Vad hände med elevernas lust att lära?

Tack Jonas! Jag har nu hemundervisat min sju åriga pojke i fyra månader här i Vancouver, Kanada, där vi bor. Jag är tacksam att ha haft möjlighet att göra det. Föräldrar här kan välj att hemundervisa om dom vill. Jag registrerade honom i en Virtual School som är del av det vanliga skol systemet. Dom ger oss skol material, kontakt med lärare och annat stöd.

Eftersom jag känner väl till Dr Gordon Neufelds undervisning om vad barn allra mest behöver för att mogna (nära anknytning och ett gott emotionellt stöd från en kärleksfull vuxen) så hoppades jag att mera tid hemma med mamma skulle vara bra för min sju åring. Det visar sig att det var precis vad han behövde! Han har mognat mycket både emotionellt och socialt på den här korta tiden. Han har blivit tryggare, gladare och mera nyfiken på livet! Jag vill att han ska börja i vanlig skola igen så småningom men det har verkligen varit bra för hans utveckling att ha haft mera tid med mej.

Jag hoppas att föräldrar i Svergie kommer att kunna ha mera val möjligheter vad det gäller barnens undervisining i framtiden.

Det som behövs som grundtanke är att barn och människor är komplexa lösningar och att vissa lösningar inte fungerar för vissa typer av barn.

Vårt barn är ett arg och agressivt barn, redan från början var han arg och vi var hemma extra länge på grund av det. Men det var inget bra eftersom det var oerhört krävande för oss föräldrar och vårt barn var väldigt sen i sin utveckling.

Så vi tog han till ett familjedaghem och trodde det skulle bli bra med liten barngrupp och nära anknytning. Så blev inte fallet, dagmamman gjorde ingenting utan bara såg till att barnen lekte. Vårt barns aggressioner gjorde hon inget åt.

Så vi böt till en förskola istället, en förskola där barnen hade stor trygghet. De hälsade honom välkommen och kramade honom redan från början. Det var precis vad han behövde.
Han är fortfarande arg ibland men inte alls som förr.

Samtidigt som jag absolut tror hemundervisning kan vara bra för vissa barn, och kanske för betydligt fler än idag, tycker jag det är olyckligt att man polemiserar så starkt mot skolan som social miljö.

Skolor är dåliga för att de betonar den sociala miljön för lite. Inte för att de av naturen är en dålig social miljö.

Vad är det egentligen undersökningarna visar? Visar de att skolan är dålig på att producera "vanliga" skolresultat eller verkligt lärande?

Det finns massor av forskning som visar att verkligt lärande är en social aktivitet som bäst görs i dialog med andra.
Jag tror inte alls heller på de olika anknytningsteorierna, speciellt inte för barn i skolåldern. De är otroligt förenklade. Vuxna som har ett medvetet förhållningssätt, etiskt, socialt och kunskapsmäsigt, kommer att vinna elevernas förtroende. Problemet är ju att lärare ofta saknar en djupare diskusion om hur dessa tre faktorer samspelar. Även här kan man finna bra forskning som visar vad framgångsrika rare är duktiga på.

Nej, det här förde inte debatten framåt alls.

Sen kan man ju undra hur det kan komma sig att 43% av Newsmils läsare millar att de är "arga" på "elevers engagemang". Är det ett skämt eller är Newsmills läsare funktionellt illiterata.

#3 Mister J. utgår i sitt resonemang från den föråldrade föreställningen om anknytning som endast handlande om småbarns bindning till sin mor.

Om han tar och googlar på "jämnårigorientering" (alternativt engelskans "peer-orientation") så kommer han att finna att modern anknytningsteori sträcker sig genom skolåren och ända upp i vuxenlivet. Han kommer också att se att den har en solid bas i såväl utvecklingspsykologi och neurovetenskap.

Då bör Mister J. förstå artikeln bättre och att den dessutom bara skrapar på ytan på den moderna anknytningsteorin, som handlar mycket mer än bara elevers engagemang.

