Varför måste vi alltid definiera svensk kultur?

Så långt vågar emellertid få journalister och politiker sträcka sig, vilket visar att de sällan vet vad det talar om när de ifrågasätter begrepp som svensk och svenskhet. Naturligtvis existerar det en svensk kultur precis som det existerar en turkisk, tysk och kinesisk kultur. Kulturer existerar nämligen även om det historiska spåret inte alltid är rakt, även om de är influerade av andra kulturer och även om företeelser lagts till och lämnats av på vägen.

När journalister vill raljera över människor som i media ger uttryck för att vilja bevara svensk kultur eller hylla densamma, så brukar de ställa den försåtliga frågan: Men vad är svensk kultur? Det är en fråga som är ämnad att vara nästan Zenbuddhistiskt intrikat till sin natur och journalister brukar ofta känna sig ytterligt akademiska (vilket de sällan är) när de framkastar den.

Det finns flera problem med denna fråga och ett ligger i journalistens egen förväntan på svaret. Svaret ska gärna vara konkret, den svarande ska gå i den illistigt gillrade fällan genom att häva ur sig något substantiellt som kåldolmar eller midsommarstång, varefter journalisten kan leka duktig historiker och tala om för vederbörande att det han påstår är svenskt i själva verket är importerat. Men en kultur låter sig inte förklaras genom några maträtter. Den kan inte renodlas genom att visa på hur folket i ett visst land dansar på sina fester. I kikärtsregionen med länder som Libanon, Syrien och Turkiet är det tämligen svårt att avgöra vad som är äkta turkisk mat respektive äkta libanesiskt. Om Makedonien hävdar att de uppfann Ajvar Relish så finns det fler än ett land som skulle invända och det förminskar på intet sätt makedonisk kultur. Kulturer existerar nämligen även om det historiska spåret inte alltid är rakt, även om de är influerade av andra kulturer och även om företeelser lagts till och lämnats av på vägen.

Ett annat problem med frågan är att den ofta ställs till mycket medieovana personer. Dessa medieovana personer befinner sig i sin egen kultur, vandrar dagligen inom den och har av dessa naturliga skäl svårt att göra reda för sin egen kultur. Det är inte märkligare än att ett gammalt gift par skulle ha svårt att ge ett enkelt svar på frågan hur man kan sammanfatta deras äktenskap. En svensk har lika stor rätt att ge uttryck för kärlek till sin kultur, att förnimma att den har ett skyddsbehov och känna sig tryggast i den, som en tysk, en turk, en irakier har i sina. Och lika lite som en turk besitter någon skyldighet att lägga fram en doktorsavhandling i ämnet turkisk kultur för att få hylla denna turkiska kultur, lika lite måste en svensk akademiskt redogöra för en mediokert utbildad journalist vad som i detalj är svenskt. Denna självklarhet för oss osökt fram till det sista och allvarligaste problemet med journalistens fråga: Den ställs bara till svenskar.

Journalisten skulle förmodligen anse det kränkande, kanske rentav rasistiskt att ställa samma fråga till en kurd. Andra kulturer är för media alltid absoluta storheter medan den svenska alltid är en relativ sådan. När media omskriver den romska kulturen, som ju i sanning är ett kulturellt konglomerat och vars religion är typiskt synkretistisk, så framställs den på något sätt som alldeles ren, precis som den arabiska, turkiska eller ryska kulturen gör. Varför måste alltid svenskar avkrävas svar på om de har koll på sin kultur? Antropologin och historieforskningen må dyka djupare i frågan men gemene man måste äga rätten att älska sitt sammanhang utan att tvingas verbalisera och akademisera det.

Det kan vara sunt att då och då ifrågasätta sin kulturella kontext men i Sverige har detta gått till överdrift. Här finns en patologisk rädsla över att allt bifall och alla hyllningar till den svenska kulturen kan generera ondskefull rasism. Men analogin mellan kärlek till svensk kultur och nationalsocialistiskt armviftande är inte så våldsam som media tycks tro och därför är det inte nödvändigt att åtfölja varje offentlig hyllning till den svenska kulturen på till exempel nationaldagen med en ängslig predikan om tolerans mot andra kulturer.

