Så får vi en superskola

Någon efterlyste visioner om framtidens skola så jag ska försöka vara konstruktiv och undvika alarmismen här. Många av oss som är 30+ är ju annars rätt bekymrade, eftersom vi ser den snabba försämringen av skolan som skett under den korta tid som förflutit sedan vi själva gick där. Samtidigt är det många positiva förändringar som sällan kommer fram. Det finns ju nu en ansats till att eleverna får jobba på sin egen nivå i större åldersgrupper och inte matas in i ett klassfack. Och många skolor har ämnen där man tränas i att värna sin integritet och vara omtänksamma mot sina kamrater. Jag är också övertygad om att den pedagogiska forskningen går framåt. Som Goran Linde påpekade så är det troligen inte själva lärarutbildningen som är den största orsaken till den sjunkande lärarkvaliteten utan svårigheten att rekrytera de lämpligaste studenterna.

Det är lite intressant att se beskrivningarna av det finska skolundret i amerikanska och brittiska tidningar. Förundrade reportrar åker till det mystiska skogslandet och rapporterar om en skola där man med trivsel, engagemang och prestigelöshet ("eleverna kallar lärarna vid förnamn") lockar barnen att lära sig saker. D.v.s. precis som i Sverige. Vi har nog en rätt bra skola, men målsättningen ska naturligtvis vara att bli mycket bättre.

1. Likvärdighet. Alla ska få samma chans oavsett var man bor och huruvida man har engagerade föräldrar. Ska man nödvändigtvis ha kvar det ofta segregerande skolvalet så måste man givetvis se till att det blir en rättvis ekonomisk fördelning utifrån elevunderlaget, så att även invandrartäta skolor kan blomstra. Hellre för lite pengar på Norrmalm än i Rinkeby, det tjänar vi alla på.

2. Samma grundläggande kunskapssyn och humana värdegrund. Det är givetvis oacceptabelt att religiösa samfund använder skolor till att okritiskt framhäva sina egna ståndpunkter (och den som tror att detta inte är deras syfte är ju ganska naiv).

3. Motverkande av könsstereotyper. Jag blir beklämd när jag hör om lågstadiepojkar som inte ens vet vad alla flickor heter i klassen där de gått ett par år, helt enkelt för att de lever i skilda världar. Och när man ser barn som är ute i snön, pojkarna lekande för fullt och flickorna stående runt omkring för att de har för ömtåliga och opraktiska kläder. Visst, det är i huvudsak föräldrarnas ansvar men när dessa misslyckas så totalt måste skolan försöka återställa balansen. Vi får inte förvänta oss att pojkar ska vara högljudda och flickor ordentliga, för då blir det just så! Jag vet att vetenskapen inte utesluter att det finns en genomsnittlig skillnad mellan pojkars och flickors hjärnor. Men variationen inom könen är så stor att denna skillnad antagligen är försumbar, så varför kan vi inte ge alla möjligheten att bli vem de vill?

4. Läraryrket ska ha högre status. Gärna högre lön och långa sommarlov men framför allt förtroende att forma skolan som de experter de är. Visserligen är många lärare också envisa gnällspikar, men vi har helt enkelt inte råd att låta dem känna sig nedvärderade, för då blir det aldrig några toppenlektioner. Om lärarna tycker att det är på tok för mycket möten så är det ett tecken på att mötena inte fungerar, för jag tror trots allt att flertalet lärare ser till elevernas bästa.

5. Ordning. Lärare vill ju inte uppfostra bråkiga elever (de vill undervisa) och de är sällan bra på det heller. Samtidigt är det många som ser detta som det jobbigaste med läraryrket och en bidragande orsak till yrkets låga status. Så vi måste göra det så enkelt för läraren som det bara går, så att det blir en detalj som upptar minimal tid och kraft. Precis som med annan barnuppfostran handlar det om att fördöma handlingarna men inte personerna. Får man större befogenheter till det första blir det lättare att undvika det andra och vi får en alltigenom vuxnare dialog. Man kan t.ex. aldrig kräva att eleverna lyssnar, men man bör faktiskt skicka ut dem om de stör andra, i synnerhet som störningen tenderar att drabba dem som bäst behöver lektionen. Detsamma gäller trivialiteter som mobiltelefoner, som inte borde få vara ett problem. Hur vore det med följande enkla regel: Inga mobiltelefoner på skolans område, där är det nämligen skolan som bestämmer kommunikationsformerna. Ertappas man med mobil kan man få tillbaka den på skolavslutningen. Detta är inte bestraffning, det är raka och motiverade regler precis som de flesta vill ha i både skola och arbetsliv.

