Rätt av Sahlin och Österberg att diskutera a-kassan

Såväl Mona Sahlin som Sven-Erik Österberg har i dagarna lyft arbetslöshetsförsäkringen och dess framtida utformning. Tankar om höjda tak i byte mot en nedtrappning av ersättningen i takt med arbetslöshetens längd har lyfts fram. Jag tycker det är ett bra förslag värt att diskutera - men det bygger på att det kombineras med reella rättigheter för den som är arbetslös.

Vi har allt för länge sett hur arbetslöshetsförsäkringen urholkats och för väldigt många inte svarat upp mot kravet om en reell inkomstförsäkring vid arbetslöshet. Endast 12 procent av de heltidsarbetande får 80 procent av sin lön i ersättning. Och samtidigt har försäkringen allt mindre blivit den omställningsförsäkring den faktiskt är - en trygghet i gapet mellan två arbeten. Allt fler är allt längre arbetslösa och den grupp som inte kommer tillbaka till arbetsmarknaden växer.

Det behövs ett omtag när det gäller arbetslöshetsförsäkringen och dess utformning för att den ska utgöra en riktig inkomst- och omställningsförsäkring. Annars riskerar tilltron till en gemensamt finansierad försäkring att urholkas och viljan att gemensamt finansiera den sjunka. Vi har redan sett ett oroväckande medlemsras från a-kassorna vilket innebär att många står oförsäkrade i tider av arbetslöshet. Orsaken är kraftigt höjda avgifter, förändringar i avgiftssystemet som innebär att samma yrkesgrupper kan betala helt olika avgifter, om handläggningstider som gör att det kan dröja flera månader innan den arbetslöse får sin ersättning. Allt det där måste ses över och åtgärdas.

Däremot ställer jag mig frågande till om det är utformningen av a-kassan som egentligen borde stå i fokus för diskussionen. Minst lika viktig som arbetslöshetsförsäkringen är en väl fungerande arbetsmarknadspolitik som skapar förutsättningar för arbetslöshetsförsäkringen att vara en omställningsförsäkring. Även här behövs ett nytänk. Det pratas mycket om individens skyldigheter men väldigt lite om rättigheter när det handlar om vilket stöd man får som arbetslös. Hur hjälper vi bäst de individer som i perioder drabbas av arbetslöshet? Vilka krav kan man som arbetslös ställa på att träffa handläggare, att få en coach, när är man berättigad till vidareutbildning och när kan jag få en arbetsmarknadspolitisk åtgärd. Och inte minst - vilken kvalitet kan man förvänta sig? Rättigheter och skyldigheter måste gå hand i hand.

Det behövs en diskussion om arbetsförmedlingens roll och om de arbetslösas rätt att ställa krav på arbetsförmedlingen. SKTF förhandlar just nu om ett omställningsavtal inom vår sektor - som är en av de sista stora sektorer på arbetsmarknaden som inte har ett sådant avtal. Omställningsavtalen bidrar till att individuellt stödja de som riskerar att drabbas av arbetslöshet och i det arbetet har de aktörer som genomför verksamheten lyckats mycket väl. Omställningsavtalen och det ansvar som arbetsmarknadens parter tagit borde därför kunna leda till en diskussion om vilket ansvar vi tar inom ramen för dessa och vilket ansvar som ska åligga arbetsförmedlingen för att skapa utrymme att jobba mer effektivt och individbaserat.

Viktigare än både arbetslöshetsförsäkringen och arbetsmarknadspolitiken borde dock vara att diskutera alla de åtgärder som behöver göras för att förhindra att människor blir arbetslösa - nämligen vilken politik som leder till jobbskapande och tillväxt. Jag tänker på en näringspolitik som skapar goda förutsättningar för företag att växa och våga starta upp ny innovativ verksamhet som är morgondagens arbetstillfällen. Jag tänker på en skola och ett utbildningsväsende som inte tappar ungdomar som ställs utanför utan tillräcklig kunskap och kompetens för att ta sig in på arbetsmarknaden. Jag tänker på forskning och utveckling i ny teknik, nya landvinningar som skapar nya arbetstillfällen - kanske borde universitet och högskolors tredje uppgift vidgas till att också handla om att ta ett ansvar för forskning och utveckling som stödjer lokalt och regionalt näringsliv. Jag tänker på satsningar på vår gemensamma välfärd som skapar arbetstillfällen - SKTF har till exempel lyft tanken om ett generationsväxlingsprogram. Och så vidare.

Det är en livlig och öppen debatt om frågor som dessa som tar oss framåt och skapar dagens och morgondagens arbetsmarknad och arbetstillfällen. Det borde vara diskussionens fokus. Och det måste vara allas vårt bidrag att, med våra erfarenheter och kunskaper, ge våra bidrag och förslag i en sådan diskussion.

Eva Nordmark (5 artiklar)

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/31293

3 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Viktigast måste väl ändå vara att sätta upp mål som landets befolkning ställer upp på. När man sen har demokratiska mål är det nog inte så svårt att räkna ut vad som måste göras.

Jag skulle t.ex. gissa att en stor del av befolkningen tycker att det är fel att importera arbetslöshet från länder utanför EU när vi redan har massarbetslöshet och en kronisk finansiell kris.

Men det kan också vara så att svenska folket vill att så många människor som möjligt som lever på bidrag i generation efter generation och förökar sig okontrollerat ska tas hit.

Jag vet inte, men jag är säker på att om man förankrar politiken hos befolkningen så är det ett sätt att återskapa den gemenskap som landet så väl behöver i kristid.

Permalänk | Anmäl #1 Bo T, 2010-12-17, 07:51

Jag tycker nog att facket har spelat ut sin roll som organisation. Min upplevelse av facket är att det alltid bara har varit intresserade av heltidsarbetande och permanentanställda. De andra räknas inte.

I mitt långa arbetsliv så har inte facket hjälpt mig (utom vid ett tillfälle när arbetsgivaren hade brutit mot alla lagar, men det hängde på mig att få hjälp) utan det har varit arbetsgivaren, som har varit hjälpsam för det mesta.

Motsättningen mellan fack och arbetsgivare har inte funnits egentligen på många år annat en teoretiskt sådan. Facket är en maktorganisation precis som andra politiska maktorganisationer i det här landet. Och om nu SKTF har börjat att diskutera arbetsmarknadspolitik i större skala måste det var beroende av en omvändning under galgen.

Permalänk | Anmäl #2 Ann Helena Rudberg, 2010-12-17, 08:30

Jag tycker inte att arbetslöshetsförsäkring för människor som kan vara fackligt anslutna ska vara en fråga för regeringen överhuvudtaget. Det är bättre att fackförbund och arbetsgivare förhandlar om det själva. Och att facken kompletterar med inkomstförsäkringar.
Det enda regeringen behöver göra är att sluta undergräva fackens möjlighet att förhandla.
Problemet när fackföreningar engagerar sig i allmän politik blir att de som står utanför arbetsmarknaden marginaliseras ännu mer.
Regeringens ansvar för de som aldrig haft ett jobb och aldrig kommer att få ett jobb döljs av mindre problem som skulle kunna lösas av arbetsmarknadens parter själva.
Även de som aldrig kommer att få ett jobb, oavsett om det beror på handikapp, bristande självförtroende, bristande vilja eller missbruk, måste få en rimlig levnadsnivå. Därför att det är ett minimum av medmänsklighet. Därför att nationen vinner på att alla har det bra. Därför att misär som drivkraft är en lögn.

Permalänk | Anmäl #3 Olof Lindberg, 2010-12-19, 11:22