Internationell arbetsskyldighet

Konsekvenserna av Försvarsmaktens införande av den så kallade internationella arbetsskyldigheten har fått stor spridning i pressen framförallt personifierad av "sms majoren". Jag tycker att det är intressant att vidga frågan från det arbetsrättsliga perspektivet till att handla om militärledningens förmåga till analys och beslutsfattande. Särskilt intressant är hur ledningen hanterar information från underlydande som är korrekt men som inte är i linje med ledningens önskemål. Vågar medarbetare framföra sådan information?

Internationella militära insatser är Försvarsmaktens huvuduppgift. Bemanningen av dessa insatser blir därmed en av Försvarsmaktsledningens huvuduppgifter. Uppgiften är komplicerad. En svårighet är att förutsäga typen av uppgift. Talibanbekämpning kräver klassisk infanteristrid medan motståndare som Saddams Irak med fördel bekämpas med högteknologi. Förmår överbefälhavaren säga nej till politiska propåer om han bedömer att Försvarsmakten inte har resurser.

Obligatorie frågan har varit levande sedan tidigt 90-tal. Motiven har varierat under åren till de mest bisarra hör idén om att det vore enklare att motivera för den egna familjen om jag var beordrad framför att jag efter dialog med arbetsgivaren accepterat utlandstjänst.

Vad är arbetsskyldighet? Denna utgår från anställningsavtalet som i Försvarsmakten liksom i staten i övrigt inte är skriftligt. Lagen (LAS) ställer inga krav på skriftliga avtal. I avtalet ingår gällande arbetsrättslig lagstiftning, gällande kollektivavtal, ordningsregler samt sedvänja och bruk. Inom staten finns inga möjligheter att avtala om sådant som inte är reglerat i kollektivavtal. Tanken med avtalet är att arbetstagaren presterar arbete för arbetsgivaren som i sin tur betalar lön och andra förmåner enligt avtalet. Arbetsskyldigheten anger gränsen för arbetstagarens skyldigheter. Rättspraxis ger lite ledning i dessa frågor. Min gissning är att frågan inte är något problem om inte någon av parterna i avtalet bestämmer sig att göra det till ett problem. Som kuriosa kan jag nämna att den handling som de flesta statsanställda förvarar i sin pärm för viktiga handlingar och tror är anställningsavtalet i stället är ett anställningsbevis dvs ett bevis på förekomsten av det icke skriftliga anställningsavtalet.

När Försvarsmaktsledningen skall hantera arbetsrättslig problematik är man i ett sällsynt gott läge. Landets främsta arbetsrättsliga expertis finns samlad på tre platser varav Försvarsmakten är en. De två övriga är Rikspolisstyrelsen och LO/TCO rättsskydd.

Försvarsmaktsledningens tilltagande oro över möjligheterna att i framtiden bemanna internationella militära insatser har kommit att fokusera på den lag som gäller från kommande årsskifte. Värt att framhålla är att Sverige har deltagit i FN uppdrag sedan 1957 och fram till dags dato har ingen insats ställs in på grund av för få frivilliga deltagare. Utlandsstyrkan är en organisatorisk del av Försvarsmakten. Enligt lagen om utlandsstyrkan som upphör att gälla vid årsskiftet skall personalen anställas särskilt och tidsbegränsat. Förfarandet har varit nödvändigt med tanke på att en stor del av deltagarna inte varit försvarsanställda. Frågan är om tanken varit att det skulle vara frivilligt för försvarsanställda eller om det helt enkelt varit en praktisk hantering. Nästa fråga är om det uppkommit sedvänja och praxis genom ansökningsförfarandet. Om frågorna besvaras med ja så förelåg ingen arbetsskyldighet om svaret är nej så fanns arbetsskyldigheten från början och hela omregleringsprocessen är onödig.

Vad var Försvarsmaktens syfte med omregleringen och vad innebär den i praktiken. Vi vet att frågan hanterades av Försvarsmaktens villkorssektion med biträde av arbetsrättsjuristerna som förhandlingar/överläggningar med de fackliga organisationerna fram till försommaren. Därefter sker en snabb utveckling som slutar med kravbrevet om omreglering som sänds ut mitt i semesterperioden. Försvarsmaten har producerat ett antal dokument i frågan av dessa kan man tyvärr inte utläsa vad som är syftet med åtgärden och hur bemanningen av de militära internationella insatserna skulle säkerställas genom åtgärden. Vad man definitivt kan slå fast är att de som medverkat i det föregående förhandlingsarbetet inte har utformat Försvarsmaktens beslutshandlingar även om de finns angivna som handläggare av det enkla skälet att de omöjligen kunnat åstadkomma ett så undermåligt resultat. Internationell arbetsskyldighet är inget arbetsrättsligt definierat begrepp. Av personaldirektörens brev till de anställda kan man utläsa att han blandar ihop elementära begrepp. Det är oomtvistat att det i arbetsskyldigheten ingår att vid behov genomföra utrikes tjänsteresor, att stationeras vid utlandsmyndighet och att tjänstgöra vid internationella övningar. Problemet berör endast arbetsskyldigheten vid tjänstgöring enligt lagen om Försvarsmaktens personal vid internationella militära insatser (2010:449). En effekt av omregleringen är att det från årsskiftet inte finns några befattningar för civilanställda som inte är förenade med en skyldighet att tjänstgöra i militära befattningar. I utlandsstyrkan är alla befattningar i folkrättslig mening militära. Enligt lagen om offentlig anställning (LOA) får militära anställningar endast innehas av svenska medborgare. Hur gör Försvarsmakten med de civilanställda som är utländska medborgare?

Avslutningsvis kan konstateras att Försvarsmaten inte har producerat några skriftliga anställningsavtal med nytt innehåll. Vad som finns är en avkrävd ansökan från arbetstagarna om internationell arbetsskyldighet ett begrepp som ingen vet vad det betyder.

I övrigt finns en del omständigheter att fundera över. Regeringen styr myndigheterna med instruktion och regleringsbrev. Försvarsministern har varit glasklar. Det ankommer på myndighetschefen att vidta de arbetsrättsliga åtgärder som krävs för att lösa uppgiften. Riksdagen lagstiftar vilket inte hindrar enskilda ledamöter i försvarsutskott och försvarsberedningar från att driva personliga frågor. Bland sådana frågor finns "internationell arbetsplikt", ambulanshelikoptrar i Afghanistan och motorer i JAS.

Fänriken skall inte frukta Talibanen alltmedan Generalerna är vettskrämda för påstridiga riksdagsledamöter.