6. Duktiga elever ska också få stimulans. Hellre elitgrupper dit de duktigaste i kommunen kan komma någon gång i veckan än elitskolor i storstadsregionerna. Och det finns ju oändliga möjligheter med internetgrupper och distansundervisning. De stora lärarresurserna ska givetvis gå till de elever som är svagast. Men låt de lärare som är intresserade ägna sig också åt "elitverksamheten", de kan åstadkomma extremt mycket med små medel. Det som i nuläget finns är en handfull nationella tävlingar i matematik och naturvetenskap, framför allt på högstadiet och gymnasiet, ofta kopplade till de sex internationella vetenskapsolympiaderna. Dessa fyller en viktig funktion. Att samla ihop de bäst presterande i en sådan tävling är som att öppna en ventil hos var och en av dem. Efter att mest suttit av åren i skolan träffar de plötsligt kompisar som förstår vad de pratar om och lärare som utmanar dem. Tänk om detta kunde gälla genom hela skolgången istället, och för mycket fler. Det finns även en könsaspekt här: på grund av att dessa tävlingar kommer så sent och är så "udda", så har man tappat en stor del av elevkåren, det är mest killar som förväntas briljera. Och när sedan det äntligen händer något, som nu i november när för första gången på 38 år en tjej vann skolornas matematiktävling (och dessutom överlägset), så är det ganska tyst i media. I vårt land är det bara idrottare som får vara bäst.

7. Rättvisa betyg, om det ska vara några. Ärligt talat, hur viktigt är det om vi har fyra eller sex betygssteg och om de börjar i sexan eller sjuan? Intressantare är väl vad ska vi ha betygen till. Vi behöver kvalitativa målrelaterade omdömen i det dagliga arbetet, men för att avgöra inträde till universitet och ev. arbetsliv är ju det enda rättvisa att ha relativa betyg (på riksnivå givetvis). Det som hände när de målrelaterade bokstavsbetygen infördes, att hela Sveriges medelbetyg ökade under sju år i följd trots att alla undersökningar visade att kunskaperna föll, är inget annat än en pinsam skandal.

Godtyckligheten är också förödande för den enskildes motivation: vem vill anstränga sig om man tror att lärarens förutfattade meningar spelar störst roll? Lösningen på dessa problem är enkel i vissa ämnen, som matematik och naturvetenskap: man kan mycket väl sätta betyg helt utgående från nationella prov. Det handlar bara om att göra proven tillräckligt bra och omfattande. Proven kan gärna vara datoriserade och delvis automaträttade så spills minimal lärartid på något så meningslöst som att bedöma elever objektivt. Låt lärarna koncentrera sig på att få varenda elev att utvecklas så långt det bara går istället. Då får vi en superskola!

Pär Söderhjelm (1 artiklar)

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/31120

2 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

#1 Gunilla Madegård

Jag skrev i artkeln att variationen inom könen är så stor att den biologiska skillnaden antagligen är försumbar. Är detta inte precis vad du säger? Jag är glad att du håller med mig eftersom det finns många som hävdar motsatsen.

Så visst borde det räcka att behandla alla som individer, men eftersom vi blir påprackade könsstereotyper sedan mycket unga år så tror jag skolan bör försöka motverka dessa. Inga konstiga saker, bara uppmuntra de sidor som är bristvara för det egna könet. Låta flickor ta mer plats, se till att pojkar får praoa på dagis o.s.v. Och framför allt uppmärksamma föräldrarna på att problemet finns. Jag tror man kan göra mycket mer än vad som görs idag.

Resten av din kommentar går lite utanför ämnet, men jag känner inte igen mig i bilden av att mina forskarkollegor saknar reella kunskaper i vetenskapsteori och metodologi, det vore ju rätt allvarligt i så fall. Inte heller att vi avfärdar humanvetenskaplig forskning, tvärtom är vi nog ovanligt medvetna om att denna vetenskap INTE handlar om tyckande. Det känns som du försöker lyfta fram en motsättning som inte finns. Ett mycket större problem är att allmänhet och politiker ringaktar både humanistisk forskning och naturvetenskaplig grundforskning, vilket vi måste lösa genom att bli bättre på att kommunicera.

Vad är det som är dimhöljt beträffande min idé om bedömning? Det vore intressantare om du istället gav din egen syn på saken. Jag vill betona att jag tycker betygsfrågan är ganska oviktig och det är verkligen synd att den får så stor politisk uppmärksamhet.

De sista två styckena i din kommentar är ju helt lösryckta och omöjliga att förstå för övriga läsare. Jag har aldrig påstått att civilingenjörer skulle bli lärare utan att gå lärarutbildning.

Permalänk | Anmäl #2 Pär Söderhjelm, 2010-12-13, 19:38

#3: Du tycks ha läst en helt egen version av artikeln, där det står helt andra saker än vi andra ser. Dina resonemang är obegripliga och dessutom högfärdiga.

Själv tycker jag att artikeln är rätt vettig - i princip. Vackra och kloka ord är en sak, att genomföra något i verkligheten är något annat.

Permalänk | Anmäl #4 Kai Virihaur, 2011-02-21, 18:33