Socialtjänsten och våldet

På socialkontoren rapporteras med jämna mellanrum om deras stora arbetsmiljöproblem; hjälpsökande som hotar och beter sig våldsamt. Skriv in orden "socialsekreterare" och "våld på Google så får du 31 100 träffar. Länkarna leder till såväl tidningsartiklar som radioprogram, uppsatser och bloggar. En snabb genomläsning av länkarna ger vid handen att ungefär varannan socialsekreterare utsatts för våld i arbetet. Lite mer sökande ger vid handen att problemen funnits i många år - utvecklingen verkar i alla fall inte ha gått framåt så långt bakåt i tiden man kan söka på internet.

Våld och hot om våld förekommer inte tillnärmelsevis i samma omfattning på andra arbetsplatser. Att betrakta detta som ett arbetsmiljöproblem avslöjar i själva verket problemets kärna - de hjälpsökande betraktas som en del av arbetsmiljön, inte som klienter, d.v.s. hjälpsökande, utsatta människor vars svåra situation är själva grunden för att vi har en socialtjänst. Socialtjänstens verksamhetssyfte är att stödja dem när de tappat kontrollen över något viktigt i sina liv och måste kunna hjälpa dem om de också tappar kontrollen över sig själva när de inte lyckats få det stöd de sett sig behöva. "Socialen" berör oss alla, den är en hjälpinstitution för nödställda medborgare, skapad av staten på uppdrag av oss väljare för att hjälpa oss om vi råkar ut för något vi inte kan styra och som hotar att stjälpa våra liv. Vi är inte ett arbetsmiljöproblem.

Är inte detta snarare att betrakta som ett kompetens- och metodproblem? Metoden att hantera hjälpsökande är inte tillräckligt utvecklad för att hjälpa socialtjänstens medarbetare att inte hamna i sådana situationer att den hjälpsökande helt tappar fattningen.

Problemet måste betecknas som stort. Vi är många som kan behärska oss. För varje fall av våld - hur många möten mellan hjälpbehövande och socialtjänstens medarbetare leder till besvikelse och frustration av sådan art att den är svår att bära för den hjälpsökande? Och hur många möten sker där frustrationen ligger än lägre, men där besvikelsen över den erhållna hjälpen ändå överväger? Hur många har bitit ihop, hur många har tagit ut sin ilska på annat sätt, hur många har gråtit?

Det här är alltså inte bara ett problem för medarbetarna på socialen, det är ett problem också för dem som söker stöd och hjälp. Ibland söker man inte ens hjälp för egen del, man kan lika väl söka hjälp för sina egna barn (eller barnbarn) som råkat illa ut eller hamnat snett i livet. Misslyckade möten mellan socialtjänsten och hjälpsökande är således ett problem för långt fler än bara socialtjänstens medarbetare.

Socialkontoren arbetar inte bara med att dela ut socialbidrag, en annan viktig uppgift är att ge stöd till familjer i kris. Med jämna mellanrum kan vi läsa om fullkomliga haverier i detta arbete, ett exempel kan man läsa om här på Newsmill (Ingrid Carlqvist 2010-12-16, Man måste ha rätt...). Med utgångspunkt i hur en förälder falskeligen anmäler den andre föräldern och sedan lyckas hålla barnen undangömda, i praktiken kidnappade, beskriver Ingrid Carlqvist hur det är möjligt för en förälder att fullkomligt förvrida hela kedjan av stödinstanser. Många fler fall rapporteras i media. Och återigen kan man ställa sig frågan - för varje fall som tas upp av media, hur många lika ömmande fall finns det som inte tas upp? Och hur många haverier sker som inte är så spektakulära att de fungerar i media?

Inom sjukvården finns Lex Maria, enligt denna lag så har vårdgivare skyldighet att till socialstyrelsen anmäla om en patient drabbats av, eller utsatts för risk att drabbas av en allvarlig skada eller sjukdom. Främsta syftet med lagen är inte att hitta syndare och straffa dem, nej främsta syftet är att så snabbt som möjligt identifiera felkällor så att de kan åtgärdas utan dröjsmål. Någon sådan motsvarighet finns inte inom socialtjänsten, där finns visserligen en möjlighet att anmäla fel till socialstyrelsen, men inte ett lagstadgat tvång. Antalet fall av besvikelse, frustration, hot och våld visar att en sådan lag vore önskvärd.

I detta sammanhang är skillnaden mot sjukvården av stor betydelse. Skillnaderna är huvudsakligen tre, för det första att inom socialtjänsten kan processerna vara mycket långvariga - det kan dröja år innan misslyckandet blir så uppenbart att det leder till en anmälan, för det andra att många av fallen är känsliga, mycket måste sekretessbeläggas och för det tredje så är det ofta många olika personer inblandade från flera olika stödinstanser, socialtjänsten, BUP, vårdcentraler, skola, förskola,, polis m fl. Då, när katastrofen är ett faktum, kan ärendet vara så infekterat att samtliga berörda parter, inklusive poliser och socialarbetare, har så starka känslor att de inte längre kan redogöra klart för sitt agerande, om de över huvud taget kommer ihåg. Vi måste hålla i minnet det inte bara kan ha gått lång tid, dessa människor har också många komplicerade och ömmande fall att arbeta med. Endast den som extremt noggrant för dagbok över alla kontakter och alla stödpersoners utsagor har en liten chans att kunna göra en anmälan som kan leda någon vart. Hur många av oss för den sortens dagbok över tillvaron när det är som svårast? Och chansen att ändå få till en fungerande anmälan är mindre än man kan tro.