Sedan kan det nog finnas en poäng i att ytterligare förtydliga resonemanget kring just var modern anknytningsteori står idag, eftersom kommentaren antyder att det finns okunskap om detta.

Tack i alla fall till Himmelstrand för en förnyelse av den annars rätt trista svenska skoldebatten.

Bästa Gunilla Madegård. Ditt inlägg är osammanhängande och dessutom motsägelsefullt.

Vad jag förstår så polemiserar du mot just det pedagogiska, positivistiska, linjärt mekaniska synsätt på samma sätt som artikelförfattaren gör.

Du kan anklaga anknytningsteorin för mycket, till exempel att vara politiskt inkorrekt, att underminera den västerländska utbildningspolitiken och teorigrunden för den kollektiva barnomsorgen. Men du kan inte anklaga anknytningsteorin för att vara positivistisk eller linjärt mekanisk, och definitivt inte för att vara allierad med någon politisk riktning, åtminstone inte i Sverige.

Det faktum att en vetenskap är svårare att verifiera, eller är "vag", behöver ju inte betyda att den är mindre viktig.

Musik är förvisso ett viktigt ämne, där är vi överens, men förutsättningen för att den, eller något annat ämne, ska ha någon som helst inverkan på eleverna är ju att läraren förmår skapa kontakt, eller knyta an, till eleverna.

Någon större förnyelse av skoldebatten än anknytningen, eller relationerna med eleverna, finns inte på kartan. Och det är just därför våra politiker nogsamt undviker den.

Bästa Gunilla Madegård!

Vilken är din poäng i denna diskussion?

Det vore intressant att läsa en artikel där du pedagogiskt lägger fram din synpunkt.

#11 Gunilla Madegård!

Den pedagogiska frågeställningen handlar naturligtvis om budskapet den artikel ovan som vi båda kommenterar.

Jag uppfattar att artikelförfattarens budskap är det i svensk skoldebatt ges för mycket utrymme åt pedagogik och metodik, och för lite utrymme åt elevrelationer. Runt denna frågeställning vore andra vägrundande och väl uttryckta synpunkter intressanta.

Sedan underlättas givetvis varje diskussion av att man avhåller sig från allehanda förminskande kommentarer om debattörerna. Det fördunklar bara sakdiskussionen.

#13 Gunilla Madegård.

Jag finner Himmelstrands artikel intressant och därför har jag kommenterat den. Jag delar i stora stycken hans analys. Han lyfter fram en central fråga i dagens skoldebatt.

Dina kommentarer finner jag motsägelsefulla och mer bestående av åsikter än av fakta. Av de fåtaliga faktareferenserna så finner jag många riktiga och där vi har samma uppfattning. Ja, där har du svaret på din fråga.

Men jag förstår inte din slutsats. Vad vill du säga?

Förstår vi inte varandra så är en diskussion meningslös. Alltså efterlyser jag ett klargörande av din slutsats visavi artikeln vi båda kommenterar.

Jag har några väldigt konkreta exempel från min egen uppväxt som visar på vikten av anknytning i lärande. Jag har tänkt igenom alla mina lärare och insett att de lärare som visade vänlighet mot mig, gav mig en känsla att de tyckte om mig och brydde sig om mig var de lärare jag lärde mig av. Jag hade lust att öva/repetera hemma efter deras lektioner, men struntade fullkomligt i de lärare (och deras läxor) som inte brydde sig om mig. Minns en matte lärare som knappast visste vad vi hette. Han gick av och ann i klassrummet och sade att forskning visar att vi bara använder en liten del av hjärnan- alltså skulle vi anstränga oss mera. " Använd era hjärnor" brukade han säga. Det skapade bara ångest och en dålig självbild för de som inte var så bra på matte. Däremot hade jag en lärare i engelska som verkligen "såg" mig. Hon hälsade på mig när vi träffades i korridorerna. Hon uppmärksammade saker jag hade gjort bra och krävde också att jag gjorde bättre när hon såg att jag hade varit slarvig. Bäst fungerade skolan när jag var i en liten skola på landet med få elever och en lärare som verkligen brydde sig om varje elev. Jag var verkligen anknkyten till henne (älskar henne fortfarande) och detta skapade ett emotionellt lugn som jag verkligen behövde för att kunna lära mig. När jag var tvungen att gå i en stor skola så avtog min inlärning. Mycket hade att göra med en avsaknad av anknytning till mina nya lärare. De var annonyma personer för mig. Det som stressade mig också var att man skulle bry sig om hur man såg ut- och göra något åt det annars var man helt utanför. Att vara duktig på någonting räknades inte, det var hur man såg ut som räknades och bara det !!!
Detta är i och för sig föräldrarnas uppgift att ingjuta självkänsla och en sådan stark anknyting till föräldrarna att barnen kan motstå kompisanknytning, men det är i det närmaste omöjligt nu för tiden om man har sina barn i skolan. Så många vuxna är själva kompis anknytna och har ingen uppfattning om vad de själva tycker eller inte tycker om. De tycker som andra, klär sig som andra och beter sig som andra. Så det krävs modiga individer som vågar gå mot strömmen och vara sig själva och betala priset att bli utstött.

