Rättssäkerheten allvarligt hotad i de djurförsöksetiska nämnderna

I oktober uttalade sig JO mycket kritiskt om problemet med jäviga ledamöter i de djurförsöksetiska nämnderna. Forskare som själva har intresse av att försök genomförs har haft stort inflytande på beslutsprocessen. En artikelserie i Göteborgs-Posten har sedan gett ett flertal exempel på jävssituationer i nämndernas arbete.

De djurförsöksetiska nämnderna har funnits sedan 1979 efter ett riksdagsbeslut. De kunde ha haft en viktig etiskt funktion att skapa debatt om hur djur behandlas och att stoppa plågsamma djurförsök. Men efter tre decennier kan vi nu konstatera att prövningen sällan är baserad på en etisk grund som utgår från djuren. Som djurskyddsrepresentanter känner vi oss ofta nonchalerade när forskarnas perspektiv prioriteras. Det finns otaliga exempel på att nämnder godkänner djurförsök trots bristfälliga ansökningar, att det mer verkar handla om att rädda forskarnas anseende än djuren från lidande.

Statistiken är glasklar när det gäller vems intressen som väger tyngst när ledamöterna går till beslut. Nästan alla ansökningar godkänns! Det är naivt att tro att de 98 procent av alla djurförsök som godkänns är till mänsklighetens fromma och att djuren inte lider i onödan. Bland de godkända försöken finns exempelvis försök som rör rökningens skadeverkningar, nyttan med motion och faran med droger. För dessa sedan länge vedertagna vetenskapliga fakta lider tusentals djur en kvalfull död i dagens Sverige. Man ska också ha klart för sig att det inte bara är smärta under själva försöken som orsakar obehag för djuren. Hunger, törst, stimulansbrist, svårt stressande psykologiska tester och isolering av sociala djur är andra faktorer som medför lidande.

En mycket allvarlig brist i nämnderna är att det inte finns någon lagstadgad expertis som kan redogöra för alternativa metoder som en motvikt till den uppfattning djurförsökarna presenterar. Både kunskapsunderläget och det numerära underläget för djurskyddsrepresentanter i nämnderna gör därför att djuren ofta på förhand är förlorare vid många nämndsammanträden. Att bara djurförsökarna har rätt att överklaga besluten – men inte de som företräder djurens intressen – är ännu ett bevis på den ojämlika situation som råder.

Götebors-Postens artikelserie och JO:s jävskritik visar med all önskvärd tydlighet att en oberoende granskning av den djurförsöksetiska prövningen bör göras så snart som möjligt. Allt annat skulle vara ett stort svek mot djuren och grundläggande demokratiska principer för rättssäkerhet. Kamratandan där djurförsökarna dunkar varandra i ryggen och fryser ut dem som talar för djuren har fått härska alldeles för länge.

Det är hög tid att djurförsöksdebatten fokuseras på de rättslösa djuren, de som betalar ett så högt pris med sina liv för att människor tagit sig rätten att utnyttja dem. Djurförsöksetiska nämnder värda namnet måste slå vakt om djurens intressen!

Eva F. Diesen, Lise-Lott Alsenius, Inger Gruffman Gejel, Pernilla Nordström, Joakim Sandberg