Informella överenskommelser med USA är en säkerhetspolitisk tradition som bör avvecklas

De senaste dagarnas rapportering i media angående Cablegate-dokumenten rörande Sveriges relationer med USA är intressanta och upprörande av flera olika anledningar. För den historiskt medvetne framstår framförallt kontinuiteten med Sveriges hantering av liknande frågor under kalla kriget som slående och anmärkningsvärd. Det finns alltså ett antal faktorer som gör att Cablegate-skandalen bör förmå oss att lyfta på ögonbrynen och ifrågasätta vad vår regering håller på med.

Det kanske allra mest allvarliga i allt detta är de folkvalda politikernas lögner och bortförklaringar. Ur synpunkten att vi bör kunna kräva en viss ärlighet av våra folkvalda, som faktiskt är våra företrädare och inte tvärtom, är det allvarligt när Beatrice Ask i SVT:s Dokument inifrån förnekar kännedom om innehållet i de samtal som hennes underordnade har haft med amerikanska ambassadtjänstemän samt vägrar att ens ta ställning till om uppgifterna som finns i dokumenten stämmer eller inte, så bör vi kräva hennes avgång. Om justitieministern inte vet om vad hennes underhuggare håller på med så bör hon avgå av respekt för oss medborgare som har rätt att kräva en kompetent person på denna viktiga post. Som högsta ansvariga statsråd så måste hon i så fall bära hundhuvudet för sina underordnades utsvävningar.

Rimligen bör också tjänstemannen ifråga sparkas eftersom enskilda personer inte skall bedriva sin egen utrikes- och säkerhetspolitik. Nu tror jag dock inte att det är det som har hänt i det här fallet. Tjänstemannen har nog gjort exakt det som Ask bett henne att göra. Detta leder oss in på det andra skälet till Asks avgång. Om Ask visste om vad som sagts, men ljuger om det i TV så bör hon avgå därför att vi har rätt att kräva sanningen av vår justitieminister (en ljugande justitieminister borde rimligen vara ett oxymoron). Ask skulle inte bli den första justitieministern att avgå i svensk historia och säkerligen inte den sista heller, men något måste göras för att hålla huset rent åtminstone för ett litet tag. Det samma gäller Billström och alla de andra som förnekat att de sagt eller gjort det som dessa dokument avslöjar.

Men låt mig nu också säga att vi kan avfärda varje diskussion rörande om det som står i dokumenten är ''sant'' eller inte. Slipade politikers bortförklaringar till trots så sitter inte ambassadpersonal och hittar på konversationer med företrädare för andra länder. Att göra detta vore rent kontraproduktivt, för att inte säga karriärmässigt självvådligt. Diplomati är beroende av tillförlitligheten i de rapporter som diplomaterna skickar hem till sina respektive huvudstäder. Visst saltas rapporter av interna skäl och framgångar överdrivs ofta, men hela samtal och deras innebörd förfalskas inte. Som historiker har jag haft mycket erfarenhet av att läsa just den typ av dokument som det nu handlar om, d.v.s. amerikanska rapporter från ambassaden i Stockholm till Washington som avhandlar samtal med svenska politiker och tjänstemän. Inte i något fall då det har funnits en svensk nedteckning av samma samtal har jag stött på fall av falsarier i den amerikanska rapporteringen. Jag tror inte någon annan har det heller. Visst kan man ha olika tolkningar av det som sagts, men innehållet är alltid slående lika formulerat. Detta kan man också förvänta sig då dessa uppteckningar sker relativt snart efter att samtalen avslutas och dessutom ofta baseras på de anteckningar som gjorts under mötet i fråga.