Jag har varit i skolan regelbundet under flera års tid för att hjälpa ett av mina barn och jag har sett med egna ögon hur lärarna fullkomligt struntar i att knyta an till eleverna. Allt är en grå skala av lagomhet.

Gunilla,

Jag tror inte att du läste mitt sista inlägg ordentligt.

Det var inte referenserna jag efterfrågade där, utan slutsatserna av dina referenser, alltså ditt budskap i denna diskussion runt artikeln vi alla kommenterar.

Eller var ditt enda budskap att du inte höll med Mister J. om att anknytningsteorin var förenklad? I så fall är vi överens.

Har du ytterligare något budskap betråffande artikeln vi här diskuterar så vore det intressant att höra. Vad jag förstår handlade Himmelstrands artikel inte om musikundervisning utan om en avsaknad av diskussioner runt relationer i skoldebatten.

Hej Gunilla Madegård!
Vad vill du ska hända i skolan för att förbättra situationen för barnen ?
Eller vilken lösning har du på problemet att barn inte lär sig i skolan och många inte mår bra heller för den del i skolmiljön ?

Kan du se att barn skulle kunna lära sig lika bra utan skola med rätt stöd från föräldrar ? Än så länge förstår jag inte vad du försöker att säga, men du har uppenbarligen en passion för något, bara du försöker att vara konkret så kommer det säkert att vara till nytta för oss alla. Vad tror du på och vad vill du ?
Vänligen Isabella

Skolans kris består i att socialistiskt motiverade politiker under lång tid har använt "skolan som den spjutspets med vilken vi skall forma den socialistiska människan". Detta har skett på lärarutbildningen, där ämnet pedagogik har prioriterats på bekostnad av alla former av ämneskunskaper. Pedagogikämnet har främst handlat om att lärarna skall prioritera gruppen på individens bekostnad, och agerat "hjärntvätt" på de som studerat till lärare. Utan gott betyg i pedagogik har man inte kunnat få gott totalbetyg, det räknas nämligen tolv ggr jämfört med andra ämnen.

Resultatet av denna politiska vision har inte låtit vänta på sig. Från Skolminister Ingvar Karlssons uttalande om spjutspets på 70-talet, har Sveriges skolresultat sjunkit som en sten jämfört med andra länder, även länder som lägger betydligt mindre pengar per elev än vi.

Av särskilt intresse är också den rapport som skolverket gjorde för några år sedan, där man mätte effekten av lärarbehörighet, alltså att lärare genomgått lärarutbildningen med sitt monstruösa inslag av politisk indoktrinering. Man fann där att andelen behöriga lärare var inverst proportionellt mot elevernas resultat i den aktuella skolan, alltså att behöriga lärare gav sämre resultat. Denna rapport drogs tillbaka, vilket nog får anses som synnerligen avvikande.

Alltså: Reformera lärarutbildningen så att inte socialism blir ledordet, sparka ut de lärare som inte har gedigna kunskaper i sina respektive ämnen, så går resultaten upp i topp igen.

