Reporterlegend: Wikileaks har räddat den seriösa journalistiken

Media kallas hos oss ibland för den tredje statsmakten. Därmed menas att regering och riksdag ska vara föremål för medias granskning.

Det låter som om det handlar om jämstarka parter. Men efter att ha arbetat 28 år som reporter på DN, både inrikes och utrikes, vet jag, liksom alla kollegor på andra stora redaktioner, hur slumpmässigt den granskningen går till.

En enskild redaktions resurser - ställd mot vad som ska granskas, det vill säga hela statsförvaltningen, kommunerna, näringslivet - är oerhört begränsade. Granskningen är nyckfull, tillfällig och beror på vilken kunskap och kompetens redaktionerna råkar besitta vid en viss tidpunkt. Media konkurrerar med varandra. DN kan ha en bit av en skandal och SvD en annan. Om de hade kunskapen tillsammans skulle de kunna åstadkomma en slagkraftig story, men var för sig kanske det inte blir någonting alls.

En eller i bästa fall några få reportrar på redaktionerna ska granska inrikespolitiken, det vill säga samtliga beslut i riksdag och regering liksom hur de har kommit till. Dessutom ska de följa utvecklingen i de politiska partierna. Reportrarna har fullt sjå att bara följa det dagsaktuella skeendet, de kan inte ägna lång tid åt seriös granskning.
Uppdrag granskning gör ofta lysande insatser, men sällan inom näringslivet, industrin, bankerna och storföretagen. TV-programmen ger förmodligen tittarna en illusion av att samhället är utsatt för en ständig kontroll, men det är just bara en illusion, vilket på intet sätt är den redaktionens fel. Kontinuitet och systematik saknas i all mediegranskning, helt enkelt därför att det inte är kommersiellt gångbart.

Under nuvarande dåliga tider för morgontidningarna, då den undersökande journalistiken skulle behövas som bäst, är det den som först fått stryka på foten. För en enskild redaktion är det som att gå med en liten ficklampa i en kolkällare. Det vet makthavarna inom särskilt industrin och bankerna där all offentlighet saknas och därför kan de fortsätta med karteller, korruption och direkt brottslighet.

Media skulle kunna vara en jämbördig part med makten om alla journalister arbetade tillsammans, men det är en omöjlighet. Ett sådant mediamonopol skulle på grund av sin maktställning bli föremål för statlig kontroll och/eller för uppköp och kontroll av näringslivet. Det skulle också svära mot föreställningen om den fria pressen. Det är här genialiteten bakom Wikileaks kommer in.

Grundarna har tänkt stort från början. Uppenbarligen har de inspirerats av publiceringen på 1970-talet av The Pentagon papers och av Daniel Ellsberg. Ellsberg var analytiker, arbetade inom Pentagon, USA:s UD och Rand, ett analysföretag. Han kom över 7 000 sidor hemlig information från USA:s försvarsdepartement om Vietnamkriget. De visade hur regeringen cyniskt ljög inför folket om varför kriget startade och hur det bedrevs, liksom om hur hopplös situationen var i Vietnam. Ellsberg ansåg kriget orättfärdigt och att väljarna hade rätt att få reda på den sanning som regeringen dolde. Han gav dokumenten till New York Times som började publicera dem år 1971. USA:s regering stoppade Times varefter Washington Post tog vid. Regeringen försökte åter stoppa publiceringen men Högsta domstolen beslöt upphäva publiceringsförbudet.

Reaktionen i media blev våldsam, men allmänheten reagerade inte lika starkt. Även om publiceringen inte omedelbart ledde till att president Richard Nixon avsattes och att kriget upphörde, så blev effekten ändå att kritiken mot kriget växte i styrka och förmodligen förkortade Ellsbergs insats kriget.

På sin hemsida citerar Wikileaks vad USA:s Högsta domstol slog fast i samband med publiceringen av The Pentagon Papers: "only a free and unrestrained press can effectively expose deception in government." We agree. ("Endast en fri och otyglad press kan effektivt avslöja bedrägeri inom en regering." Vi instämmer.)
Ellsberg åtalades för spioneri men frikändes år 1973, efter två år av rättegångar.
(Jämför spioneridomarna i IB-affären vid samma tid, efter betydligt beskedligare avslöjanden.)

Tanken bakom Wikileaks är att utgöra en dokumentbank där alla Daniel Ellsbergs efterföljare i trygghet ska kunna placera sina avslöjanden. Wikileaks målsättning är att granska dokumenten, anonymt inlämnade eller ej, för att kontrollera att de är äkta, och sedan förmedla innehållet till världens media. Wikileaks skriver att de tar bort uppgifter som kan skada oskyldiga.

