Sahlin och Löfven står inte på oss arbetares sida!

Mona Sahlin, partiledare för Socialdemokraterna, och Stefan Löfven, förbundsordförande för Metall, skrev en artikel här på Newsmill i septermber där de skröt oblygt med att - "Det är vi som står på arbetarnas sida". Tillåt mig att skratta och att inte hålla med! Trots att jag är en metallarbetare till yrket, att jag är en medlem av Metallindustriarbetareförbundet och att jag avskyr de borgerliga partierna som vi har i dagens Sverige.

Nej, om SAP vill ha en framtid, då måste partiet bättra på sig - och äntligen bli ett *riktigt* arbetarparti! D.v.s. inte bara vara ett parti som bedriver "klasskamp" i arbetarnas namn - "klasskamp" är nämligen inte det som ligger i arbetarnas intresse. Utan SAP måste bli ett parti som inser att arbetarnas intressen gagnas bäst av en frihetlig, *kapitalistisk* politik.

Sahlin och Löfven argumenterar för sin ståndpunkt - den att de idag, då de bedriver "klasskamp" (mitt ord, inte deras) - genom att åberopa det uppenbara faktumet att de svenska arbetarna är pressade - "Hård konkurrens och slimmade organisationer ökar stress och belastning på de anställda som är kvar."

Tja, det är ju alldeles sant att det är på det viset! Men *varför* är det så? Det beror givetvis på att det är så många arbetare som konkurrerar om så få jobb. När det är ont om jobb. När det är ont om jobb kommer arbetarna till att sakna någon praktisk möjlighet av betydelse att ställa krav på arbetsköparna. Arbetsköparna kan ju välja och vraka bland de otaliga arbetssökande! Så arbetarna hamnar i en svår "förhandlingssits". Och varför är det så ont om jobb då? Det beror givetvis främst på de svenska fackföreningarnas lönepolitik, kombinerade med sossarnas välfärdspolitik!

Fackföreningarnas har länge haft som policy att sätta så mycket tryck på arbetsköparna som överhuvudtaget möjligt. Därför att klasskampsideologin påbjuder det. Fackföreningarna skall ju, heter det - "Klämma ut den sista biten kaviar ut ur tuben" - i löneförhandlingarna. Men det säger sig självt att ju hårdare tryck facken sätter på arbetsköparna, desto mera blir vinstmarginalerna pressade, och desto mera desperata rationaliseringar och nedskärningar nödsakas arbetsköparna då att genomföra. Det blir flera arbetslösa och färre jobb. Och de arbetare som har turen att bli kvar på arbetsplatserna får hinna med mera jobb. Det blir ett hårdare tryck på arbetarna. Och detta förhållande är arbetarnas *egna fackföreningars* fel! Självklart finns det ett samband mellan hur hårt fackföreningarna går ut i löneförhandlingarna och hur hårt företagen går fram när det gäller att "slimma" sina organisationer.

Varför har industriföretagen "slimmat" sina organisationer så pass mycket att det hotar dessas förmåga att leverera fullgoda varor i tid? Varför har organisationerna "slimmats" så pass mycket att de inte längre är robusta - så mycket att de fallerar så snart det blir en ekonomisk motbacke? Tja, det ligger ju egentligen inte i företagens intresse att hålla sig med alltför bräckliga, överdrivet slimmade organisationer. Det skadar ju egentligen lönsamheten - åtminstone på sikt. Men företagen är illa tvungna till denna irrationalitet. När fackföreningarna trissar upp lönerna upp över marknadsnivån - då *tvingas* företagen till den dumsnåla sortens "besparingar". Fackföreningarna håller ju kostnadskniven mot strupen på företagen. Så företagen tvingas av fackens envisa lönekostnadstryck uppåt till att skära bort inte bara fettet, utan också en rejäl del av musklerna i sina produktionsapparater.