Ok Gunilla, Du känner till skolvärlden, men du känner INTE till hemskolevärlden och anser ändå att du VET allt om hemskola, föräldrar som gör hemskola och hur det fungerar. Ska informera dig att i Kanada behöver man inte be om lov att får göra hemskola man bara informerar och så gör man det. Så är det i många delar av världen där man gör hemundervisning eller utbildning på annat sätt som det också kallas.

Det finns en stor rädsla hos många att barn skulle fara illa om de gör hemskola - att det finns föräldrar som inte skulle behandla sina barn väl... Men faktum är att göra hemskola kräver oerhört mycket engagemang. Tänk bara att ta hand om barn hela dagarna utan kafferaster. Det är alltså ansvarstagande föräldrar som väljer hemskola för barnens bästa. Inte för att det nödvändigtvis är bättre än skolan men för att det är en bättre lösning för just det barnet/barn man har.

Jag är också musiklärare och har arbetat på många skolor och på dagis så nog känner jag också den världen.

Jag vet att det finns underbara lärare som gör sitt bästa under svåra förhållanden precis som du beskriver, men det räcker inte! Mina barn är värd en hög kvalitet av bemötande, kärlek och respekt.

Det inre barnet är absolut ett bra sätt att närma sig pedagogik och barn för genom att ha kontakt och medvetenhet om sitt inre barn kan man bättre förstå barn. Just i mitt arbete med mitt inre barn har jag blivit oerhört medveten om vikten av anknytning till vuxna under alla uppväxt år, för att barn ska må bra.

Jag börjar tro att vi kanske inte har samma referens ramar i information och självupplevelser för att kunna föra en vettig diskussion. Dessutom tycker jag att din ton är obehaglig och nedlåtande, men det kanske beror på att du är utarbetad, stressad och känner dig allmänt ouppskattad. Jag önskar dig verkligen ro och glädje i själen framöver. Ha det så bra under Julen.

Gunilla,

Denna diskussion har ju inte gällt musikpsykologi, utan om vikten av goda relationer för inlärning. Därmed inte sagt att musiken inte är viktig. Men genom att du missat det ursprungliga temat så får dina inlägg karaktären av ett goddag yxskaft.

Dina länkar är intressanta men motsäger inte det centrala argumentet i denna diskussion: Att vi har en överbetoning på pedagogik/metodik visavi relationerna i dagens skoldebatt.

Hittade förresten på nätet i Education Week en artikel "Hopeful News on Teaching Boys – Exploring the Human Element in Teaching Boys" som refererar en studie som bekräftar Himmelstrands teser, i synnerhet vad beträffar pojkar:

"The survey results indicated that boys need to feel their teachers—their warmth, their mastery, their inspiration—before opening up to invest themselves in learning."

Vidare hittade jag en ny svensk doktorsavhandling av Andreas Berg som talar om att skoldebatten på under 90-talet mer handlade bl.a. om mötet lärare-elev och att den idag mer handlar om "mätning, bedömning och kontroll". Även detta är en bekräftelse på att vi tappat diskussionerna om relationerna i skolan.

Det var roligt att läsa om ditt arbete med din son, som jag gissar i hög grad var framgångsrik genom er goda relation. Det förefaller ju ha varit en form av hemundervisning. Något som enligt Schöndahls kommentar förefaller vara mycket mer accepterat i t.ex. Kanada än i Sverige.

Det trista med dina inlägg, Gunilla, är ditt självförhärligande och avfärdande av andra debattörer som "amatörer" och allsköns andra förminskande formuleringar, istället för att argumentera i sak. Trots den stora mängd ord du använt så har du inte precis tillfört diskussionen något av vikt.

Jag kan försäkra dig om att jag är fullt läskunnig och van att läsa både forskningsrapporter och komplexa texter, och i övrigt är fullt "sufficient". Jag hoppades att få läsa ett intressant motargument från dig till den ursprungliga artikeln. Men icke.

Så jag är fortfarande övertygad om att relationerna är ett lika viktigt som konkret bortglömt kapitel i dagens skoldebatt. Jag tänkte sätta mig in i ämnet lite mer. Jag har googlat på artikelförfattaren och hittat en hel del intressant material.