I en del fall skriver Wikileaks sammanfattningar, en news story, och visar samtidigt dokumenten. I andra fall, som nu senast med diplomatrapporterna, samarbetar Wikileaks med stora medier i olika länder, som får rapporterna i förväg mot löfte att respektera en gemensam publiceringsdag. Wikileaks ambition är alltså i första hand att vara en förmedlare mellan avslöjare och etablerade media. När nu de olika nyhetsredaktionerna inte kan samarbeta, så kan Wikileaks istället se till att det grundmaterial som behövs finns tillgängligt för alla redaktioner, eller i vart fall för många, samtidigt.

Man behöver inte vara journalist för att finna målsättningen smått genial. Så många diktaturer det finns i världen, så många missförhållanden, så mycket av makten organiserad tjyvnad, så mycket cynisk utsugning av fattiga och så mycket elände som orsakas av korrupta och kallhamrade politiker och företagsledare, så mycket skumrask - och så mycket av allt detta som spricker i solen, i offentlighetens ljus.

Om Wikileaks endast lade ut materialet helt passivt, skulle nog inte mycket hända. Den breda allmänheten har inte tiden, kunskapen och förmågan att bearbeta sjoken av dokument. Det är kombinationen av stora media med hög trovärdighet och de avslöjande dokumenten, som skapar slagkraften. Genom att flera redaktioner får samma material skapas en press på redaktionerna. Om tidning A vågat publicera förefaller tidning B feg om den håller tyst. Det är förstås också avsikten.

Wikileaks är inget mediamonopol, men ett världsomspännande avslöjaroligopol. Det är en lysande idé.
Dock, det hela förutsätter att Wikileaks lever upp till sina ambitioner. För det första måste deras kryptering vara sådan att den inte kan forceras. Det tycks den vara idag, men för hur länge? Den dag källskyddet faller, rasar hela idén.

Samtidigt bör man se att Wikileaks inte är en samling bombkastande anarkister, vilket man lätt kan förledas att tro när man tar del av de hysteriska reaktionerna. Wikileaks bygger på tron eller förhoppningen att etablerade media ska ha kraft nog gentemot myndigheterna i de egna länderna att våga publicera. Alternativt att media i andra länder publicerar först. Det är ungefär som när en lokaltidning i Sverige inte vågar skriva om skandaler i den egna kommunen eller det egna företaget, utan väntar till att riksmedia gör det först. Det spelar mindre roll, huvudsaken är att saken kommer fram.

Wikileaks tror också att diktaturer är sårbara när något elände blir internationellt känt. Det är alltså en tro på att sanningen segrar, tron på det godas seger över det onda. Det är inte anarkism, det är idealism. Den ideologin är värd allt stöd. Måtte den nu bara praktiskt genomföras på ett lika klokt sätt som hittills.

Peter Bratt (4 artiklar)

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/31017

6 kommentarer I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Jag har all respekt för dig Peter, som granskare. Och det var en katastrof när chefredaktören Hans-Ingvar Johnsson inte hade is i magen och stod bakom dig på 70-talet. Men ni gick ju emot Olof Palme och hela etablissemanget på den tiden. Och folket visste inte hur illa ställt det var. Det var trist. Jag såg det eftersom jag jobbade på DN.

Det har tagit årtionden att begripa hur gubbarna styrde på den tiden, då när vi verkligen hade ett patriarkat fortfarande. Och själv så ingick du ju i det eftersom du alltid kunde sitta i orubbat bo med den bakgrunden du hade. Jag menar med din farfar Ivan Bratt och att du var son till Saf-chefen. Du kom från överklassen själv. Visserligen blev du degraderad och förflyttad till Förort på DN ett tag, men sedan kunde du återgå.

Själv så gillar jag inte Wikileaks något vidare. Jag tycker Julian Assange är en skurk och en dålig ledare. Han rasslar omkring över världen och åstadkommer kaos. Till vad nytta? Ett tag kan dessa avslöjanden vara bra, men till slut blir det för instabilt och ostadigt när det drösar miljoner med skvallernotiser och annat över oss.

Den verkliga nyttan detta har åstadkommit är väl att alla har fått se att vi alla är jämlika och jämbördiga som människor. Ofta tror också mina kompisar att vi måste vänta på nästa stora frälsare. Jesus från himlen som stiger ned till oss nu igen. Och då ska vi alla följa denna heliga man (eller kvinna). Tyvärr bedåras vi ofta som människoart fortfarande av sånt.

