Reform av polisens internutredningar blev halvmesyr

Strax före årsskiftet inititierade f d kriminalinspektör Anders Bergstedt en debatt om polisens attitydproblem ("Unga poliser beter sig som kriminella", 29.12.2010). I slutet av artikeln skrev han något kryptiskt att professor Dennis Tönnborg "i en starkt kritisk rapport medverkat till att man nu försöker skilja internutredningar från den övriga polisverksamheten."

Tönnborgs rapport "Uppdraget!" kom ut strax före jul och avser ett uppdrag som han fick av polismyndigheten i Västra Götaland (se http://www.stella-bianca.se/). Enligt utredningsdirektiven skulle han belysa användningen av våld vid polisingripanden och ärendehanteringen vid anmälningar mot polismän. Det uppdraget har han förvaltat väl även om tydligen medlemmar av referensgruppen valt att hoppa av utredningen.

I sin rapport lägger Tönnborg fram vissa förslag om hur de interna polisutredningarna kan förbättras, framförallt vad gäller att lägga ett händelseorienterat perspektiv på polisingripanden och skyndsamt utreda alla ingripanden som leder till dödsfall eller allvarlig skada oavsett om brott misstänks. Han är också kritisk mot den ovannämnda förändringen från årsskiftet som han tydligen betraktar som en skenreform som hastades fram i somras.

Tönnborgs utredning hade föranletts av fallet med Johan Liljeqvist som avled efter ett polisingripande i Göteborg i april 2008. Hans utredning är dock allmänt hållen och går inte in på omständigheterna i det fallet. Hans rapport kan jämföras med en tidigare statlig utredning av polisens internutredningar. Den utredningen tillsattes av den socialdemokratiska regeringen i slutet av 2004 och resulterade drygt tre år senare i en diger rapport (SOU 2007:5).

I direktiven för den statliga utredningen angavs tydligt att syftet var att presentera ett förslag till hur ett från polisen och åklagarväsendet fristående utredningsorgan skulle kunna utformas. Utgångspunkten för utredningen var att medborgarna skall ha största möjliga förtroende för de brottsutredningar som bedrivs mot anställda inom polisen.

Någon gallupundersökning av allmänhetens förtroende till polisens internutredningar har visserligen aldrig gjorts men befintlig statistik talar sitt eget språk. Av utredningens egen statistik framgick att endast ytterst få förundersökningar i interna polisutredningar leder till åtal. Interna sanktioner i from av disciplinåtgärder lyser också till stor del med sin frånvaro. De senaste siffrorna från 2009 bekräftar denna relation som enligt utredningen är ägnad att underkräva förtroendet för polisen och dess internutredningar.

Över 90 % av de ca 5 000 anmälningar som gjordes 2009 mot poliser lades ner. Ca 1 % eller 59 ärenden gick till åtal. I 39 av dem blev det fällande dom. Även om en stor del av anmälningarna inte rör misstänkta brott som oförsvarligt våld utan olämpligt agerande av polisen är siffrorna anmärkningsvärda.

En förklaring kan vara att misstänkta brott begångna av poliser inte kan utredas på ett sakligt och effektivt sätt av andra poliser som är anställda, visserligen vid en annan polismyndighet, men inom samma polisorganisation. En annan förklaring - och det gäller säkert alla typer av organisationer - är att de anställda av kollegiala skäl håller varandra om ryggen och inte vågar bryta tystnaden.

Mycket riktigt lade utredningen, i bästa svenska SOU-stil,  fram ett mycket detaljerat och konstruktivt förslag om ett från polis-och åklagarmyndigheterna fristående organ, direkt underställt regeringen, den s k Särskilda utredningsmyndigheten. Förslaget skulle ha lett till relativt obetydliga merkostnader jämfört med den hittillsvarande organisationen.

Det kommer därför som en överraskning för läsaren att utredningen i ett avslutande kapitel om för-och nackdelar med sitt eget förslag drog slutsatsen att det egentligen inte fanns någon större anledning att inrätta en oberoende myndighet. Utredningarna skulle som tidigare  bedrivas av internutredningsenheter vid ett antal länspolismyndigheter.

Det är i stort sett det förslaget som nu genomförs från årsskiftet. En ny fristående avdelning inrättas vid Rikspolisstyrelsen. Att den nya avdelningen inte själv kommer att genomföra några egna utredningar framgår av det lilla antalet personer som kommar att anställas vid den. Dess huvudsakliga uppgift blir att samordna utredningarna.

Enligt justitieminister Beatrice Ask fanns det inget "sakligt mervärde" för att inrätta en oberoende myndighet eftersom utredningarna måste utföras av kompetent personal med polisutbildning. Det har tydligen undgått henne att sådan personal skulle ha kunnat anställas av en ny myndighet och inte behöver vara anställd vid polismyndigheterna. Detta hade också föreslagits av utredningen.

