Folkpartiets kulturpolitik i stark kontrast till Sverigedemokraternas

För den som studerar det svenska kulturarvet något mer än endast ytligt, blir det snart tydligt att det mesta av det som uppfattas som typiskt svenskt svårligen skulle ha vuxit fram om vårt land varit isolerat från omvärlden. Carl Larsson fick inspiration att börja med akvareller i en kosmopolitiskt parisisk miljö och svenskt hemslöjd bär spår av tidiga influenser från Bysans, för att bara nämna ett par exempel.

Att lyfta fram och öka kunskapen om kulturarvet ytterligare vore bra, inte minst ur bildningssynpunkt, men om man tror att det går att använda en sådan process till att slå vakt om det "typiskt svenska", har man i grunden tänkt fel. Att Sverigedemokraterna vill upphöra med offentliga anslag till mångkultur förvånar inte någon. Det skulle göra Sverige fattigare och dummare, men förslaget är naturligtvis bara ett sätt att klä SD:s raison d´être i nya kläder.

Ett inslag som däremot inte uppmärksammats så mycket i Sverigedemokraternas kulturpolitik är deras ovilja mot kultur som provocerar. I budgetmotionens korta kulturavsnitt heter det att man vill avveckla de skattefinansierade anslagen till verksamheter "vars primära syfte är att chockera, uppröra och provocera". I klartext handlar det om att nyskapande kultur (som i många fall blir framtidens kulturarv) stryps. Konstnärer som likt Klara Lidén, Anna Odell, Elisabeth Ohlsson Wallin med flera tänjer gränserna ska inte få anslag. Slut också på litteraturstöd till böcker som bryter den vardagliga lunken. Slut med utställningar på Moderna museet, slut med pengar till dokumentärfilm som granskar makten... etc, etc.

Det är i själva verket förmodligen så att denna del av Sverigedemokraternas kulturpolitik skulle ge allra störst effekt för det svenska samhället - på såväl kort som lång sikt - om den genomfördes.

Det är nämligen tack vare utmaningar från nytänkande och ibland provokativa konstnärer som gränser flyttas och samhällen utvecklas. Skickliga konstnärer är som forskare. De undersöker, visar saker vi annars inte sett och skapar på så sätt ny kunskap om vårt samhälle och vad det är att vara människa i detta samhälle. De ser möjligheter, de utmanar och öppnar fönstret till det nya.

Konsten, musiken, litteraturen, filmen och andra kulturutryck äger en förmåga att utmana som ett dynamiskt och fritt samhälle behöver. Det kan vara genom suggestiva berättelser och motiv, det kan vara genom att kombinera det till synes oförenliga och gestalta saker som andra knappt visste fanns.

Kulturpolitiken är därför en kunskapspolitik på ett mer grundläggande plan än det ordinarie utbildningsväsendet. Det handlar om att människor bildar sig och vidgar sina vyer. Det handlar om att försöka förstå vad det är att vara människa. Att öka sin förmåga att ta eget ansvar. Att få ökad makt över det egna livet och den egna tanken.

För liberala kulturpolitiker är det därför viktigt att fundera på hur man skapar bättre villkor för den nytänkande, nyskapande och ibland provokativa konsten. Därför vill vi göra ytterligare satsningar på Kulturbryggan, införa en fristående kulturfond för nyskapande kultur och skapa utrymme för fler långa stipendier för konstnärer. Därför vill vi också öppna Sverige för fler förföljda författare.

Det är tydligt att Folkpartiet liberalernas kulturpolitik står i skarp kontrast till Sverigedemokraternas.

Christer Nylander (3 artiklar)

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/31185

2 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

"Det är tydligt att Folkpartiet liberalernas kulturpolitik står i skarp kontrast till Sverigedemokraternas."

Det är också oerhört tydligt att Folkpartiets politik är dogmatisk och inte följer utvecklingen. Maken till oflexibilitet får man leta efter.

I verkligheten måste politiken anpassas allteftersom förutsättningarna förändras. Så länge inte Folkpartiet klarar av det kommer man aldrig att bli annat än ett litet sorgerligt parti för offentliganställda akademiker.

Om Folkpartiet hade varit redo för verkligheten hade inte Sverigedemokraterna suttit i Riksdagen.

Permalänk | Anmäl #1 Bo T, 2010-12-15, 10:24

Njae?
Jag blir inte helt övertygad. Folkpartisters ivriga försvar för att inte jämställas med inskränkta är lite för högljutt för att inte verka skumt.
Hur lång tid tog det mellan FP:s fördömande av Jörg Haiders inval i Österrikes parlament innan en del av hans argument hördes från dom själva? Ett år?
Hur lång eftersläpning är det mellan påstådd avsky för nya förslag från Dansk Folkeparti och samma tongångar från FP här hemma? Sex månader?
Hur länge ska det dröja innan SD och FP har samma förslag på uppbygglig litteratur i Svenska skolor? Eller är det överhuvudtaget någon skillnad?

Permalänk | Anmäl #2 Olof Lindberg, 2010-12-19, 11:59