Wikileaks avslöjar inget nytt hemlighetsmakeri

Wikileaks avsöjanden om Sveriges säkerhetspolitiska samarbeten med USA har dominerat nyhetsflödet de senaste dagarna. Alla har en åsikt och många försöker förutse konsekvenser, dra historiska paralleller eller helt enkelt uttrycka sin avsky inför, vad man uppfattar vara, maktens konspiratoriska läggning. Helt klart är i vilket fall som helst att det existerar en osäkerhet inför hur denna typ av informationsläckage skall bemötas och bedömas. Är det jämförbart med "the Pentagon papers"? Är det publicistiskt försvarbart? Kommer USA att kunna återupprätta sitt skadade förtroende?

I DN skriver Lars Linder att världen nog blir lite klokare av Wikileaks, och att människor måhända blir mer kritiska mot det "nya hemlighetsmakeri som brett ut sig under 2000-talets krig mot terrorismen" (DN Kultur, 7/12-2010). Det är en, på fler än ett sätt, naiv och ohistorisk inställning. Betydligt mer passande beskriver Wilhelm Agrell det som nu avslöjats som samma gamla lik som åter trillar ur garderoben och fastslår att mycket lite förefaller ha förändrats i svensk utrikespolitik under de senaste sex decennierna.

Men faktum är att det diplomatiska spel som nu förs i ljuset (måhända föga överraskande) går betydligt längre tillbaka än så. För att finna de mest lämpliga jämförelserna med vad som skett under de senaste årens kamp mot terrorism, föreslår jag rentav att vi får ta oss tillbaka till 1920-talet. På mängder av blekta och kantstötta papper från UD:s arkiv på Riksarkivet Marieberg, uppdagas Sveriges strategi för bekämpandet av den internationella bolsjevismen. En kamp som fördes i mycket nära samarbete med såväl brittisk underrättelsetjänst som amerikanska State department och har många slående likheter med dagens krig mot terrorism.

De svenska farhågorna angående "den bolsjevikiska rörelsen" under det tidiga 20-talet, är mångt och mycket ett resultat av att den politiska rörelsen i fråga kunde sammankopplas med ett upplevt säkerhetspolitiskt hot. Detta upplevda hot kom i mångt och mycket att förknippas med försvarsfientlighet och propaganda, vilket bidrog till att sätta enskilda individer i skottlinjen. Utrikesdepartementet spelade en nyckelroll i den informationsinhämtning som följde på behovet av att kontrollera prominenta agitatorer för den kommunistiska saken; såväl inom Sverige som utomlands.

Under perioden januari 1920 till april 1921 sänds från det svenska konsulatet i Reval uppgifter om sammanlagt 272 utländska medborgare, som misstänks för samröre med den bolsjevikiska rörelsen. Rapporteringen är beställd av UD, vidarebefodras ofta till utrikesministern och så gott som alltid till tredje polisintendent Eric Hallgren vid Särskilda Polisbyrån. Vid minst ett tillfälle stoppades en person från att resa till Sverige tack vare uppgifter lämnade av en brittisk agent verksam i Estland.

I Storbritannien förekom ett mycket nära samarbete mellan den svenska beskickningen och Scotland Yard. En viss sir Basil Thompson, Director of Intelligence, försåg svenskarna med strängt förtroliga rapporter om förmodade ryska underrättelseoperationer riktade mot Sverige. Men den svenska beskickningen delgavs även långa listor med namn och personuppgifter på förmodade "bolsjevikagitatorer" som kunde misstänkas försöka resa till eller genom Sverige. Bland dem vars personuppgifter lämnades ut till svenskarna fanns Andrew Rothstein, sedermera känd författare.