Visserligen anger den nya förordningen om handläggning av ärenden om brott av anställda inom polisen att förhör med polisanställda skall hållas av åklagare eller av en polis som är verksam vid rikspolisstyrelsen. Förhör får dock också hållas av en polis som tjänstgör vid annan polismyndighet. I praktiken kommer ärendena att fördelas ut till de sex befintliga interutredningsenheterna i landet och tydligen utredas på samma sätt som tidigare.

Bergstedt själv kommenterade inte ovannämnda förändring i handläggningssordningen för internutredningarna. Man kan dock förledas att tro att han är kritisk mot förändringen trots att den i grunden inte förändrar mycket. I en kommentar till sin egen artikel ondgör han sig över att en polisman fällts i en tingsrätt för oförsvarligt våld i samband med avvisitering av en handfängslad person i en arrestlokal (se http://www.polistidningen.se/ , 21.12.10).

Enligt Bergstedt skulle fallet illustrera hur snett polisens bestraffningssystem kan slå. Det är möjligt att påföljden i det här fallet blev för hård eftersom polismannen ifråga genom den fällande domen för misshandel också kommer att avskedas från sin tjänst. Det sistnämnda är dock inte tingsrättens dom utan hans arbetsgivares, polismyndighetens, beslut.

Vare sig Bergstedt eller den pensionerade polisman som skrivit artikeln i polistidningen kommenterar emellertid andra fall där förundersökningar mot poliser lagts ned. I en debattartikel om polisens "attitydproblem" kunde man ha förväntat sig synpunkter på dess attityder till användningen av våld i tjänsteutövningen. Polisförbundet, som är part i frågan, har konsekvent motsatt sig ett oberoende utredningsorgan.

Den statliga utredningen om polisens internutredningar menade att allmänhetens förtroende för polisen är oförändrat högt och därför inte motiverade en genomgripande förändring av utredningssystemet. Men det skrevs innan fallet med Johan Liljeqvist i Göteborg hade inträffat.

Johan Liljeqvist avled på sjukhus en vecka efter att han hade gripits av ett antal poliser, försatts med handfängsel efter ett handgemäng och sedan tryckts ned på magen, först på marken och sedan i den piketbuss som förde honom till sjukhuset. När han anlände till sjukhuset hade han slutat att andas.

Hans "brott" var att han i upprört tillstånd hade sparkat mot en parkerad bil efter att ha grälat med sin flickvän. Han hade oturen att bli sedd av en polisbil som råkade patrullera i närheten. Fallet har granskats i ett uppmärksammat och, skulle jag vilja tillägga, skakande reportage i Studio Ett i Sveriges Radio.

Vad som är anmärkningsvärt i fallet, och som illustrerar en systembrist i polisens internutredningar, är att förundersökningen tog 14 månader och sedan lades ner. Det beslutet togs av en chefsåklagare. Sedan dess har två överåklagare utrett fallet och kommit fram till samma nedläggningsbeslut. Detta trots att rättsläkaren konstaterat ett samband mellan dödsfallet och polisingripandet.

Någon prövning i sak om åklagarna gjort rätt har inte skett. I ett land där det råder rättssäkerhet skall det gå att överklaga myndighetsbeslut. Sverige har som alla vet en utmärkt förvaltningslag enligt vilken varje litet myndighetsbeslut går att överklaga. Förvaltningslagen kommer snart att reformeras och bli ännu bättre. Men förundersökningsbeslut i polisens internutredningar går tydligen inte att överklaga.

JO verkar är inte heller vara mycket till hjälp även om det skall medges att JO-utredningarna oftast är upplysande och vägledande. Chefsjustieombudsmannen Mats Melins beslut i detta ärende publicerades i november förra året. Som Melin själv uppger i sitt beslut gäller som regel att JO inte prövar myndigheters ställningstaganden i sak, i synnerhet om de bygger på överväganden i bedömningsfrågor.

Dessutom hade enligt Melin alldeles för lång tid hunnit förflyta från det aktuella ingripandet till anmälan för att en ytterligare granskning skulle vara meningsfull. Man tycker att han åtminstone kunde ha kostat på sig att utreda om tillämpningen av polisens interninstruktioner för fängslande av gripna personer varit korrekt.

I det här fallet, enligt radioinslaget, hade polisen tryckt ner och hållit fast Johan mot marken med händerna fängslade bakom ryggen trots att instruktionerna tydligt angav riskerna för ett sådant agerande.

Melins utredning är begränsad till om utredningen om förhören med de inblandade poliserna genomförts med tillräcklig skyndsamhet. Där kritiserade han åklagaren för den långsamma förundersökningen och underströk nödvändigheten av snabba utredningsåtgärder när någon avlidit eller skadats allvarligt vid ett polisingripande.

