Inplantering undergräver vargpolitiken

Det är få ämnen som är så svårdiskuterade som vargfrågan. Det är så oerhört starka känslor inblandade, och det gör det ofta nästintill omöjligt att behålla någon slags saklighet i debatten. Jag beklagar det, hela vargdebatten, och även vargen själv, skulle må bra av att få diskuteras utifrån de sakförhållanden som råder.

Nu är vi ju inte riktigt skapta på det sättet, på gott och ont. Även om vi försöker, så kan vi sällan läsa eller diskutera utan att se på frågan genom våra egna glasögon. Det innebär också att vi snarare söker fel hos "den andra sidans" argumentation snarare än att lyssna på vad de faktiskt säger. Det försvårar debatten, på alla nivåer, men det är ju också en del i att vara mänsklig. Ibland så måste vi dock, det gäller alla, men kanske särskilt politiker, tvinga oss till att lyfta blicken lite högre än vi egentligen skulle vilja. Vargfrågan är en sådan. Om vi inte förmår se rationellt på hur den svenska vargstammen ska förvaltas, så får vi problem - mer än vi redan har.

När vi i riksdagen fattade beslut om en ny rovdjurspolitik 2008, så gjorde vi det utifrån de fakta som framkommit ur Åke Petterssons omfattande utredning om rovdjuren.

En vanlig uppfattning är att vi socialdemokrater var helt överens med Alliansregeringen om lagförslaget. Så var inte riktigt fallet. Vi reserverade oss på ett par punkter, och en av de punkterna var just på förvaltningen av varg. Den förenklade bilden utåt har blivit att vi var överens om licensjakten på varg, och därmed var vi överens om vargpolitiken. Förvaltning innebär dock mycket mer än jakt.

Inledningsvis kan jag också tillägga att jag önskar att regeringen hade fört en dialog med oss om rovdjurspolitiken innan lagförslaget lades fram. Det är beklagligt att det inte fanns intresse att göra upp om en så infekterad fråga. Möjligheterna fanns, dock inte viljan.

Vårt förslag på hur vi ska förvalta vår vargstam var betydligt mer långsiktig än regeringens. Vi ansåg, och jag menar fortfarande med kraft att, problem med en viltstam, oavsett art, inte går att lösa med en kortsiktig politik. I det här fallet handlade det om fyra år. Det är nu till och med så, att man har tänkt att utplanteringen av 20 nya individer ska vara utvärderat 2012. Det är väl inte ens säkert att man hunnit sätta ut vargarna till dess, och än mindre kan man dra några slutsatser om vilken effekt det har haft på stammens genetik.

Att tro att man på några få år ska kunna lösa en viltstams genetiska problem, samtidigt som man ska förankra en inplantering och få ökad acceptans för den förda rovdjurspolitiken är knappast seriöst. Om det inte vore för att det är precis så den svenska regeringen gjorde så skulle jag tro det var ett dåligt skämt, om jag ska vara ärlig.

Vi Socialdemokrater la fram ett annat förslag på förvaltning än vad regeringen gjorde. Vi menar att det behövs en långsiktig plan för att stärka stammen genetiska bas, och för att ge tid att öka toleransen bland de som bor, lever och verkar i de vargtäta länen.

Vår plan sträcker sig över 20 år, med ett antal kontrollpunkter med utvärderingar under tiden.

Vi förordar inte en inplantering av varg, utan tror att vi med ökad samverkan skulle kunna underlätta den naturliga invandringen av varg. Enligt en expertgrupp på Naturvårdsverket så räcker det med en invandrad varg per år så kan problemen med inavel vara löst på en 20-årsperiod. Varför inte ge det en chans? Man kunde åtminstone avvakta ett antal år och se utvecklingen an innan man gör den planerade inplanteringen. Nu har man väldigt bråttom. Inplantering är kontroversiellt, och väldigt svårt att argumentera hem, framförallt hos de som bor i de områden där vargen ska planteras ut. Internationella studier finns, och i USA visar statistiken på hur förtroendet för den förda rovdjurspolitiken rasat vid inplantering, och att förtroendesiffrorna stannade kvar på låga siffror över tid. Det vinner ingen på.

En lyckad rovdjursförvaltning vilar ytterst på acceptans för den förda politiken. Det finns inga genvägar.

En genetiskt stabil stam skulle medföra att man kan hålla en frisk, stabil stam med förhållandevis få individer. Det skulle också kunna innebära att toleransen skulle öka och konflikterna minska. Men det måste få ta tid, något som vi faktiskt har ganska gott om.