Sverige var under perioden mycket medveten om risken för "bolsjevikisk agitation" på de transatlantiska skepp som vid denna tid for kors och tvärs över det stora havet. I augusti 1920 informeras svenska UD om att en svensk skeppare gripits i New Yorks hamn, sedan han försökt smuggla in kommunistisk propaganda i byxlinningen. UD försåg amerikanerna med uppgifter om denne person och hans kontaktnät via Eric Hallgren. Redan innan händelsen hade dock UD varit i kontakt med "Svenska Amerika Linien" i syfte att undersöka "[...]huruvida det ombord å s/s Stockholm förmärkts några utslag av bolsjevism bland hemvändande finnar och polacker." En typisk försändelse mellan USA och Sverige under 1920 och 1921 utgår från den amerikanska legationen i Stockholm till Carl Hamilton vid UD. På begäran från amerikanska State department förser UD bland annat amerikanerna med all tillgänglig information om den bolsjevikiska rörelsens utveckling i Sverige.

UD var dock inblandat i rävspel även inom Sveriges gränser. Sverige saknade utbredda diplomatiska förbindelser med Sovjetryssland under tidsperioden och, snarare än en ambassad, fanns i Stockholm en rysk handelsdelegation. Av försändelser och i UD:s arkiv bifogade dokument framgår att denna handelsdelegation var satt under strikt bevakning av svensk säkerhetstjänst; dess organisation var noga kartlagd och dess försändelser till och från Moskva uppsnappades och lästes. I materialet pekas bland annat Fredrik Ström (författare och sedermera riksdagsledamot) ut som agent å Sovjets räkning, med uppgift att manipulera pass. Anteckningar i marginalen på dokument i arkivet visar tydligt UD:s allmänna inställning till de ryska representanterna i Sverige; de betraktas som oärliga, oförskämda och okunniga.

Varav då denna till synes hysteriska jakt på utländska och inhemska kommunister?

För att till fullo förstå detta smide och ränkspel måste vi motstå frestelsen att se historien i backspegeln och istället söka klarlägga de underrättelsebehov som ansågs nödvändiga att uppfylla under den aktuella tidsperioden. Ur det undersökta materialet framstår dåtidens farhågor tydligt. Många av vilka framstår som tämligen bisarra.

Många aktörer vid svenska UD var under 1920 i det närmaste paniskt rädda för att det nordliga Norge med våld skulle lösslita sig från övriga landet och bilda en ny, kommunistisk, stat. Likaså framgår att den svenska underrättelsetjänsten var övertygad om att en ny "röd resning" var nära förestående i Finland. Detta samtidigt som man desperat försökte förstå det nya Rysslands intentioner. Vad som förenar alla dessa farhågor var propagandans och agitationens roll. Först kommer propagandan, följt av den öppna agitationen och därefter revolutionen. UD:s informationsinhämtning under tidsperioden svarade mot det upplevda behovet att hålla ett vakande öga på alla som kunde tänkas bidra till denna oheliga treenighet.

Precis som då förs idag en strid där det uppfattade behovet riskerar att tangera individens rättigheter. Det är en strid som förs, inte vid hamnar och på transatlantiska ångare; utan i passkontrollen på flygplatserna. Akademiska teorier som "säkerhetisering" gör sitt för att bringa ljus över exakt vad det är som sker, men faktum är att det i mångt och mycket är samtidens dunkla osäkerhet som bringar oordning. Betydligt enklare då att stå på 2000-talet och småle åt mer eller mindre rabiata farhågor om revolution i Nordnorge.

Det är såhär den traditionella forskningen kring diplomatkorrespondens har bedrivits. Arkiv har avklassificerats och historiker och studenter har haft julafton. Huruvida detta kommer förändras av Wikileaks framfart är för tidigt att säga. Men gör aldrig misstaget att tro att vad som nu avslöjas är något nytt. För att använda Wilhelm Agrells så passande analogi: det är samma lik som ramlar ur garderoben. Frågan nu är inte om liket kommer ställas tillbaka igen, utan vilken sorts lås man sätter på garderoben.

(För komplett källhänvisning till ovan nämnda uppgifter, se här)

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/30946

1 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Intressant artikel! Men skillnaden mellan då och nu är väl ändå att det fanns fler goda skäl för den underrättelseverksamhet som Sverige bedrev då. I dag verkar det som om det gäller att säkra svenskars visumfria resor till USA.

Permalänk | Anmäl #1 Mats Hedlin, 2010-12-07, 21:19