Och detta var egentligen vad fackföreningarna eftersträvade hela tiden! Kommer ingen ihåg hur fackföreningsledarna förr i tiden *skröt* med att de medvetet trissade upp lönerna så mycket de bara kunde - i syfte att *tvinga fram* rationaliseringar som, det påstods, annars inte skulle ha kommit till stånd? Fackgubbarna inbillade sig att industriföretagen inte skulle rationalisera tillräckligt mycket, alltså att de inte skulle "slimma" sina organisationer tillräckligt mycket, av sin egen fria vilja allena. Fackgubbarna inbillade sig att det var både önskvärt och nödvändigt att fackföreningarna satte lönekniven mot strupen på företagen. För att dessa skulle *tvingas* till att, motvilligt, genomföra tillräckligt stora rationaliseringar! Av någon konstig anledning inbillade sig fackföreningsledarna att företagens ägares egennytta inte skulle räcka till för att förmå dem till att rationalisera till den grad att de maximerade sina vinster. Tydligen var tanken att av någon konstig anledning skulle kapitalisterna inte agera så att de maximerade sina vinster - om inte fackföreningarna *tvingade* dem till det! Vilket *konstigt* sätt att resonera!

Nå, nu har fackföreningarna fått som de ville! Industriföretagen har "slimmat"  sina organisationer maximalt. Så nu saknar hundratusentals svenska arbetare jobb - och de som fortfarande har jobb är överbelastade och stressade därför att deras arbetsplatser är underbemannade.

Och Stefan Löfven har magen att skylla detta elände på någon annan! (Antagligen skyller Löfven eländet på borgarna och arbetsköparna, fast av någon anledning säger han inte rent ut just *vem* han skyller allt det onda på i den nämnda artikeln). Det är ohederligt så det förslår! Först skapar fackföreningarna själva problem som drabbar arbetarna hårt. Sedan drar fackföreningarna nytta av *samma* problem för att vinna arbetarnas stöd! Fackföreningarna är ungefär som en brandkår som själv anlägger bränder, och som sedan skaffar sig tacksamma klienter genom att åka omkring och släcka samma bränder!

Och Mona Sahlin är inte sämre - d.v.s. hon är inte bättre. Sahlin vill inte låtsas om att SAP har varit med om att skapa detta elände som drabbar "de egna". Sossarna har ju i flera decennier köpt röster genom att erbjuda väljarna sociala förmåner på grannarnas bekostnad. "Välfärden" skulle ju vara skattefinansierad, enligt sossarna. Och sossarna har utformat skattesystemet på ett sådant sätt att det bestraffar produktivitet. Ju mera produktiv en individ är, och ju mera pengar hon därför tjänar, desto mera skatt tvingas hon ju att betala.

Och det säger sig själv att om straffar människor i den utsträckning som de är produktiva, då blir produktionen - som ett brev på posten - lidande. Så produktionsapparaten blir bräckligare. Och arbetarna blir mera pressade. Deras straffbeskattade arbetsköpare har ju ofta inte haft råd att investera tillräckligt mycket i sådana saker som god arbetsmiljö och tillräckligt stora arbetsstyrkor.

Men om fackföreningarna och sossarna inte står på arbetarnas sida - vems sida står de då på? Vad är deras drivkrafter? Vad är deras mål?

Svaren på dessa frågor är att arbetarrörelsens ledare står på sin *egen* sida - inte på arbetarnas. Och att deras främsta drivkraft är *maktbegär*. Och att deras mål är att göra de svenska arbetarna *beroende* - beroende av *dem* - d.v.s. beroende av just arbetarrörelseidkarna.

Den svenska politiken är ett spel. Ledarna för arbetarrörelsen försöker ivrigt att inbilla arbetarna att de, arbetarna, är hjälplösa vårdkollin som inte klarar av att sköta sina egna liv. Nej, heter det - en "vanlig arbetare" klarar självfallet inte av att skaffa sig själv sjukvård med egna krafter - sjukvården måste arbetaren få som en skattefinansierad allmosa från "samhället"! Och den "vanliga arbetaren" klarar självfallet inte av att skaffa sina egna barn utbildning med egna krafter - skolorna måste vara kommunala och skattefinansierade! Och den "vanliga arbetaren" klarar självfallet inte av att trygga sin egen ålderdom - han måste låta sig själv bli beroende av staten för att inte svälta ihjäl på sin ålders höst - han måste räddas av ett "allmänt pensionssystem"!