Därför är Urban Ahlins bortförklaring av det dokument där han beläggs med att begära amerikansk hjälp för att ordna propagandaunderstöd i riksdagen för den svenska krigsinsatsen i Afghanistan speciellt beklämmande. Ahlin undviker frågans verkliga innehåll genom att byta ämne och istället börja tala om att det i svenska ambassadrapporter ofta inkluderas hyperboler om vilka framsteg den svenska ambassaden har gjort. Men frågan handlar inte om ambassadens förmåga att göra ett gott jobb; den handlar om en specifik förfrågan från Ahlin. Det är inte alls samma sak och att Ahlin försöker framställa det som om så vore fallet bör även få konsekvenser för hans del. Rinligen bör vi inte ha en sådan person som vice ordförande i Utrikesutskottet.

Om amerikanerna har missförstått vad dessa politiker har sagt så får man ställa sig upp och säga detta klart och tydligt och sedan vara så god och redovisa för vad man egentligen sagt för att undanröja varje rättfärdigat tvivel å medborgarnas sida. Rimligen finns det svenska samtalsuppteckningar från dessa möten och dessa bör nu läggas på bordet så att vi medborgare kan ta ställning till hur det egentligen ligger till. Ännu ett tecken på att det som står i ambassaddokumenten faktiskt är sant är att det inte har kommit några som helst förnekanden från regeringen eller övriga inblandade. Istället sägs saker som att man inte sitter ''och märker ord i utländska ambassaders noteringar'' (vilket Ask sa i SVT:s Dokument inifrån), ''jag kan ju inte recensera innehållet i någon enskild ambassadrapport [...] Det här är ju en sida av saken'' och ''jag har alltid sagt samma sak, oavsett om det har varit riksdagen, media, eller den amerikanska ambassaden som jag har haft kontakt med'' (vilket Billström sade i samma program). Notera här att Billströms svar är oerhört slipat och fantastiskt arrogant i sitt förhållningssätt till oss medborgare som gett honom den makt han i dag har. Ingen ber honom att recensera ambassadrapporter; vad skulle det ens betyda? Vad som efterfrågas är en förklaring till hur amerikanska tjänstemän kan få en diametralt motsatt bild av hans position jämfört med den han presenterar i riksdagen.

Man kan också fråga sig vad betyder det ''att säga samma sak'' till alla dessa parter? Svaret lämnar utrymme för en tolkning som innebär ett implicit erkännande av att han sagt olika saker till de olika parterna, men att han hela tiden varit konsekvent i sin inkonsekvens! Varken Billström eller Ask dementerar uppgifterna som de konfronteras med. Varför gör man inte det? Om det verkligen inte var sant så skulle man självklart göra det omedelbart. Anledningen kan bara vara att de amerikanska rapporterna stämmer med verkligheten men att man vill inte stå för vad man har gjort. En dementi skulle då riskera leda till att amerikanerna blir förbannade och även de börjar ställa obekväma frågor.

Samtidigt skall förstås sägas att dokumenten också visar att de svenska representanterna hela tiden försöker undvika att fästa någonting på papper (vilket med en hel del vilja skulle kunna framställas som hedervärt, om än diplomatiskt fegt), sannolikt av den anledningen att man vill kunna behålla en viss självständighet gentemot USA för att man vill kunna förneka förekomsten av några dolda samarbeten om precis sådana här läckor skulle inträffa. Faran är dock samtidigt, som bl.a. Wilhelm Agrell påpekat, att denna typ av avtalslösa samarbeten kan vändas emot den svenska regeringen och användas som påtryckningsmedel av USA. Den här typen av informella samarbeten är dock något av en svensk tradition på det utrikes- och säkerhetspolitiska området. Det är faktiskt så vanligt att det är svårt att säga när det egentligen tar sin början. Efter den allmänna rösträttens genomförande så är det förstås Sveriges tidvis neutralitetsvidriga medgivandepolitik åt båda sidor under det andra världskriget som står ut mest, men det är ändå under det kalla kriget som detta dubbelspel verkligen sätts i system. Redan 1946 gör regeringen via informella överenskommelser med amerikanerna upp om de svenska uranskiffertillgångarnas öde; 1948 låtsas man inte om Marshallprogrammets politiska konsekvenser; 1951 går man informellt med på att delta i exportembargot mot Östeuropa; 1959 kommer man informellt överens om att utöka ''säkerheten'' på svenska industriarbetsplatser för att skydda amerikansk vapenteknologi (trots att spionerna finns inom militären och inte på verkstadsgolvet); IB inrättas och hundratusentals oskyldiga svenskar åsiktsregistreras olagligen, detta samtidigt som Östtyskland kritiseras för samma storebrorsmentalitet. Under hela perioden pågår också det hemliga militärtekniska och underrättelsemässiga samarbete vilket vi i dag ser konsekvenserna av i Sveriges närmande till NATO, vårt deltagande i Afghanistan och SÄPO:s, FRA:s och andra myndigheters ''informella'' samarbete med USA i ''kriget mot terrorismen''.

