Riviéres fördomar lär inte få fler med psykisk ohälsa i arbete

Riviéres rubrik är "Tuffa krav är ett ärligt sätt att visa empati på". Jag vet inte riktigt vad Riviére har för erfarenhet av unga med psykisk ohälsa eller hur hon värderar ordet empati, men så vitt jag vet så gynnas ingen med psykisk ohälsa av för tuffa krav eller för höga förväntningar, ofta är det just dessa som är orsaken till ohälsan. Men med bristande bakgrundsförståelse kanske man kan göra det självmålet. Hur man sen är empatisk genom att sparka på den som redan ligger eller hur man med piska istället för morot uppmuntrar unga som mår psykiskt dåligt är också ett stort frågetecken för mig.

Idéer om en så snabb återgång till arbete som möjligt och en effektiv och snabb rehabilitering låter fint på pappret och fungerar säkert för den som bara är lite deppad. Det kanske verkar vara en realistisk metod för att förebygga långtidssjukskrivningar och som vi vet är det alliansens bot mot det mesta. Men psykisk ohälsa beror inte på lathet eller att personen blivit curlad av sina föräldrar. Det har ofta mer komplexa och svårförklarliga orsaker än så och med den insikten inser förhoppningsvis Riviére att miraklet arbete eller sysselsättning inte med omedelbar verkan botar personen.

Att tro att unga med psykisk ohälsa lockas av aktivitetsersättning på 8000 kr i månaden och ser det som någon bekväm och lättillgänglig lösning är ett inhumant och oerhört nedlåtande synsätt gentemot psykiskt sjuka. Då har man inte bara missförstått deras situation, man har även förringat och nonchalerat deras vilja till arbete och delaktighet och bortsett från en faktor som ställer till det, nämligen den psykiska ohälsan.

Till skillnad från vad man kanske kan tro så är viljan till att arbeta bland personer med psykisk ohälsa generellt hög. I en undersökning i Storbritannien fann man att personer med psykisk ohälsa hade den högsta viljan till att arbeta bland sjuka generellt. Siffran bland funktionshindrade var 52% medan siffran bland människor med psykisk ohälsa, paniksyndrom och fobier var så hög som 86% (Stanley K Maxwell, Fit for Purpose, London 2004). Även om detta gäller Storbritannien så förhåller det sig sannolikt ungefär liknande i Sverige. Riviéres idé om lathet är alltså både obefogad och dum. Problemet ligger snarare i den ständiga diskriminering och alla tabun som omger psykisk ohälsa i samhället och även i arbetslivet och påverkar unga med psykisk ohälsas möjligheter till att både få och behålla ett arbete. Det finns många starka fördomar, negativa föreställningar och attityder gentemot psykisk ohälsa, vilka direkt inskränker på individens möjligheter att bemötas på ett värdigt sätt och ses som en individ istället för sin diagnos.

Enligt en opinionsundersökning som gjordes av Handisam 2009 så ville en femtedel inte bjuda hem någon med psykisk sjukdom och en fjärdedel ville inte ha någon som lider av psykisk ohälsa som arbetskamrat. Ett tillägg till det är att nio av tio med psykisk ohälsa möts av okunskap, negativa attityder och diskriminering från omgivningen. Detta påverkar naturligtvis den som själv upplever psykisk ohälsa och dennes självbild och i förlängningen även möjligheterna till ett arbete och försörjning.

En meningsfull sysselsättning och deltagande i samhället är naturligtvis målet även för de flesta med psykisk sjukdom, men dit kommer dem inte förrän man börjar se människorna bakom sjuktalen och deras faktiska situation istället för att bara se siffror och åtgärder. Riviére skriver att det är bättre att få psykiskt sjuka att närma sig verkligheten istället för att bädda upp runt deras sjukdomstillstånd. Vad Riviére dock verkar frånse fullkomligt är att vissa individers sjukdomstillstånd är så pass allvarligt att dessa personer varken kan eller är mogna för ett regelrätt arbete, samt att många som faktiskt är det inte får arbete på grund av sin sjukdomshistoria eller på grund av det redan sargade självförtroendet som får arbetssökandet att verka mer omöjligt än det behöver vara.