Regeringens inplanteringspolitik är en omotiverad panikåtgärd som saknar vetenskaplig grund. Något som i sig är intressant.

Ibland när man följer debatten om den svenska vargstammen så kan man nästan få uppfattningen, inte minst när man lyssnar på miljöminister Carlgren, att vi har en svensk vargstam som lever på sitt yttersta. De talar om "genetiska defekter" på ett sätt som ger oss bilden av att de svenska vargarna är halta, lytta, kutryggade och sjuka. Så är inte fallet. Den svenska vargstammen har en svag genetisk bas, ja. Det är alla överens om. Men det är något som kan ge problem på sikt - det har inte gett några problem hittills. Den enda "defekten" som man talat om här har varit att de möjligen har fött något mindre valpkullar än de skulle ha gjort om de hade varit genetiskt starka. Nu visar dock de senaste rönen att de skandinaviska valpkullarna inte är tydligt mindre än andra kullar.

Därmed faller miljöminister Carlgrens resonemang om att man kan jaga varg om vi "byter ut" de skjutna vargarna mot nyinplanterade. Det är en misstolkning och efterhandskonstruktion av argumentationen av politiken, som dock ingen har vågat protestera mot. Inplanteringen sker en gång, jakten är återkommande. Vargstammen har inte heller den akuta kris man försöker låta påskina, man kan låta genetiken stärkas i rimlig takt, med naturliga förutsättningar. Varför gör man inte det? Varför denna enorma kortsiktighet och stress? Vill det sig illa kanske man bara åstadkommer en bild av att den svenska vargstammen inte har de naturliga förutsättningarna att klara sig själv, utan kräver politiska åtgärder i form av inplantering för att överleva. Det vinner vi inget förtroende på, och den som förlorar mest på det är vargen.

Under de senaste åren har ett antal vargar invandrat naturligt till den svenska vargstammen, och åtminstone en av dem har fått valpar. Det är en stor framgång. Nog hade det varit sympatiskt att låta den utvecklingen fortsätta av sig själv innan man riskerar allt med förhastade beslut.

Vi har, i vårt politiska förslag, inte heller satt ett tak för antal individer i stammen. Vi anser att den leken med siffror bara är ett spel för gallerierna, och den senaste tidens debatt har visat att det stämmer ganska bra. Regeringens "tak" på 210 individer är bara en siffra på ett papper. Allt beror på när på året du räknar, och ingenting händer heller om det är över 210 individer. Då är själva formuleringen bara att fara med osanning.
Vi har sagt att vi borde behållit det etappmål vi hade, på minst 200 individer under de kommande 20 åren. Vi har beslutat om en regional förvaltning, något vi Socialdemokrater drev på. Om vi ska ha en regional förvaltning värd namnet så lär vi väl även ge dem mandatet att besluta hur stora stammarna ska vara, och bara ange en miniminivå för vad som är en livskraftig stam. Att sätta taknivåer är bara att ge signaler att man inte skulle kunna hantera den typen av beslut regionalt. Och dessutom, som nu bevisats, så är det ändå bara luftsiffror.

Intressant att notera i den svenska vargförvaltningspolitiken är också att man ingenstans nämner den norska delen av stammen. Vilt tar som bekant ingen som helst hänsyn till våra teoretiska landsgränser, och vargar rör sig över stora landområden. Vi borde föra mer initierade diskussioner med Norge om en möjlig gemensam förvaltning av våra rovdjursstammar. Vi blundar för realiteter där, när vi försöker upprätthålla skilda mål och förvaltningsmodeller för våra gemensamma viltstammar. Även svåra diskussioner är diskussioner som är värda att ta, är mitt enkla motto.

Jag tror alltså på en aktiv förvaltning av vargstammen och, som regeringen, även på licensjakt. Jag har tidigare nämnt, och vill understryka vikten av, att en lyckad vargförvaltning bygger på en acceptans av den förda politiken. Det kommer att ta tid att få den acceptansen. Den insikten innebär att vargstammen behöver begränsas, och inte tillåtas att växa fritt. Det normala sättet för att begränsa en stam är att införa jakt. I vårt land har vi en lång och god jakttradition, med kunniga jägare med stort naturvårdsintresse.

