Det är lärarna som måste bli bättre

Det finns oerhört mycket som är "Feltänkt" fastän välment i svensk skolpolitik. Det mest feltänkta är nog lärarutbildningsreformerna i början av 80-talet och år 2001. Den sistnämnda innebar ju att vi i stora delar skall ha gemensam utbildning för gymnasielärare och för lärare i förskola och på lågstadium. Ämneskunskaper har ju tonats ned till förmån för allmänpedagogik.
En följd har blivit drastisk sänkning av läraryrkets status i synnerhet på gymnasiet och på grundskolans högstadium. En vanlig uppfattning bland gymnasister är att bara "loosers" söker sig till lärarutbildning. Reformer är på gång genom Jan Björklunds idoga arbete, men det tar lång tid att vända utvecklingen. Förhoppningsvis kan läraryrket så småningom åter locka en betydande andel av de bästa studenterna, som det är i Finland och i Sydkorea. Att politiker av nästan alla schatteringar nu erkänner att den svenska skolan befinner sig i kris är i alla fall en god början.

Ernst, jag tror att du pekar på problemets kärna. Det är lärarutbildningen snarare än grund- och gymnasieskolan som måste reformeras i grunden.

Nutidens moderna lärare bör inte se elever som modellera till fri utformning men som partner, lärare som följer elevens väg i dennes erfarenhet att lära sig, delta och medbestämma inte bara i sin läroprocess men även i hur skolan fungerar.
Dagens lärare bör ha: grundläggande gedigen kunskap som ständigt aktualiseras, metodiska färdigheter ,kärlek till människor/elever, lätthet att binda kontakter och sist men inte minst FANTASI.

Samtidigt som detta är helt sant, det är till stor del lärarutbildningen som är problemet, så kvarstår ett antal faktorer som också bidrar i minst lika stor grad. En av dessa är tid. Den tid en lärare kan spendera på att hjälpa varje enskild elev per lektion är väldigt liten. Antag att det är en klass på 30 elever som ska ha matte, lektionen är 40 minuter lång, läraren håller en genomgång på 5-10 minuter, det innebär 30-35 minuter kvar av lektionen. Det blir inte många minuter per elev, närmare bestämt så är det omöjligt att hjälpa alla elever. Så lektionstid och antal lärare per elever måste anpassas till förutsättningarna.

Som jag ser det styrs resultatet i skolan av tre faktorer.
Lärarna är givetvis en av dem, och eftersom lärarutbildningen också är en del av skolan, som är den andra faktorn, och skolan har präglats av flum och dalt sedan decennier så blir resultatet därefter. Allt detta är välkänt men fortfarande inte hela förklaringen. En annan viktig del är att de senaste 20 åren har Sverige gått från att ha tre (3) så kallde utanförskapsområden, till att nu ha över 150. Vad som är orsaken till detta kan knappst ha undgått någon. Hundratusentals människor utan någon som helst studievana, kanske med analfabeter som föräldrar och från helt andra kulturer har invandrat. Detta i kombination med generösa bidragssystem som tar bort alla drivkrafter för anpassning och en i princip totalt kravlös hållning när det gäller språk och integration i samhället i stort har sammantaget lett till dagens situation. Tyvärr är detta bara början, vi är i en ond spiral, utanförskapet är här för att stanna och förvärras, våra politiker har själva valt detta, de vikande resultaten i skolan är bara ett av många symtom.
Det är fullständigt ohållbart, tvärtemot vad våra politiker verkar tro
att kombinera kravlöshet med generositet på det sätt vi gör. Björklund är inne på helt rätt spår med mer ordning, tester och krav i skolan. Frågan är varför det bara ska gälla i skolan och inte för samhället i stort, inte minst när det gäller medborgarskap för nyanlända. Men kravlöshet genomsyrar hela samhället, samtidigt som det i själva verket är högre krav än någonsin, när det gäller språk, utbildning och kunskap i stort, för att kunna bli och vara en del av det. Detta går inte och kommer aldrig att gå ihop, det är fullständigt ohållbart att fortsätta som vi gör.

Jag var nyss i skolan på utvecklingssamtal för mina barn och fick reda på att de kommer att ha nationella prov i kärnämnena endast tre gånger under sin skoltid - en gång i 3:an, en gång i 6:an och en gång 9:an. Jag trodde först att jag missupfattade men läraren framhärdade.

Läraryrkets låga status och lärarutbildningen har säkert mycket att göra med skolans och utbildningens nivå. Däremot tror jag inte att det förklarar varför Sverige under de senaste 9 åren blivit så mycket sämre enligt PISA-studien. Där tror jag att Anders Jakobsson, Magnus Oscarsson, Karl-Göran Karlsson poängterar något mycket viktigare, dvs. segregationen skolorna emellan.