Det framgår av Melins rapport att chefsåklagaren ifråga tog god tid på sig för att förhöra inblandade polismän och frågan är om han ens förhört alla inblandade. Enligt radioinslaget skulle han inte ens ha förhört de poliser som var först på plats och gjorde ingripandet. Chefsåklagaren skyllde på hög arbetsbörda och på att han ville avvakta rättsläkarens utlåtande.

I det här fallet hade åklagaren svårt för att svara på både JO:s och radioreportens frågor. Allvarligare är kanske de systembrister som framgår av JO:s egen inspektion i höstas av riksenheten för polismål i Malmö och internutredningssektionen vid polismyndigheten i Skåne. Den utredningen publicerades dagen före julafton.

JO identifierade fall där förundersökningar inte hade startats eller lagts ner därför att åklagaren trodde på polisens egna uppgifter trots gjord anmälan eller ansåg att ytterligare förhör inte skulle tjäna något till därför att brott inte kunde misstänkas. Det hör till saken, enligt JO, att tröskeln för att inleda förundersökning är låg. En förundersökning kan inledas på mycket vaga misstankar så snart dessa avser något som kan vara ett brott.

Om inte uppgifterna i anmälan utgör tillräcklig grund för ett beslut i förundersökningsfrågan kan åklagaren föranstalta om förutredningsåtgärder för att få fram erforderligt beslutsunderlag.

Chefsjustieombudsman Melin tror inte att det dagliga arbetet vid internutredningsenheten i Malmö - eller vid övriga enheter för den delen - kommer att påverkas i någon större utsträckning av inträttandet av en fristående avdelning vid rikspolisstyrelsen. Den enda märkbara förändringen blir att internutredningarna inte kommer att pågå i samma lokaler som övrig polisverksamhet i den mån som detta inte redan är fallet.

En tre lång utredning har alltså tre år senare resulterat i en halvmesyr. Trots att Europarådets antitortyrkommitté har rekommenderat Sverige att anmälningar mot poliser skall utredas av en myndighet som är tydligt oberoende av polismyndigheten stannar allt i stort sett vid det gamla av ren slentrian. Man kunde tagit lärdom av andra länder som t ex England som 2004 inrättade en "Independent Police Complaints Commission".

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/31623

3 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Det är välgörande att läsa Mose Apeloblats seriösa syn på problemet med Polisens Internutredningar. Dennis Töllborgs inlägg mot min debattartikel visar bara hans oseriösa syn på andras synpunkter. Det bekräftas av hans direkt otrevliga mejl direkt till mej. Kanske är samarbetsklimatet orsak till att medlemmar valde att hoppa av hans utredning !

Nu till saken ! Visst är det en halvmesyr ! Den avgörande frågan borde vara: Har Internutredningar skött utredningarna dåligt ? Har utredningarna påverkats av knytningarna till polisorganisationen ? Vad jag förstår är en stor del av kritiken att utredningarna tar för lång tid och inte sätts igång genast ! Det blir väl inte bättre av att man försöker att skilja den från annan polisverksamhet.

Att 90 % av de 5000 anmälningarna år 2009 lades ner , att 59 gick till åtal och endast 39 resulterade i fällande dom är ingen indikation på polisers brottslighet. Tvärtom indikerar det att poliserna inte gjort några grava fel. Sedan är det naturligtvis bevissvårigheter då flera poliser är inblandade. Vem har gjort vad ? Där kan man inte skilja poliser från andra misstänkta och klumpa ihop alla !

Permalänk | Anmäl #1 Anders Bergstedt, 2011-01-03, 10:38

men snälla Anders, när blev det oseriöst att kräva att folk, inklusive f.d. polischefer, läser utredningarna innan de kommenterar dem och därtill kommer med direkt lögnaktiga påståenden om innehållet. och är det märkligt att man då blir förbannad, och avvisar en inbjudan att ta del av "nyhetsmail" från denna person, som inte ens har ambitionen att rätta det felaktigheter denne skrivit. Och det dessutom i en diskussion som handlar om illojal maktanvändning, särskilt av poliser (och f.d. sådana). Det är i sanning en märklig värld du önskar.
Mosel valde att istället läsa, och visade stil. Det uppskattar jag, tack för det Mosel.

Permalänk | Anmäl #2 dennis töllborg, 2011-01-03, 12:51

Förut kallades det kejsarens nya kläder. Samma personer som utreder, men nu med ett nytt litet samordningskansli med en avdelningschef som ansvarar direkt under rikspolischefen. Jag förstår inte vad som ska bli bättre i förtroendefrågan?

Permalänk | Anmäl #3 Nils Gregersson, 2011-01-03, 13:40