Och majoriteten av Sveriges arbetare är sådana jubelidioter att de går på denna genomskinliga bluff! Som ett flock hjärndöda får låter de politikerna göra dem, arbetarna, beroende av staten. Och när jobbarna har blivit beroende av staten - då har arbetarrörelseidkarna dessa arbetare i sitt våld. När arbetarna villigt låter sig bli beroende av staten för hela sin trygghet - då får politikerna och fackföreningsledarna som rattar staten en oerhörd makt över dessa arbetare. Ungefär som när arbetarna var hjälplöst beroende av kommunistpartibossarna i Sovjetunionen. Fast i Sverige går det än så länge till på ett skenbart mera civiliserat sätt än det gjorde i det där "arbetarparadiset" som Lenin skapade.

Det sägs ibland att pengar är allt som de sämsta medlemmarna av mänskligheten bryr sig om. Pengar sägs vara det värde som fördärvar de sämsta människornas sinnen, och gör dem till djur. Men det finns något som är ännu mycket mera begärligt för den sämsta sortens människor förutom pengar. Makt. Makt är drogen framför alla andra. Svin till människor har raserat hela civilisationer för maktens skull. Blodbad till världskrig har startats för maktens skull. Auschwitz, Gulag och Lao Gai skapades alltihopa för maktens skull.

Sahlin och Löfven och alla deras murkna kompisar - de *är* sugna på pengar. Javisst. Toblerone och fnask på hotellrummen vid fackliga konferenser och allt det där. Men arbetarrörelseidkarna är *mycket* mera sugna på *makt*. Makten - det är deras drivkraft numero ett. Och de vet vad de vill. De är drivna. De ger sig inte i första taget. Det vet varje företagare som har råkat komma i vägen för facket. Så om inte de svenska arbetarna vaknar, börjar göra sig mödan att tänka och börjar göra motstånd mot maktmänniskorna - då kommer de som en följd av det att gå rakt in i Sahlins och Löfvens fälla.

För att få en framtid måste SAP bli till ett *riktigt* arbetarparti. Och det är endast arbetarna själva som kan göra Socialdemokraterna till ett äkta arbetarparti - genom att rösta bort sådana falska och cyniska maktmänniskor som Mona Sahlin och Stefan Löfven!

Henrik Unné (226 artiklar)

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/31209

4 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Va?! Inga kommentarer?! Det kliar så i mina fingrar att debattera detta ämne!