Tack Jonas Himmelstrand för en mycket intressant artikel som belyser skolans problematik på ett nytt sätt! Tack också Isabella och Jonathan för sansade och givande inlägg.
Det verkar både rimligt och troligt att elevens relation till sina föräldrar spelar en avgörande roll för resultaten i skolan. Det tycks finnas enighet att det faktiskt förhåller sig så; att barn till engagerade föräldrar har ett försprång. Man drar lätt slutsatsen att föräldrars engagemang måste gälla barnets skolarbete, men genom Himmelstrands artikel förstår vi att det snarare är den goda emotionella relationen mellan barn och föräldrar som är väsentlig, och att den i sig faktiskt gör lärarens arbete enklare! Här finns mycket för politiker att bita i. Hur skapar vi ett samhälle som främjar goda emotionella relationer mellan barn och föräldrar? Är förskola från ett års ålder verkligen gynnsamt? Den är kostsam och kan möjligtvis också vara helt kontraproduktiv! Detta är sprängstoff.

Vet inte vilka förenklingar Madegård menar. För mig verkar det oerhört komplext och framför allt intressant och viktigt. Att det som så många har upplevt och förstått genom erfarenhet och intuitiv förståelse, kan visa sig stämma med nya vetenskapliga rön. Det kan ge en förklaring till varför vissa barn, som är mindre känsliga, kan genomgå skolåren utan några problem, medan en stor grupp barn, som är mer känsliga, kan ha stora problem, trots att de har samma engagerade och kunniga lärare.

Undrar vad hon menar...? Konstig debatt.

Gunilla Madegård!

I inlägg #21 skriver du gällande hemundervisning:

"Hur göra med dem som i destruktivt syfte därmed avser att isolera sina barn från omgivningen?"

Och några rader längre ner i samma inlägg skriver du:

"För det är ju verkligen långt ifrån med sanningen överensstämmande att alla föräldrar vet och/eller ens vill sina barns bästa."

Först vill jag berätta att kommunen måste tillåtas ha insyn i hemundervisningssituationen för att en familj ska få tillstånd att hemundervisa. Insynen är till för att kontrollera att barnet inte far illa och att barnet lär sig enligt läroplanen och utvecklas väl. Om hemundervisningen inte är bra för det enskilda barnet kan tillståndet för hemundervisning dras in. Insyn är dock inte samma sak som tillsyn och det innebär att kommunen inte kan säga till familjen hur hemundervisningen ska gå till.

Slutligen några ord och frågor angående de stycken jag citerade från ditt inlägg. Visst är det så att det finns föräldrar som inte vet vad som är bäst för sina barn men jag tror att dessa är rätt få, en rätt liten minoritet. Visst finns det även föräldrar som inte ens vill sina barns bästa men dessa tror jag är ännu färre, en försvinnande liten minoritet. Som du beskriver det vet man inte riktigt vad man ska tro, det låter som om du menar att det skulle vara vanligt med föräldrar som inte vet vad som är bra för sina barn och föräldrar som inte vill sina barn väl. Det låter även som om det skulle vara argument för att hemundervisning är dåligt.

Så, jag skulle vilja att du förtydligar dig och kommer med någon slags fakta som stödjer dina argument om att inte alla föräldrar vet sina barns bästa eller vill sina barns bästa. Hur stor andel är det?

Att förbjuda alla föräldrar att hemundervisa sina barn bara för att det finns några få föräldrar som inte vet vad som är bra för sina barn eller föräldrar som inte vill sina barns bästa är lika tokigt som att förbjuda alla föräldrar att ha vårdnaden om sina barn bara för att det finns några som behandlar sina barn dåligt.

Den insyn som kommunen får i skolbarns liv genom barnens skolgång är bra eftersom kommunen kan ingripa om det uppdagas att ett barn far illa. Kommunens insyn i den hemundervisade familjens situation är till för att ersätta den insyn som kommunen normalt har genom barnens skolgång.