Massövervakning och islamofobi ökar risken för fler terrordåd

Det har varit ett intensivt första dygn efter attacken. Självklart är det omtumlande och känslosamt. Vi har ännu inte hunnit landa i insikten att vi själva befann oss nära platsen för bombdådet då det hände. Det är en märklig känsla som uppstår då man inser att väldigt få är medvetna om vad som skett och att bara ett par kvarter från vad som kunde blivit en katastrof fortsätter julshoppingen som om inget hänt. Och samtidigt känslan av att tänk om man varit närmre.

Vad kunde ha hänt? Hur illa kunde det ha gått? Vi kan ändå inte låta bli att reflektera över att den verkliga chocken eller förvåningen vägrar infinna sig. Ingen av oss känner sig överraskad eller för den delen rädd. När vi återvänder till stan ett par timmar senare är lugnet totalt. Det är en vanlig lördagkväll och de posterade poliserna passar på att göra sina ärenden på apoteket intill. Minnet är kort och oron lyser med sin frånvaro.

Möjligen är detta ett uttryck för något välplanerat och kopplat till större nätverk. Möjligen är det utfört av en ensam individ. Kanske är det en isolerad företeelse eller något vi kommer bli tvungna att leva med i framtiden, liksom stora delar av resten av världen redan gör det. Vi vill dock uppmana till lugn och sans i reaktionerna på vad som hänt. Det är, trots allt, inte första gången vi drabbats av vansinnesdåd och terroraktioner i Sverige genom åren. Och det lär inte vara den sista gången heller. Organisationer med diverse skumma agendor och även enskilda vansinnesdåd har inträffat förr. Men samhället har alltid gått vidare. Samhället fortsätter och risken att drabbas är ändå väldigt liten.

Någonstans måste vi påminna oss om att vi ändå valt att sända trupper utomlands för att delta i väpnade konflikter. Sådant kan alltid leda till motreaktioner. Vi borde vara medvetna om det. Vi har även haft en attityd i Sverige och Västvärlden som under lång tid gått ut på att skapa en negativ bild av vissa religiösa och etniska grupper, vilket förstås inte stärker synen på oss som svenskar igår, idag eller imorgon. Mitt i det västerländska avståndstagandet från den muslimska världen har vi rullat ut en begynnande polisstat med allmän åsiktsregistrering och en hyperinflation av massövervakning i proaktivt syfte. Vår linje har varit otydlig, relativt vildsint och mest byggd på förvirrad inbillning och brist på fakta rörande dess effektivitet och resultaten därav.

Samhället har förändrats som en följd av det. Och utan att denna övervakningskedja som vakar över varje steg vi tar på något sätt kunnat förhindra det har nu detta skett tillslut. Mitt i Stockholm i gårdagens julrusch. Förr eller senare eskalerar en sådan mix av misstänkliggörande, hat och överdrivet statligt kontrollbehov till något vi inte riktigt känner att vi kan kontrollera.

Då det väl inträffar riskerar vi, som gärna tror att vi är världens tryggaste och mest säkra folk, att drabbas av total panik. Hur kunde detta hända trots alla underrättelsetjänster och trots alla superdatorer på FRA? Hur kunde detta hända i lilla Sverige? Men som en del av världen får vi även ta del av världens problem, på samma sätt som vi får ta del av det goda och vackra i världen därute.

Vad som oroar oss mest är inte risken för fler bombdåd i Sverige. Det som skrämmer oss är den totala kalabalik som uppstått i svenska medier efter attentatet. Oförmågan att alls dra sig samman för att förmedla sakliga nyheter i exempelvis tv, de vilda spekulationerna och den alltmer triggade spänningen. Vad som oroar oss än mer är att den svenska regeringen i ett dygn totalt stuckit huvudet i sanden, suttit tysta och vägrat att tala till folket. Vår starka och tydliga regering som pekar med hela handen, lanserar idéer om nolltolerans mot precis allting runtomkring dem och som minsann vet hur man jagar inte bara brottslingar och terrorister utan även fuskande svenskar in i det oändliga står plötsligt handfallen. Sverige är, ett knappt dygn efter bombdådet ett land till synes utan ledning. Ett land med en regering som i det längsta inte vågar eller kan agera eller ens uttala sig. Samtidigt sprider sig ilskan hos de övriga partiledarna över att ingen information nådde dem alls på en lång stund om vad som hänt.

Vår oro består i en misstanke om att samma handfallna regering, för att återta sitt förlorade initiativ, väljer att gå samma väg som USA. Mer hot, mer våld, mer krig och ytterligare förföljelser ska vara svaret på den kris som uppstått. Ytterligare övervakning, ytterligare trupper i Afghanistan, ytterligare kontroller av etniska och religiösa minoriteter i och utanför Sverige. Den enda som vinner på det scenariot skulle möjligen vara Jimmie Åkesson. En demokrati måste bygga på öppenhet, tilltro till medborgare och människor och ha plats för såväl minareter och burkor som rondellhundar.

En oklok regering reagerar med en alltmer repressiv och fjärmande politik byggd på misstänkliggöranden, krav, hot och massövervakning för att skydda sig men skapar istället en grogrund för mer ömsesidig oro, hat, rädsla och även aggressiva motreaktioner. Ytterligare steg i samma riktning leder till ytterligare attacker mot svenska folket. En klok regering inser att enda möjligheten att stå emot en sådan utveckling är att dra undan mattan för fortsatt rekrytering till terrornätverken. Finns ingen anledning att begå terrorbrott, så minskar rekryteringen och risken för nya attacker.

En rak och tydlig linje som står för öppenhet respekteras betydligt mer i omvärlden än den pekande handen som talar till omvärlden som undersåtar. Kolonialismens tidevarv är över, men västvärlden har aldrig lärt sig något annat sätt att uttrycka sig. Därifrån föds dessa reaktioner. Däri föds en vilja att bedriva ett motstånd mot oss och vår egen kultur. Detta är en perfekt situation för en livrädd regering att svara med än mer övervakning och en än hårdare agenda av kontroll och hårda tag. Vi får lov att hoppas att så inte blir fallet.

Väljer regeringen att svara hårt med hårt eller att tänka efter och agera smart? Det är svårt att veta då regeringen än så länge mest agerat genom att sitta tysta, chockade och lamslagna. Tystnaden är möjligen den enda reaktion som kan vara värre än ökat hat, ökad rädsla och ökad övervakning därför att den agerar grogrund för än mer av detsamma. Ingetdera är en utveckling vi alls har råd med i framtiden. Låt oss hoppas att även regeringen vågar inse det och att statsministern håller sitt löfte om att värna det öppna samhället även i framtiden.