Det naturliga är att det är dessa jägare som sköter jakten även på varg. I debatten florerar ibland åsikten att vi borde ha "proffsjägare" som är ute och jagar just vargen. Jag tror att det är fel väg att gå. Den första vargjakten som genomfördes var oerhört snabbt avklarad. Det är att föredra, snarare än att viltet ska störas under längre tid, med färre människor involverade. Jaktformen är, i alla fall i modern tid, ny, och det kommer att ta en tid att få rutin på den. Den är svår, då man till exempel inte kan använda hund - vilket kräver att man istället är många jägare. Dessutom är den väldigt uppmärksammad. Detta till trots kan man ändå konstatera att förra vinterns vargjakt gick bra utifrån de förutsättningar som gavs. Vis av erfarenheterna från den jakten kommer det förhoppningsvis att gå ännu bättre nästa gång. Nu har jägarna fått en möjlighet att träna bättre, och är förberedda på vad som komma skall. Den statistik som spritts om den förgående jakten är inte riktigt så negativ som den ofta framställs som. Man lyfter t.ex. att det avlossades många fler skott än antal fällda vargar. Jag har svårt att se det negativa i det. Om man skjutit ett skott lägger man nog gärna av minst ett till om man har möjlighet - ingen jägare vill att viltet ska lida i onödan. Att lyfta de siffrorna som negativa tyder snarare på okunskap än något annat.

Mig veterligen har dock jägarna tagit stor lärdom av fjolårets jakt, och kommer att vara väl förberedda inför nästa. Det är positivt. Delaktighet både i förvaltningsbesluten och i den praktiska förvaltningen kommer att öka acceptansen. Det finns ingen anledning att särskilja vargen från andra vilt när vi pratar om hur den ska förvaltas, oavsett de känslostormar just vargen ofta frammanar. Som i all annan viltförvaltning gäller det att finna en balans mellan alla olika parametrar.

Sammanfattningsvis så tror jag att vi klarar av att ha en livskraftig vargstam i Sverige. Jag har träffat och pratat med en stor mängd människor om vargen under de senaste åren, och det finns lika många åsikter som det finns människor. Det som slagit mig är dock att många av de som är drabbade av varg, de som blivit av med tamdjur och som lever med vargen omkring sig, ändå tycker att vargen har en plats i den svenska faunan. De som vill utrota vargen lever inte sällan en bit ifrån den. De som vill ha en fritt växande vargstam bor väldigt sällan i närheten av ett vargrevir. De som bor i reviren, och i närheten av dem vill dock självklart ha en rätt att försvara sina egna djur, och ha en rätt att fortsätta leva sina liv som normalt utan att vara rädda. Det vore väl märkligt om inte politiken kunde leva upp till de basala kraven.

Det pågår också en diskussion om var, rent geografiskt, den svenska vargstammen ska få finnas. En del använder hela landets yta som underlag för diskussion om hur stor vargstam vi kan och bör ha. Jag tillhör inte den linjen. Vargrevir och rennäring går inte ihop. Och det handlar inte om ersättningsnivåer. Den svenska rennäringen är redan under oerhörd press från de ökade rovdjursstammarna inom renskötselområdet, och skulle vi tillåta vargetableringar där skulle det bli ohållbart. Då handlar det om att välja, och det är politiska beslut som avgör. Ska vi ha en traditionell rennäring kvar eller ej? För mig är den frågan enkel att besvara med ett ja. Därmed anser jag inte att renskötselområdet är potentiellt område för vargetablering.

De som företräder "bevarandesidan" åberopar ofta undersökningar om att en majoritet av befolkningen vill ha en vargstam i Sverige. Andra åberopar en undersökning som visade att de flesta svenskar vill att vargjakten ska vara kvar. Jag ser ingen motsättning i detta, och jag tror inte majoriteten av befolkningen gör det heller. Vi har förutsättningar för att ha en livskraftig vargstam som förvaltas genom jakt.

Helén Pettersson (1 artiklar)

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/31571

12 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Hade vi haft ett jämnt inflöde av vargar utifrån så hade vi ju inte haft en vargstam med svag genetisk bas. Det finns alltså ingen anledning att vänta på en förbättring av läget. Vi har redan väntat i decennier.

Helen Pettersson talar om en infekterad fråga, hon varnar för en förenklad debatt. Därefter motsätter hon sig åtgärder som skulle stärka vargstammens genetiska diversitet samt förordar jakt. Jag kan inte se att det ligger något sofistikerat i Petterssons åsikt. Det är bara ett ordinärt vargkritiskt synsätt.