Vid mina egna kontakter med socialtjänsten har jag fått veta att den enskilde socialarbetaren håller en egen, mer eller mindre privat pärm med personliga anteckningar över möten med hjälpsökande. Om man i ett senare skede vill återkoppla till ett tidigare möte måste man veta socialarbetarens namn och så ska denne söka igenom sina gamla pärmar. Har personen i fråga slutat på det aktuella socialkontoret så blir det väsentligt mer komplicerat. Motsvarande kontakter med polisen ger lika nedslående resultat. Har polisen tillkallats för att ge stöd i en akut kris så för de bara anteckningar om någon på platsen där och då beslutar att göra en polisanmälan. Att i efterhand be om en minnesbild är hart när omöjligt, den har drunknat i alla andra minnen.

Till detta ska läggas att dessa samtliga instanser har helt separata huvudmän, var och en med sina egna procedurer för anmälan av felaktig tjänsteutövning. Ska man anmäla ett ärende där ett barn farit illa och hjälp sökts på alla sätt av en förtvivlad anhörig måste det göras en anmälning till landstinget (BUP), en till socialstyrelsen (socialtjänsten), en till polisens enhet för interna utredningar osv.

Slutresultatet är att när felhanteringen är ett faktum så går det inte att utreda händelseförloppet. Analysen är omöjlig, erfarenheterna går inte att sammanställa, kompetensen går inte att utveckla baserat på egna och andras misstag i en åtgärdskedja. Ingen metodutveckling är möjlig baserad på de involverade personernas sammanlagda kunskaper och erfarenheter.

Med Lex Maria har vi skaffat oss en möjlighet till snabb analys av var i vårdkedjan ett fel begåtts och vad felet bestått i. Därmed kan rättelser ske snabbt. Att vi inte kan uppnå en sådan snabb återkoppling i de åtgärdskedjor som socialtjänsten befinner sig i måste inte innebära att vi inte ska försöka.

Vi behöver två saker, dels en lag som tvingar varje person i den sociala åtgärdskedjan att diarieföra alla anteckningar och rapporter, dels behöver vi ett system där rapporterna kan sparas anonymt, så att såväl anmälare som tjänsteperson och andra inblandade parter anonymiseras. Syftet med systemet ska vara erfarenhets- och metodutveckling - inte att identifiera och straffa syndare, inte heller att fälla brottslingar. De hjälpsökandes öppenhet är viktig, socialtjänsten och BUP måste bibehålla deras förtroende.

För att stödja analyser och erfarenhetsutveckling måste det vara möjligt att göra sammanställningar tvärs över organisationsgränser. Systemet måste, med bibehållen anonymitet, kunna koppla ihop alla personer i en åtgärdskedja så att hela kedjan kan analyseras med bibehållen anonymitet för enskilda personer.

Tyvärr finns det många aber i detta, det främsta är just möjligheten för exempelvis socialtjänsten eller BUP att vara öppen med egna felsteg, inklusive sådana som innebär direkt uppmuntran till, eller stöd för brottsliga handlingar. Idag är redan de hjälpsökande skyddade Systemet bör alltså skyddas mot att kunna användas i rent polisiära brottsutredningar eller att kunna åberopas vid åtal. Sannolikt måste systemet beläggas med någon extra sekretessnivå i de fall händelsekedjan omfattar någon delrapport som innehåller information om brottslig handling (som inte är preskriberad). Det bör vara möjligt att utesluta delar av rapporten i sammanhang som inte är för erfarenhets- och metodutveckling.

Med tanke på integriteten bör endast sekretessbelagda personer kunna få ut avkodade rapporter och då enbart i händelsekedjor där de själva varit involverade och endast när det är nödvändigt i myndighetsutövningen. Uttagen av avkodade rapporter måste alltså loggas.

Med en sådan lösning kan den enskilda socialarbetaren snabbt göra en sökning på "sitt" ärende och få ett sammanhållet perspektiv på tidigare åtgärder och sin egen insats. Rätt hanterat kan det också bli ett ovärderligt hjälpmedel i förberedelser för möten med hjälpsökande. På motsvarande sätt kan också den frustrerade hjälpsökande personen få ett starkt instrument att hantera sin frustration med. Det ska räcka att ange ett ärendenummer för att anmälan ska gälla en hel ärendekedja.

En hjälpsökande som känner att ärendet felbehandlats får med detta system ett sådant stöd att endast en felanmälan ska behöva göras. Det blir alltså möjligt att skapa förutsättningar för att det ska räcka med en felanmälan som stöds av en rapport som visar hela händelsekedjan så att alla instanser i kedjan kan hanteras genom denna enda felanmälan. I dagsläget blir arbetet med att påvisa felhantering övermäktigt om processen varit långvarig och snårig. Att kunna åberopa en fullödig rapport skulle eliminera mycket vanmakt och känslor av frustration.

Endast på detta sätt kan en fullödig kompetens- och metodutveckling inom socialtjänsten garanteras. Samtidigt får också de utsatta socialsekreterarna ett hjälpmedel i arbetet med att avhjälpa sina "arbetsmiljöproblem".