I Rivíeres värld tycks samhällets krav och förväntningar på individerna vara avgörandet för tillfrisknandet och återhämtningen från psykisk ohälsa. I min värld och många andras som arbetar med just människor med psykisk ohälsa eller själva har erfarenhet av psykisk ohälsa så är inte krav eller högt uppsatta förväntningar från samhällets sida varken någon lösning eller ett smidigt sätt att få folk i arbete.

Tillfrisknandet och återhämtningen sker snarare genom en meningsfull tillvaro, en känsla av hopp och mening, ett socialt nätverk för stöd, uppmuntran och coachning och framförallt en egen vilja och ett eget ansvar inför sin psykiska hälsa i så stor mån det är möjligt. Det är den egna viljan och endast den som kan leda till förändringar.

Här är betydande aspekter att se bortom diagnosen och sjukdomen och se sin sjukerfarenhet som en livserfarenhet som stärkt och kompletterar snarare än som något som hör hemma bland skeletten i garderoben. Likaså krävs ett stöd, ett bra bemötande och en öppenhet och tolerans från omgivningens, samhället och arbetslivets sida för att detta ens ska vara möjligt. Det är endast genom att stärka individerna som långvarig självförsörjning är möjlig. Annars riskerar många att hamna i arbeten som dem inte kan behålla bara för arbetandet skull. I motsats till Riviére anser jag att invididens psykiska hälsa är viktigare än personens eventuella bidrag till välfärdssamhället och fram till den psykiska hälsan är god igen bör socialförsäkringar fungera som stöd.

Malin Stenman (4 artiklar)

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/31577

8 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Tack!

Permalänk | Anmäl #1 E E, 2010-12-31, 11:09

Skönt med en initierad och välskriven artikel efter Rivièrs retoriska pajaskonster. Tyvärr har hon säkert många lika okunniga och arroganta meningsfränder i riksdagen. Det är bara att hoppas att de läser din artikel. Tack.

Permalänk | Anmäl #4 Clam, 2010-12-31, 12:29

Suck! Om du läser en gång till ser du nog vad jag faktiskt säger.

Jag jämför inte psykiskt sjuka ungdomar med de bortskämda (hjälplösa) ungdomarna på tv. Jag talar om föräldrarnas hållning. Jag talar om att föräldrarna, som bokstavligen sopade golvet framför ungarnas fötter, till slut insåg att detta inte var bästa sättet att ge dessa ungdomar möjlighet att växa.
Annars håller jag med dig i mycket av vad du säger. Det sociala nätverket kan inte politiken bestå med, men viktigt är en meningsfull tillvaro, och den öppnar sig nog mera i kontakt med omvärlden via Arbetsförmedlingen än i isolering hemmavid. Framför allt håller jag med dig om att det egna ansvaret och den egna viljan är det som leder till förändring. Det är liksom det som är min poäng.

Permalänk | Anmäl #5 Helena Rivière, 2010-12-31, 17:02

Jag vet inte om Malin Stenmans fördomar är så mycket bättre. Det låter ju snällt och omtänksamt att skydda sjuka ungdomar mot det hemska och krävande arbetslivet. Problemet är att de riskerar att förbli i detta välmenta utanförskap, och aldrig få chansen att komma in i arbetslivet. Många upptäcker för sent att säkerhetsnätet är mycket svårt att ta sig ur. Arbete ger inte bara mat på bordet men också stadga och mening i tillvaron, gemenskap med kollegor osv. Därför bör man undvika att döma ungdomar till en fattigdomsfälla genom att stirra sig blind på lösningar som går ut på att inte arbeta. För många är det kanske orealistiskt att få ett jobb pga stor arbetslöshet, men det kan fort ändra sig.

