Ett ansvar som faller mellan stolarna

Vi återkommer ofta till ansvarsfrågan när vi diskuterar offentlig verksamhet. Så frågan blir, hur utkrävs ansvar? Stat och myndighet skyller på kommunerna, som har ansvaret och kommunen hänvisar till de ekonomiska förutsättningarna som sätter ramarna för verksamheten och elever och föräldrar reagerar med ilska och frustration över att inget händer.

Folkhemmet och Välfärdsstaten var nationella projekt där staten på olika sätt spelat en avgörande roll. Det är nationella beslut, som stått för rättvisan och godheten. Stat­en är storebror som vet bäst och genom regelverk, domstolskontroll och stats­bi­drags­system inordnar kommunerna i det gemensamma välfärdsbygget under en statligt styrd helhet. Besluten om kommunsammanläggningar kan ses som en naturlig del av denna grundsyn där överblick, planering, kontroll och nationell likhet blir viktigare än lokal flexibilitet och medborgerlig delaktighet.

När kommunerna tar sig ann uppdraget som storproducenter i det nationella projektet upp­­står efterhand olikheter. Utifrån olika förutsättningar, prioriteringar och avväg­ning­ar blir också utfallet olika. I takt med allt mer jämförelser visar det sig att skillnaderna säl­lan beror på olika ekonomiska förutsättningar, utan snarare på olika prioriteringar och värderingar. Oavsett vilket, uppstår en stor undran över varför vissa kan "lyckas" men inte andra. Tanken var ju att statens finmaskiga nät skulle fånga in och om­for­mera det mesta av den kommunala variationen.

Kanske var detta trots allt rimligt när tanken väcktes, då under välfärdens högsom­mar, när tilltron till en aldrig sinad tillväxt var stark och ekonomin gick på högvarv och den offen­tliga sektorn expanderade. Men i takt med tiden har rollfördelningen allt mer blivit ett hinder, ett statiskt system långt från vår samtids föränderliga verklighet. Upp­giften är inte längre att planera för en känd framtid, uppgiften är att öka flexibilitet, be­redskap och handlingsfrihet inför en oviss framtid.

I takt med tidens gång och en allt svårare omställning till en ny tid och ökad kon­kurrens och därmed också en lägre tillväxt har det kommunala uppdraget blivit allt svår­are. Det nationella uppdraget är allt knepigare att nöjsamt tillfredsställa. Statens dir­ek­tiv och lokala opinioners önskemål skall balanseras under tilltagande eko­nom­iska och legitimitetsmässiga problem.

Finanskrisen i början av nittiotalet blev modellens slutliga kollaps. Efter varje kris har en del av välfärdsmodellens ursprungliga tanke fått stryka på foten i mötet med en bister hård verklighet. Vem bär ansvaret för välfärdens nedmontering? Vem har förmågan och möjligheten att göra rimliga prioriteringar mellan olika angelägna verksamheter? Vem har förmågan och möjligheten att göra en realistisk bedömning av vilka förmåner medborgarna verkligen kan få?

Staten kan det inte, för den har varken det praktiska ansvaret eller betal­nings­ansvaret. Myndigheter som Skolinspektionen eller domstolarna kan det inte för de tolkar bara lagarna och har i övrigt inget ansvar. Kommunerna har förvisso uppdraget, men påverkas av de ekonomiska förutsättningarna och rätten att prioritera mellan resurser och kvalitet inom ramen för det nationella välfärdsuppdraget. Men framförallt ett genomförandeansvar som inte är kopplat till något utkrävande av ansvar, annat än den demokratiska process där väljarna vart fjärde år kan uttrycka sitt missnöje.

Så det faktiska och reella ansvaret och befogenheterna hamnar i någon sorts vakuum där alla blir förlorarare. Både elever, föräldrar, skolan och kommunen, men också myndigheter och stat som handlingsförlamade bara kan konstatera faktum.

Visst kan kommunen anklagas för bristerna, men som den ansvariga politikern säger; en välskött ekonomi utgör också kvalitet. En välskött ekonomi är det nog ingen som kan anklaga Kävlinge för att inte ha, vilket å andra sidan kanske borde möjliggöra en större satsning på verksamhetens innehåll om det nu är resursbrist det handlar om. I övrigt hänvisar man från kommunen till de åtgärder man vidtagit långsiktigt leder åt rätt håll.

De må vara acceptabelt ur ett traditionellt perspektiv att hänvisa till långsiktighet och planer, men i ett samhälle i ständig förnyelse, komplext och oförutsägbart går det inte att hänvisa till långsiktig förbättring. Förlorade generationer som inte fått den utbildning de har rätt till kan aldrig rättfärdigas med att det ska bli bättre sen. Löften och planer läker inte. Det är snarare att strö ännu mera salt i såren. Ett agerande i realtid i kombination med en tydligare ansvarsfördelning där ansvaret får en reell betydelse och inte bara är ett vackert ord behövs nu och inte i framtiden.