I Tyskland, som du nämner som ett positivt exempel, Ernst, klarar man sig inte heller särksilt bra i PISA-studierna. Där är segregationen i skolan ett stort problem. Vid 10 års ålder går barnen ut grundskolan, och grundskolläraren väljer vem som kommer till gymnasiet, vem som får gå på realskolan och vem som blir satt i ”Hauptschule”, dvs. den lägsta nivån. Trots att barnets förmåga ska vara avgörande, har det visat sig att dess sociala bakgrund ofta är en mycket viktig faktor då läraren väljer vilka barn som ska vart. Akademikerbarn har här en mycket större chans att få gå gymnasiet än ett barn ur en socialt svag familj. Att man redan i en mycket tidig ålder separerar barnen har inverkan inte bara på deras utbildningsnivå, utan också på samhället i övrigt.

Akademiker känner knappt någon som inte pluggat vidare, och tvärtom. Samhället blir uppdelat i olika klasser, och det från att barnen är små. Sverige är inte där än, och jag hoppas att det aldrig kommer gå så långt heller. ”Lika barn leka bäst” heter det, men lär vi oss inte en hel del av att umgås med människor med olika intressen och sätt att se på saker och ting?

Som jag påpekar så medför välutbildade lärare bra resultat. Resultaten i skolan styrs helt utav hur intresserade eleverna är av att lära sig. PISA baseras just på det här, kunskap. Om en elev har ett intresse av att lära sig kommer han eller hon klara sig bättre på de tester PISA genomför och vart får elever kunskap? Jo exakt lärare. Än en gång: Det säger sig självt att bra lärare medför goda resultat.

I Tyskland har man själv rätt att efter grundskolan välja om du vill fortsätta till Hauptschule, Realschule eller Gymnasium. Alla kan självklart inte komma in på Realschule eller Gymnasium men alla med tillräcklig kunskapsnivå har rätt till plats, precis som i Sverige. Du kommer in på ett gymnasium om du har tillräckliga betyg. Det du säger om social bakrund kan i vissa fall självklart stämma in. Men om vi ska fortsätta på den tyska linjen så kan jag påpeka att de flesta jag talade med i de tyska skolor jag besökte hade inte akademiskt utbildade föräldrar men gick ändå på Gymnasium. Tilläggas bör att Tyskland ligger ca 10 placering över Sverige på de flesta av PISAs punkter, förutom en som är läskunskap. Där ligger Sverige en placering över Tyskland.

Visst är det till stor del så att akademiker ofta känner akademiker och de som inte studerat vidare till högre nivå känner människor som inte heller gjort det. Men är det så konstigt då? Tänk efter vart du träffat dina vänner? De flesta träffar deras vänner genom arbete eller studier. Då lär akademiker ofta känna varandra genom till exempel högskolestudier och många andra lär känna varandra genom ett arbete som de fått när de var yngre.

Du har helt rätt i att det naturligt ofta blir så att man umgås mest människor man pluggat med, jobbat med etc. Men jag ser ändå en stor skillnad mellan Sverige och Tyskland. Mina tyska vänner känner knappt människor som inte pluggat vidare, medan jag som gick i samma skola i 9, i vissa fall 12 år, har en annan bekantskapskrets.

Alla som "vill" kan inte gå gymnasiet i Tyskland. Som du säger, måste man ha de rätta betygen, och att ha de rätta betygen och den rätta kunskapen. Detta är ett rätt högt krav att ställa på ett barn som kanske kommer från en familj där utbildning inte uppskattas. Att en 10 åring själv ska säga; "nej, jag vill plugga när jag blir stor, jag tänker göra allt för att få en plats på gymnasiet" är rätt utopistiskt. Det är heller inte bara barn som kommer från dessa familjer som lider av systemet, många barn vars föräldrar insett att gymnasiet är ett måste om barnet ska ha en chans i framtiden blir hårt pressade att klara kraven, vilket bl.a. resulterar i 10 åringar med magsår. Jag tycker det är alldeles för tidigt att ställa så höga krav på barnen. Det andra stora problemet är att det är gymnasiet som är den enda bra skolan i Tyskland. Realschule må vara ok, men hamnar du på Hauptschule har du inte stor chans att lära dig mycket, om du skulle råka vara ett barn som är sent utvecklat, eller som kanske lärt sig tyska först i skolan eftersom du har ett annat hemspråk.

Men egentligen ska ju den här debatten handla om den svenska skolan. Jag vänder mig inte mot en förnyad lärarutbildning, absolut inte, det finns säkert en hel del att förbättra på den fronten. Högre löner för lärare skulle automatiskt leda till en högre "status" på yrket. Mindre klasser, där lärarna har mer tid för eleverna. Allt detta är säkerligen välbehövt. Jag skulle också gärna se att "elitskolorna" försvann, och att man i stället inom skolorna skulle dela upp elever i olika grupper. Enligt intresse, och förutsättningar. Varför inte ha olika grupper i tex naturvetenskapliga ämnen, där grundnivån är till för alla, och det sedan finns extrakurser för elever som är särskilt intresserade av just det ämnet.