Vi har skrivit på internationella avtal om att bibehålla biologisk mångfald. Vi har kritiserats av den Europeiska Unionen för jakten av varg.

Hade det här handlat om bevarandet av den sällsynta blåsippan så skulle alla vara överens om att bevara den. Men vargen äter upp jägarnas vilt, vilket kostar dem både nöje och pengar. Däri ligger kruxet.

Min lösning är att införa jaktzoner, vi har ett stort land, det finns förutsättningar för att ha både många och stora sådana. I dessa områden kan vargen skjutas om den påträffas. I alla andra områden är den fredad. Då kan jägarna få ha sitt vilt i fred och vargen ha sin existens i landet tryggad.

Permalänk | Anmäl #1 Doktor Eleph@nt, 2010-12-30, 19:11

Tröttsamt med argument som att det skulle vara så jäkla kontroversiellt att diskutera varg. Som om de som har en åsikt skulle vara ovanligt kloka och modiga. Snömos. Det är inte svårt att prata om varg.

Permalänk | Anmäl #2 Johanna Parikka Altenstedt, 2010-12-31, 00:48

Varför fortsätta debatten om sekundära teknikaliteter?

Om acceptans skall uppnås krävs en förutsättningslös debatt om konsekvenserna av rovdjurspolitiken, inte teknaliteter om hur beslutade antalsmål ska uppnås.
Konsekvenserna visar att EUdirektiven tillämpats på ett inskränkt sätt utan att beakta helhetssyn eller syftet med direktiven.

Varningstecknen har funnits sedan länge, men politiker och tjänstemän har valt att blunda för dem. Måste förödelsen av mellansvenska betesbiotoper bli irreparabel innan man tänker öppna ögonen.

Som jag sagt på andra ställen, läs www.folkaktion.com (högerkolumnen) om ni vill ta del av verklighetens konsekvenser och vad som censurerats av opinionsmarknadskrafterna.

Permalänk | Anmäl #3 Åke Skogevall, 2010-12-31, 12:11

Artikelförfattaren väljer som de flesta andra att undvika ursprungsfrågan. Varför ska vi återinföra en djurart som togs bort på grund av dess destruktiva påverkan på landsbygdsnäringarna? Varför ska vi med konstlade medel till stora kostnader och risker hålla en spillra av en genetisk stam som finns i tiotusentals exemplar några mil längre österut? Varför undviker man konsekvent att göra en konsekvensanalys om hur vargen påverkar vår kulturbygd och dess innevånare?
Ingen befolkning kommer någonsin att acceptera ett rovdjur som kraftigt begränsar människans levnadsvillkor.
Tyvärr Helen, du och de andra politikerna, har blivit förda bakom ljuset av forskarnas halvsanningar och ibland rena lögner om vargens roll i ett kulturlandskap. Dessutom har ni lurats att bortse från Artikel 8J i Konventionen om biologisk mångfald.

Permalänk | Anmäl #4 Calle Seleborg, 2010-12-31, 13:26

Helen: Antal vargar.
Du skriver ”Regeringens "tak" på 210 individer är bara en siffra på ett papper. Allt beror på när på året du räknar, och ingenting händer heller om det är över 210 individer. Då är själva formuleringen bara att fara med osanning. Vi har sagt att vi borde behållit det etappmål vi hade, på minst 200 individer under de kommande 20 åren.”

Minst 200 individer en lång tid framåt kan vara en god ide. Minimum utan närmare definition tolkas som det årliga minimet alldeles innan valpningen, som man kan göra en ganska god skattning av och kan skatta när man gör skattningar för jaktuttag. Maximum utan närmare definition tolkas som antalet omedelbart efter valpningen. Detta är svårt att gissa i förhand, svårhanterligare och inte den definition som tillämpas. Ännu bättre förefaller det att vara att sätta minimimålet i antalet föryngringar, som kan anges med större säkerhet och inte är beroende av definitioner om när på året det skall räknas.

Sannolikheten för att det faktiska antalet hamnar mycket över miniminivån torde vara begränsad och är politiskt kontrollbart. Däremot hamnar nog det faktiska antalet lite högre än ett minimum av säkerhetsskäl, risken att hamna under ett minimiantal skall vara liten, och man vet inte var man hamnat förrän nästan ett år senare.

Du föreslår ett utvidgat och mer formellt samarbete med Norge. Det är ytterst troligt att detta leder till att det nuvarande antalet vargar i Sverige minskar med minst tio. Skälet är att ett antal vargar och revir som befinner sig nära Norge och delvis befinner sig i Norge nu räknas som svenska. Det är otroligt att Norge kommer att i längden acceptera detta om frågan tas upp på politisk nivå.