Vän av ordning lär ändå kräva ett svar på vad svensk kultur är då vi nu har så svårt att ta den för given. Svensk kultur visar sig förstås både i odlingen och umgänget. Den visar sig i hur vi löser konflikter, vad vi skriver på våra lappar i tvättstugan och hur vi tackar ja eller nej till en inbjudan. Den visar sig i vad vi avyttrar och vad vi absorberar. Om en ung svensk man gör bort sig i tv genom att säga att julafton är svenskt så kan han likväl ådagalägga en del av den svenska umgängeskulturen genom sin vilja att vara tillmötesgående och anstränga sig att försöka ge ett svar. Om inte allt kring midsommar är svenskt så kan sättet vi samarbetar på när vi tillverkar vår tyska midsommarstång vara det.

När vi sedan äter middag och dricker snaps är det inte främst detta vi är ensamma om i vår kultur utan snarare hur vi umgås och hur vi pratar under denna middag. Jag har varit på både tyska och iranska fester. Människor var ungefär lika gästvänliga på dessa som på de svenska. Ändå fanns det kulturella skillnader i umgänget. En kultur är inte alltid så enkel och gripbar. Men likväl kan jag som svensk förnimma min egen kultur under huden, dagligen, på gott och ont.

Den kan te sig som ett mysterium, den kan förefalla svår att fånga eller att verbalisera. Tjusningen ligger också i att den inte behöver fångas för att upplevas, att den inte behöver förklaras för att man ska få älska den, och att det går alldeles utmärkt att ge fingret åt frågan: Men vad är svensk kultur?

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/31248

5 kommentarer I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Fredrik Thoresson sätter fingret på en springande punkt. Hemmablindheten utnyttjas av rovgiriga och kvasiintellektuella journalister för att stampa ned allt som kan synas vara svenskt, allt för att inte minoritetsgrupper ska känna sig kränkta. Denna hovsamhet hånas dock bakom journalisternas rygg. Inte av de intervjuade och svarslösa svenskarna, utan av dem journalisterna helst vill värna. Undfallenheten för det som kan sammanfattas som svenskt, cementerar nämligen den svenska eftergiftspolitiken, Chamberlain-ismen, toleransen för intoleransen, sjävlförnekelsen, dvs. det som på vissa arabisktalande sajter (med anvisningar om hur man tillskansar sig ett permanent uppehållstillstånd) om Sverige kallas "en höna som väntar på att bli plockad".

När Sverigedemokraternas kulturpolitiske talesman blir intervjuad i Sveriges Radios kulturprogram tillsammans med företrädaren för Sveriges hembygdsorganisation, och debatten eskalerar kring just detta ämne, avslutas programmet raskt när sverigedemokraten ställer den avgörande frågan: "Finns det kurdiskt kultur?". Ridå.

Thoresson påvisar just denna kejsarens nakenhet. Istället för detta eviga navelskådande om vad som är och inte är svenskt, vore det mer fruktbart om diskussionen någon gång började handla om sakfrågor.

Kulturdebatten (om svensk kulturs befintlighet eller icke-befintlighet) är nämligen ännu en metadiskussion i raden av metadiskussioner som har till uppgift att dölja, undvika eller prokrastinera den VERKLIGA sakdebatten. Vad handlar då den om? Ja, ibland tror jag att dimridåerna har lyckats dölja sikten även framför mina egna ögon. Men i grund och botten torde det handla om invandringens övergripande kostnader.

Om olika etniska grupper vill odla sina respektive kulturer är det inget som helst hinder, såvida något utövande inte strider mot svenska lagar. Men vad säger att utövandet nödvändigtvis och per automatik måste subventioneras med svenska skattemedel? Detta torde särskilt gälla religiösa sammanslutningar, då peningsubventioner av dessa grupper torde strida mot regeln att Sverige är sekulärt och att religionen är skild från statens sysslor. Inom just kulturdebatten tror jag att detta är knutpunkten. Rätta mig om jag har fel.