På samma sätt som Sverige smugits in i det allt tätare samarbetet med NATO så försöker regeringen nu smyga ut ur det hörn man målat in sig i. Man försöker flytta från innehållet i Wikileaks-dokumenten över till en diskussion om hur skadligt läckaget är för den internationella diplomatin, om Assange är våldtäktsman eller inte osv. I detta har regeringarna fått god hjälp av villiga akademiker som ställer upp och förfasas i media. Det har exempelvis frekvent hävdats att dokumenten ''inte innehåller något nytt'' och att huvuddragen redan är kända. Detta är en mycket märklig hållning, inte minst därför att den förnekar all historisk forskning något som helst värde! Det finns inte mycket som inte är känt alls, och om detta skall vara den måttstock efter vilken man bedömer forskningens kvalitet då kan vi lägga ner verksamheten vid världens universitet. Världens journalister kan också lägga ner. Forskning handlar till 99,9 % om att lägga till detaljer kring ett redan kända fenomen. Varför skulle mer precisa siffror på antalet torterade och döda i Irak och Afghanistan vara ointressant? Är sådana detaljer kring antalet offer för Stalins och Pol Pots härjningar också ointressanta? Nej, vad det handlar om är skadehantering genom bagatellisering av avslöjandena.

Under kalla kriget var det dock Socialdemokratiska regeringar som stod för detta mygleri, men nu har alltså rötan spritt sig till de ''nya'' moderaterna och de andra borgerliga partierna i den sittande regeringen; en regering som inte direkt saknat skandaler omkring sina ministrar och pressekreterare. Men dessa nya avslöjanden är ändå spektakulära. Samtidigt är hela spektaklet en paradox. Anledningen till varför man vill spela under täcket med USA är ju just medvetenheten om att svenska folket skulle ställa sig väldigt tveksamt till det som regeringen nu håller på med.

Det är alltså av respekt för medborgarnas åsikter som man väljer att gå bakom ryggen på dem. Det hela liknar en otrohetsaffär där den otrogna parten vill ''skydda'' sin sambo från den hemska sanningen. Som bedragen kan man när den smutsiga byken dras ut i offentlighetens ljus välja mellan att antingen förlåta och glömma och hoppas att det inte kommer att hända igen, eller så kastar man ut den andres tillhörigheter och ber honom/henne fara dit pepparn växer. Jag tror vi alla vet att beteendet inte kommer att upphöra och att förlåtelse i allmänhet är väldigt överskattat i dessa situationer. Återstår således att kasta ut bedragarens tillhörigheter och skaffa sig en ny käresta. Om fyra år kan vi göra just detta, och under tiden kan vi kräva att åtminstone delar av bedragarens karaktär byts ut mot något nytt.

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/30933

1 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

När vi hade Bodström som Justitieminister så visste vi i alla fall att vi hade en fascist som styrde och vad som gällde, med Ask så går det samma väg fast genom inkompetens eller lögner.

Permalänk | Anmäl #1 Andreas Eklund, 2010-12-08, 03:26