Om minimiantalet föryngringar sätts till 20 istället för nuvarande etappmål kan Sverige gentemot omvärlden hävda att Sverige har ökat vargantalet eftersom man har ersatt gällande etappmål med en miniminivå, som Sverige i praktiken kommer att ligga 10 procent över. Sverige framstår alltså som vargvänligt. Samtidigt kan man mot de som inte vill ha fler vargar i Sverige hävda att detta innebär att Sverige ligger kvar på nuvarande vargantal. Det fanns i Sverige 23 säkerställda föryngringar 2010 men några till är på väg att kvalitetssäkras. Även om Sverige skulle avstå en eller två föryngringar till Norge finns det ändå 10% övermått vilket är en tillräcklig säkerhetsmarginal.

Permalänk | Anmäl #5 Dag Lindgren, 2011-01-01, 11:44

Vargjakt är sjukt

Permalänk | Anmäl #6 celine hyl, 2011-01-02, 11:02

Heja Vargen!

Permalänk | Anmäl #7 martin Nordlöf, 2011-01-03, 10:34

Heja Vargen igen!

Permalänk | Anmäl #8 martin Nordlöf, 2011-01-03, 10:36

Rörig artikel.

Jag undrar över hur stor möjligheten är för vargen att ta sig förbi norra Sverige och ´förstärka genbasen, den skjuts ju i renskötselområden. Om den hittas.

Vidare undrar jag om det gjorts ordentliga, seriösa gallupundersökningar i de områden där det finns etablerade vargstammar - vill de ha varg eller vill de hellre vara utan? Jag tror att resultatet skulle bli att majoriteten inte vill ha varg. Vet någon om någon sådan undersökning är gjord?

Permalänk | Anmäl #9 Martin Lundmark, 2011-01-04, 19:38

Mer varg mindre skjutglada jägare!

Permalänk | Anmäl #10 Michael Lindblom, 2011-01-05, 08:55

#9 Martin
Du kan titta på slutet av dokumentet jag ger en länk till där det finns en sammanfattning av attitydundersökningar fram till 2008:
http://www.naturvardsverket.se/upload/04_arbete_med_naturvard/Rovdjur/Nv...

Det finns också senare, men mindre sammanfattande undersökningar. Du har nog rätt i att attityden till varg blir negativare ju närmare vargen är, får vargen en lokal närvaro blir också attityderna mer negativa. Statsmakternas förhoppning är att licensjakten skall minska de lokalt negativa attityderna. Vid licensjakten 2012 kan uttaget ökas jämfört med 2010 och 2011 eftersom det nu finns 24 föryngringar och riksdagens etappmål är 20 (det kallas för adaptiv vargförvaltning). Samtidigt har vargantalet ökat utanför de etablerade varglänen och det är önskvärt att vargens närvaro expanderar geografiskt. Jag tror att det vore klokt att använda detta ökade uttag 2012 till att demonstrera att vargantalet faktiskt kan minskas där det nu är som högst, det tror jag skulle öka den lokala acceptansen mer än om man smetar ut jakten på alla län där det finns varg.

För de som vill ha mer varg inom den organiserade naturvården och politiska partierna (MP och V) tror jag det vore bra för deras trovärdighet och skulle minska motsättningarna och öka den lokala acceptansen om de valde talesmän i vargfrågor bosatta i vargområden och där utanför de större tätorterna.

En möjlighet värd att diskutera närmare vore en vargpeng, dvs. de län och kommuner där det finns mycket varg fick en summa av staten som gick in i den allmänna budgeten. Då skulle vargen även i kommuner där attityderna är övervägande negativa vara kopplad till en synlig och uppenbar fördel. Med hänsyn till det utrymme vargfrågan och den lokala acceptansen har i den allmänna debatten och svårigheten att finna konstruktiva lösningar tycker jag det borde finnas utrymme i statsbudgeten.

Permalänk | Anmäl #11 Dag Lindgren, 2011-01-05, 13:12

Roade mig att läsa om författarens inställning innan senaste valet och jämföra med den här artikeln, upptäckte till min förvåning en principfast hållning som saknade dom vanliga "röda" populistiska snedstegen!
Eloge till Helen Petterson

Permalänk | Anmäl #12 Per-Ola Kullman, 2011-01-09, 14:42