Permalänk | Anmäl #1 Henrik Unné, 2010-12-15, 21:54

Här ska du få en kommentar ! (sent om sider). Det finns knappt några traditionella arbetare längre, all tillverkning sker i låglöneländer. På 50 & 60talet var c:a 40 % industriarbetare som alla var anslutna till LO(och därmed till SAP) Storföretagen gick med enorma vinster(ingen konkurrens från ett sönderbombat Europa) och kunde gå med på fackets krav på högre löner. Sverige,med världens högsta levnadsstandard, var landet som alla västvärldens ekonomer hyllade.Wallenberg & Erlander styrde i sann Saltsjöbadsanda. Då gör fyrtiotalisterna entre och skriker revolution i sann Marxist-Leninistisk anda, d.v.s att arbetarna ska ta över produktionsmedlena och kasta av sig kapitalismens ok. Det var bara ett litet problem, den Svenska "arbetarklassen" var inte ett dugg intresserade av att göra revolution. Dom var nöjda med den enorma förbättringen man fått i levnadsstandard jämfört med den tidigare generationen. Vad skulle då de maktsugna unga intellektuella revolutionärerna då hitta på ? Jo de blev revisionister och gick med i SAP för att förändra systemet inifrån. Då kommer OPEC och förstör allting, den första oljekrisen inträffar 73 med trefaldiga oljepriser. Statsskulden växer, inflationen ökar och en spiral med prisökningar och löneökningar tar fart. Jämställdhetstanken är den dominerande ideologin och det progressiva skattetrycket når svindlande höjder. Den Svenska familjens levnadsstandarden fortsätter att öka men nu med lånade medel och dubbelarbete, kvinnan måste i jämlikhetens namn ut i arbetslivet, hon lämnar sina egna barn på ett dagis för att kunna åka till sin arbetsplats, t.ex ett annat dagis, där hon tar hand om andras barn. Snacka om att idiotförklara föräldrar," vi politiker litar inte på att du klarar av att ta hand om ditt eget barn så vi låter staten stå för uppfostran"(ursprungligen faktiskt ett Stalinistisk ideal). Och här kommer jag äntligen fram till ditt(Henrik Unne) resonemang om att makten idiotförklarar folket. Det är det som är hela iden ! ! att bli omhändertagen från vaggan till graven(from vomb to tomb)." Vi socialdemokrater ger dig trygghet utan frihet till skillnad från borgarna som vill ge dig frihet utan trygghet." Jag tror att det ligger i människans natur att slippa ifrån alltför mycket ansvar, om inte så har drygt 50 års ideologisk passivitetsindoktrinering satt sina djupa spår. Att begära att den svenske arbetaren ska vakna upp och genomskåda politikernas cyniska maktspel är nog för mycket att begära. Det kan dock bli ett bryskt uppvaknande när välfärdsstaten kollapsar som den troligen kommer att göra när pengarna som betalar offentliga sektorn och alla bidrag (a-kassa, sjukpenning & soc.) tryter. Det är ändå exportindustrin som betalar hela kalaset och om alla svenska företag flyttar utomlands i dagen globala marknadsekonomi finns snart inga kapitalister kvar att beskatta. Hur skapar man då nya jobb som kan beskattas(och då menar jag inte jobb inom offentliga sektorn som inte ger några skatteintäkter). Ända chansen som jag ser det är att utnyttja Sveriges begåvningsreserv och entreprenörsanda som åtminstone förr i tiden satte Sverige på ekonomiska världskartan och på senare tid har etablerat världsföretag som t.ex IKEA. Att öppna gränserna och låta outbildad arbetskraft från tredje världen ta över alla låglönejobb tror jag inte ger några större skatteinkomster, utan pengarna måste komma från export av framförallt ide´er och företagsamhet. Drivkraften inom kapitalismen är ändå att tjäna pengar och om vi inte ska bli som nordkorea så måste vi tillåta svenska entreprenörer att bli rika.

Permalänk | Anmäl #2 Lars Håkan Johansson, 2011-01-10, 22:59

Till Lars Håkan Johansson #2: Javisst tycker jag att *majoriteten* av svenska folket är idioter. De stödjer ju välfärdspolitiken!

Permalänk | Anmäl #3 Henrik Unné, 2011-01-27, 14:59

Mycket intressant, Henrik Unne'!

Du, Laakso och Romero borde sätta er ner och snacka. Ni har mycket gemensamt.

Anledningen till att du får så få kommentarer tror jag beror helt enkelt på att du vet precis vad du talar om av egen erfarenhet, du tänker rätt, och du sitter stridslysten och väntar.

Dej ger man sig inte på i första taget, det kräver ju en hel del fotarbete, om man vill protestera och inte förlora debatten innan den ens har börjat.

Jag, som är uppvuxen i ett västsvenskt brukssamhälle på 50-talet, med en ägarfamilj, en kader anställda tjänstemän, däribland min far, och 800 arbetare vet att din verklighetsbeskrivning är 100% korrekt.

Jag kan alltså göra det enkelt för mig genom att bara hålla med om vad du skriver.. Tråkigt att det blir tråkigt för dig...:-)

MEN, som dom säger i Lets Dance, MEN, klaga är lätt,
för att vinna nästa val för (S) , måste du nog gå ett steg till, dvs formulera ett vinnande idepaket, som en majoritet av röstande svenskar vill se förverkligat, och som fokuserar på Nyckelproblemet i Sverige , roten till ungdomsarbetslöshet, låga kvinnolöner,låglönejobb,exploatering av invandrare etc.

Har du någon uppfattning om var roten till det onda ligger, och hur framtidens vinnande koncept för (S) ser ut?
mvh

Permalänk | Anmäl #4 Gunnar Ehn, 2011-02-24, 12:06