För svavelosande regimkritik rekommenderas www.korta.nu/jc. Denna vecka avhandlas vänsterns nedgång och slutgiltiga fall.

Permalänk | Anmäl #1 Cavatus Carlson, 2011-01-20, 11:59

En TouchDown får man vara ärlig o påpeka att artikeln kan beskrivas som.

De flesta har väl märkt detta hyckleriet: att grundlagsfästa allas kulturer, medan man ifrågasätter svensk kultur. Samlevnad fungerar endast när folken ömsesidigt erkänner de olika lager av identiteter vi alla har. Att man kan känna samhörighet med svensk kultur, i andra sammanhang kanske värmländsk, och kanske religiös kristen på ett plan. Grannen kanske känner en stark identitet med sitt kurdiska ursprung, samtidigt som på ett annat plan tillhörigheten kan vara "svensk". Osv

Permalänk | Anmäl #2 Ahmed Ahmed, 2011-01-20, 14:06

Fredrik, det gör mig ytterst frustrerad då din "TouchDown" återges inför nästan tomma läktare och och släckt belysning. Du själv däremot, belyser bl.a. att kopplingen mellan svensk flaggviftande och NSDAP är betydligt svagare än den som media försöker påvisa. Utan den kopplingen blir inte resultatet i en PK-debatt med värdefrågor gällande Sveriges kultur det önskade. Media och politikerna har inte uppmärksammat att merparten av landets medborgare har en grundläggande förankring om sitt ursprung och dess kultur. Men till skillnad från andra länders patrioter så är den svenska lågmäld i sin framtoning. Detta faktum lämnar fritt spelrum åt belackarna.
Din artikel belyser möten mellan kulturer och de mentala mekanismer som styr kulturdebatten. Har precis fått två artiklar publicerade i resp. Sourze och Newsmill, där jag försöker uppmärksamma att beslutsfattarna också kör sitt spel inför tomma läktare. Är det bara de som har sin försörjning direkt eller genom Kulturdepartementet som är intresserade?

Permalänk | Anmäl #3 Leif E Ström, 2011-05-20, 11:14

Professor Geert Hofstede har utvecklat kulturella dimensioner för att jämföra kulturer och förstå dem. Bl a för att underlätta handelsutbyte och relationer. Hans ideer används på handelshögskolor. Det är ett sätt att beskriva svensk kultur.

http://www.geert-hofstede.com/

Per Gudmundsson på SvD har jämfört arabisk och svensk kultur.

http://sverigedemokratermotrasism.wordpress.com/2010/12/05/hofstedes-kul...

Permalänk | Anmäl #4 Anders B, 2011-09-17, 19:11

Etnicitet: Ja hur många invandrargrupper, och religiösa fanatiker delar inte upp olika invandrargrupper i något som kan liknas vid etnicitet? Hur många grupper ser sig inte som bättre, mer renrasiga än andra folk, än andra religiösa grupperingar. Är det inte bl a p g a någon slags etnicitet som bl a så kallades hederskulturelt våld och annat trams förekommer?

Hur många etniska grupper i Sverige anser inte att framförallt kvinnorna skall gifta sig med någon i sin "etniska" gruppering?
Ja t o m att de ibland skall gifta sig med kusiner och andra nära släktingar!

Snacka om etnicitet! -Verklighetens folk förstod statsministern denna gång, i denna fråga, även om de inte kan förtälla ordentligt vad en etnisk svensk är! Men väl dock vad en etnisk...........invandrargruppering är? Mediafolket och den politiska eliten befinner sig allt för långt i från verklighetens folk i dessa frågor!

Permalänk | Anmäl #5 Inge-mar, 2012-06-07, 21:00

Kommentarsfältet är stängt på denna artikel.