjort det svårt för ”radikaliserade” kristna ungdomar på sina arbetsplatser, när predikandet om Jesus tar orimliga proportioner. Dock befinner sig dessa ungdomar i ett läge, där de tycker den äldre generationen har förlorat sig i ytlighet och sekularisering och inte lever upp till de krav, som budskapet i de heliga texterna förmedlar. Är tillämpningen på hemmaplan för ytlig kan det som i Taimours fall bli att söka sig till platser, där det radikala budskapet finns som i Luton utanför London.

Efter att ha läst Koranen med understrykningar och omläsningar går det lätt att se texter, som stödjer beslut att lämna ägodelar och familj samt ett offrande av det egna livet för Guds sak, vilket ger den högsta lycksaligheten i paradiset. Dylika belöningar är inte unika för koranen. Det är denna vilja till fördjupning och att ta krafttag i enlighet med budskapet från sin profet, som planerna växer fram att vilja ”gå hela vägen”. Känner man dessutom sin allvarligt menade tro kränkt, som av Vilks Muhammed tekningar, så ger det ytterligare styrka åt planernas fullföljande.

Öppna dialoger

Ett brett kommunalt program mot extremism kommer aldrig att nå dessa män. Det måste i första rummet vara ett arbete bland de muslimska ledarna att tillåta öppna diskussioner om korantolkningar och de troendes relation till vad som händer i det samhälle man lever i och hur budskapet skall implementeras i den samhällskontext man valt att framleva sitt liv. Det är i sådana interna öppna dialoger med plats för ifrågasättande, som man tidigt före tonåren kan grunda för mer öppna och toleranta attityder och lära sig att leva med i ett samhälle, där det är en självklarhet att låta tankar och åsikter brytas mot varandra, utan att känna sig manad att ta till våld. Det är ju så hela den svenska skolan försöker arbeta med barn och ungdomar av alla idériktningar. Så bör det också vara även inom fundamentalistiska samfund.

Om det är så som imamer säger, att de ser inte dessa radikala ungdomar  i sina moskéer, så måste man verka som om de verkligen är där och undervisa från den utgångpunkten om och om igen. Sker detta inte inom samfundet, så blir skolans och samhällets möjlighet att påverka marginell.

Roland Sennerstam (24 artiklar)

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/31741

7 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Om Taimour tyckte att muslimerna i Sverige var för sekulariserade, varför sökte han sig till Luton?
Varför inte till ett muslimskt land där de redan has sharia-lagar?

Permalänk | Anmäl #1 Walker van Tomen, 2011-01-06, 21:52

Tyvärr missbrukas religionsfriheten i det här landet och det är liberalernas fel.

Permalänk | Anmäl #2 Bo T, 2011-01-07, 09:07

Ett bra inlägg. Vägen framåt är alltid viktigare än att peka finger på vad/vilka som har fel.

Permalänk | Anmäl #3 Daniel Claesson, 2011-01-07, 21:50

Hej Roland. Tack för en bra artikel! Jag tycker att det du efterfrågar är just integration. Och att, oavsett ställningen för vissa enskilda individer, ett generellt utanförskap inom gruppen, i den nationella och/eller globala gemenskapen, rimligen påverkar de interna diskussionerna. Jag tror att man från politiskt håll, även kommunalt, skulle kunna bidra till att synliggöra den befintliga öppna diskussionen för de övriga samhällsmedborgarna. Det skulle främja en större förståelse som, tror jag, skulle betyda mer för majoriteten av muslimerna än fler interna diskussioner. Och, utan att på något sätt vilja förringa alla de bra saker som görs där, jag tycker att skolan skulle kunna bidra med diskussioner, från tidig ålder, om meningen med livet. För det är ju, tror jag, snarare det som den välutbildade och till ytan välfungerande individen söker svar på genom sin radikalisering. God fortsättning!

Permalänk | Anmäl #4 Jonas C.F. Nilsson, 2011-01-08, 02:48

Artikelförfattaren Roland Sennerstam skriver om problem med extremism och radikalisering, i synnerhet i religiösa kretsar. Det är väl i och för sig relevanta synpunkter, men jag vill ändå kort ge ett annat perspektiv på hans resonemang. Kanske behöver vi i själva verket /mer/ extremism och radikalisering?

Jag menar en extremism och radikalisering som sätter respekten för den enskilda människan allra högst, på position ett, två och tre, över såväl ekonomiska som politiska och religiösa intressen. En extremism och radikalisering som gör det omöjligt för oss att försöka bygga demokrati med precisionsstyrda bomber, försvara mänskliga rättigheter med automateld från helikoptrar (mot till exempel obeväpnade journalister) och värna yttrandefriheten med tortyr och elektricitet (som i Abu Ghraib-fängelset i Bagdad). En extremism och radikalisering som likaledes gör det omöjligt för oss att försvara vår tro genom att kapa flygplan och köra in dem i skyskrapor, utföra självmordsbombningar och skjuta vilt omkring oss i hotell och tidningsredaktioner.

Mohandas K Gandhi och Martin Luther King Jr. ägnade sig åt en sådan "extremism" och "radikalisering", men få kritiserar dem för det. Kanske är "moderata" västerländska humanister alltså också ett problem, likaväl som "moderata" muslimer kan vara det? Kanske bör vi alla istället försöka bli alltmer "extremsitiskt" och "radikalt" icke-våldsliga, oavsett om vår utgångspunkt är religiös tro eller sekulär humanism? ”Extremism” och ”radikalisering” behöver inte vara av ondo, om innehållet i den ideologi eller tro man hänger sig åt är vettig.

/---/ = kursiverad text

Permalänk | Anmäl #5 John H Nilsson, 2011-01-08, 17:25

Om författaren;..." och har sett hur olika samfund, som brister i öppenhet låser fast tänkandet och leder antingen till underkastelse med ibland radikalisering som följd..."
Islam betyder just - underkastelse.

Permalänk | Anmäl #6 Robert Pettersson, 2011-01-13, 22:14

Imamerna har samma ideologi som "dessa ungdomar", fast en slugare taktik.

Permalänk | Anmäl #7 Martin A, 2011-01-15, 00:20