Som jag ser det så måste vi som kollektiv, som mänsklighet gå över till en annan syn på världen. Vi har fortfarande inte begripit vad demokrati eller jämlikhet betyder.

För min egen del så tycker jag att min gamle andrapappa, som är 89 år och just nu befinner sig sjuk och gammal på korttidsboende i Nacka är lika betydelsefull som vilken stor man eller kvinna i världen som helst. Att jämlikhet betyder just detta. Sedan är det vad vi själva betonar, som gör vad vi tycker är betydelsefullt. Vår medvetenhet om världen gör att vi skapar den.

Wikileaks är den senaste glansiga innetrenden, men det skapar inte världen. Det är yta. Men jag tycker det vore bra om Assange blir utlämnad till Sverige och ställs inför rätta. Det skulle än en gång belysa hur märkligt ojämlikt vårt rättssystem är. Därför att vi fortfarande tror att kvinnor och barn är några som altid måste skyddas mot männen. Att männen är skurkar och att kvinnor är små heliga änglar, oantastliga mödrar och madonnor.

Vågen har tippat över sedan 70-talet (då jag själv var med i Grupp 8 ett tag) så att män nu istället förföljs och jagas av kvinnor. Märkligt det också. Men en Assange-rättegång i Sverige kanske skulle hjälpa oss med balansen.

http://annhelenarudberg1.blogspot.com/2010/12/julian-assange-gripen.html

Permalänk | Anmäl #1 Ann Helena Rudberg, 2010-12-09, 11:30

"Demokratins styrka är yttrandefriheten. Svagheten är att den tillämpas." / cit: Henning Rhode.

Permalänk | Anmäl #2 Håkan Lager, 2010-12-09, 11:33

Bra skrivet! Gillar! Men Peter, är det inte så att Wikileaks klassificeras inte som press? Därför skyddas de inte av tryckfriheten och skulle kanske därför kunna dömas. I Sverige så har vi regler som gör att de skulle kunna publicera på en sajt under ett särskilt utfördat utgivningsbevis (eller vad det nu heter). Jag är inte säker på att det fungerar på samma sätt i andra länder. Är alltför okunnig om juridiken.

Permalänk | Anmäl #3 Stefan, 2010-12-09, 12:04

Clinton, Bildt, Eliasson med många andra maktens sk representanter räds mer ÄKTA direkfolkliga initiativ, som är ett måste om ett transparant samhälle skall nås. Det är INTE ett gott tecken när vi vanliga människor bokstavligen scannas in på bara huden (läs oxo ACTA, IPRED, FRA, CCTV ..) medan diplomatiska, militära och politiska immuniteter skall om möjligt befrias än mer från publik grannskådning.

Vem är det som har rent mjöl i påsen nu?

Om den 'ena parten' av samhällskroppen skall blotta sig (eg OK för mig) då MÅSTE 'den andra' göra det likaså. Wikileaks är en piss i Nilen. Vi måste ha lika många 'läckor' som det finns röster på denna jord, om både kärleksfulla och förfärande mänskliga handlingar! 


Who watches the watchmen?

just nu e wikileaks diversion, dels för att läckor som bekant kan vara
inplanterat, dels för att wikileaks läckor e just en piss i nilen, som fått
mediahausse .. som tyvärr just nu såklart ligger dem i fatet ...
detta e asså inte nödv assanges' 'fel', han kan vara genuin å allt det där, men wikileaks skall vara 'många', just i sådan masse så att vi inte fokuserar på meddelaren, utan Meddelandet.

Permalänk | Anmäl #5 oscar berven, 2010-12-09, 19:42

Snälla Peter Bratt, skriv manus till spelfilmen om IB. Snus är snus, och strunt är strunt, kan filmen heta.

Permalänk | Anmäl #6 Robert Pettersson, 2010-12-09, 22:27

Teori och praktik är väldigt åtskilt för många politiker och då är dom mästare i att uppfinna och skapa nya förklaringar. Kreativiteten har inga gränser och det ena leder till det andra, så alternativen för Assange nu när han har givit sig på USA är en bur på Guantanamo, en högriskcell nånstans en betongklump i nån amerikansk öken, eller rätt och slätt avrättning. Hade han tagit sig igenom Kremls murar eller den kinesiska muren då hade han börjat planera klädsel inför Nobelmiddagen i Oslo år 2011. Så fungerar människorna - politiker och journalister har stort ansvar liksom vi alla, som Ann Heberlein konstaterar i "En liten bok om ondska" som jag fingrade på i bokhandeln idag.

Permalänk | Anmäl #8 Bertil Jansson, 2010-12-22, 19:41

Kommentarsfältet är stängt på denna artikel.