Permalänk | Anmäl #6 Kerstin Dahl, 2010-12-31, 18:40

Det är nyliberalism i ett nötskal. Fattiga och utslagna människor är fattiga och utslagna för att de är lata. Och samhället har inget ansvar för lata och ansvarslösa människor. Nyliberalismen har sina rötter i den kristna fundamentalismen i Amerika. Det är bara en variation på Calvinism. Vi är på väg tillbaks till 1800-talet, när de fattiga levde på de rikas nåder.

Permalänk | Anmäl #8 Peter H, 2011-01-01, 11:08

Jodå, visst glider Rivièr i distinktionen mellan sjuk och bortskämd. Hon trodde naturligtvis att hon hade tagit en curlingpoäng där tills Stenman tog henne ut villfarelsen. Det är dessutom en lika vulgär villfarelse att någorlunda drägliga och trygga förhållanden skulle hindra rehabilitering via exempelvis arbetsförmedlingen.

Permalänk | Anmäl #9 Clam, 2011-01-01, 15:16

Man ska vara försiktig med att generalisera kring människor med diagnoser. Men det kan vi väl konstatera att de inte lider någon alarmerande brist på vare sig krav, fördömande, och stigmatisering som inte främjar deras självkänsla och välbefinnande i någon högre grad.

Radio totalnormal. Lyssna på inslaget där Robert menar att "samhällets hantering av er person går i första och sista punkt ut på att få er att inte längre vara en kostnad"
http://www.radiototalnormal.se/v2/?p=666

Serien Arma själar i DN. Här finns en kort resumé och länkar till de 5 första delarna.
http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/arma-sjalar--sa-skrev-de

Del 6
http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/arma-sjalar-del-6-hatet-mot-psy...

Permalänk | Anmäl #10 Niclas Kuoppa, 2011-01-01, 19:02

Tack Malin för en motpol till Helena Riviere. Det ger hopp för mänskligheten.
Min slutsats är att ju mindre psykiskt sjuka ungdomar utsätts för typer som Riviera, både direkt och indirekt, desto större chans för ett tillfrisknande för ungdomen.
Det torde iofs vara självklart - men ibland är det viktigt att upprepa eller förtydliga sakernas tillstånd.

Varför finns det inte kompetens hos våra beslutsfattare som kan skydda oss från idiotin...?
Har inte Svenska folket större krav på vår regering än att de ser bra ut på bild, sänker skatten eller att de beslutar om en del jäkligt galna saker som stämmer överens med insidan i folks egna tomma skallar...?

Vad vet t ex Maud Olofsson om konsekvenserna när hon säger att "man måste skapa sitt eget arbete"... Sälj nå't, vad som helst, nej, det är inte nödvändigt att det finns en efterfrågan, skit i miljön - det löser sig...
Och, antalet överskuldsatta stiger för vart år... Det tycker Maud och hennes vänner är bra eftersom överskuldsatt = livegen.

När i helskotta ska våra politiker inse att:
DET FINNS INTE ARBETE ÅT ALLA.
ARBETE TILL ALLA ÄR INGET MÅL SOM GÅR ATT UPPNÅ.
VI LÖSER INTE SAMHÄLLELIGA PROBLEM MED ATT ARBETA MED MENINGSLÖSA UPPDRAG ELLER GENOM ATT SYSSELSÄTTA MÄNNISKOR I SLAVLIKNANDE VERKSAMHETER SOM FAS 3, FÖR ATT REGERINGEN BESTÄMT ATT MÄNNISKOR KÄNNER SIG UTANFÖR ANNARS.

Att se sanningen och ändå inte kunna ha egenmakt nog att förändra är en källa till alienation från ett samhälle som ändå inte vill ha folket till annat än slavarbete. Ett tillstånd som t ex skapar kriminalitet, våld, psykiskt sjukdom...
Alltså bidrar regeringen till att skapa de problem som de sen låtsas vilja ta hand om. Det här moment 22 läget är jag inte ensam om att se.

Jag känner inget annat än förakt och vanmakt inför människor som Riviera och inför dem som styr vårt land idag.
Tacka vet jag Zeitgeist Movement - en lösning inför framtiden för en mänsklighet i kris.

Permalänk | Anmäl #11 Elisabeth Hellman, 2011-01-10, 11:57