Vilken roll spelar egentligen hyresrätten för arbetsmarknaden och för den reala och finansiella ekonomin? Skriv

Publicerad: 2010-12-04 11:12, Uppdaterad: 2011-11-02 16:11
"Övertramp av det ena eller andra slaget i den akademiska världen håller på att bli vardagsmat. För några år sedan hittade en uppburen norsk cancerforskare på sina egna forskningsdata och en koreansk stamcellsforskare fick göra offentlig avbön efter systematisk förfalskning av forskningsresultat. En grupp kring damp- och adhd-forskaren Christopher Gillberg i Göteborg förstörde sitt forskningsmaterial sedan svensk domstol bestämt att det skulle vara tillgängligt för vetenskaplig granskning. Lunds universitets rektor Per Eriksson misstänks ha friserat sin meritförteckning för att kunna bli befordrad till professor och därmed gångbar i rektorsvalet för några år sedan. Ett antal mer eller mindre svåra fall av plagiat, alltså textstöld, har uppdagats inom universitetsmiljöerna och forskningsetik har följaktligen blivit en subdisciplin som det går att ta sig fram på. Föreningen Vetenskap och Allmänhet redovisade nyligen siffror som tyder på att förtroendet för forskare har sjunkit drastiskt."
Anders Björnsson är journalist och författare. Han har bland annat varit producent vid Sveriges Radios vetenskapsredaktion och chefredaktör för Dagens Forskning.
En kvinnlig dansk hjärnforskare med kändisstatus är sedan en tid anklagad för forskningsfusk och förskingring av forskningsmedel. Hon - Milena Penkowa, verksam vid Köpenhamns universitet - har tidigare misstrotts för oredlighet men ändå kunnat göra en osedvanligt snabb akademisk karriär och fått en officiell utmärkelse som "elitforskare". Nu visar det sig att vissa forskningsresultat som hon redovisat inte kan upprepas, och vissa experiment verkar osannolika; att medförfattare har dragit tillbaka sina namn från en artikel de skrivit tillsammans med henne; och att hon inte får publicera sig i en internationell facktidskrift. Av ett rekordhögt anslag från en privat forskningsstiftelse har hon betalat kläder, middagar, privata resor och advokaträkningar. Universitet, vars rektor tidigare hållit Penkowa om ryggen när hennes doktorsavhandling höll på att bli underkänd, riskerar nu att bli återbetalningsskyldigt.
Övertramp av det ena eller andra slaget i den akademiska världen håller på att bli vardagsmat. För några år sedan hittade en uppburen norsk cancerforskare på sina egna forskningsdata och en koreansk stamcellsforskare fick göra offentlig avbön efter systematisk förfalskning av forskningsresultat. En grupp kring damp- och adhd-forskaren Christopher Gillberg i Göteborg förstörde sitt forskningsmaterial sedan svensk domstol bestämt att det skulle vara tillgängligt för vetenskaplig granskning. Lunds universitets rektor Per Eriksson misstänks ha friserat sin meritförteckning för att kunna bli befordrad till professor och därmed gångbar i rektorsvalet för några år sedan. Ett antal mer eller mindre svåra fall av plagiat, alltså textstöld, har uppdagats inom universitetsmiljöerna och forskningsetik har följaktligen blivit en subdisciplin som det går att ta sig fram på. Föreningen Vetenskap och Allmänhet redovisade nyligen siffror som tyder på att förtroendet för forskare har sjunkit drastiskt.
Detta gör det befogat att ställa frågan om den akademiska verksamhet som bedrivs vid forskningsinstitut och högre lärosäten håller på att utvecklas till en krisbransch - där alltför höga förväntningar om avkastning och snabba klipp kan få samma förödande effekter som inom exempelvis finanssektorn. Det behöver inte innebära att den generellt sett presterar sämre eller att vetenskapliga framsteg inte längre görs. Det är snarare det att denna sektor i samhället har börjat bete sig på ett sätt som gör att den inte skiljer sig från vad andra gör och därför måste tävla inte på sina egna villkor utan på andras. Den börjar tillmäta utomvetenskapliga faktorer, som könstillhörighet och ekonomisk succé, otillbörlig betydelse. Den drar till sig lycksökare, ofta kallade entreprenörer. Den godkänner där den borde underkänna - eftersom det ser bättre ut i bokföringen, ger säkrare fakultetsanslag och underlättar arbetsbördan för en redan pressad personal.
Eller se det så här: Krav på effektivitet och lönsamhet krockar med traditionella akademiska dygder som eftertänksamhet och en viss typ av originalitet. Main-stream (etablerade och renommerade forskningsmiljöer) premieras före up-starts (kufar och tvärviggar). Ledarskap, inte nödvändigtvis i förening med vetenskaplig eminens, skiljs från den praktiska forskningsutövningen. Forskningsledarens huvuduppgift blir att skaffa finansiärer och att odla firmans varumärke. De som står i ledet eller på det akademiska verkstadsgolvet degraderas från kolleger till medarbetare. Den som vill häva sig upp måste därför åstadkomma någonting alldeles extra och gärna också vinna publikens, den medialiserade allmänhetens, gunst. Och den som gör eller tycker annorlunda lever farligt på dagens universitet och högskolor. Rektorsmakt har använts för att bli kvitt misshaglig akademisk personal, på rent icke-vetenskaplig grund.
När universiteten görs till företag, befordras en viss typ av människor. De är inte nödvändigtvis undermåligare än övriga, men de har sitt hjärta inte i forskningen utan i andra - säkert behjärtansvärda - ändamål, om det sedan är jämställdhet mellan könen eller ekonomisk tillväxt, om det är lokalsamhällets problem eller globaliseringens. Några av dem kunde man närmast uppfatta som industrialister, andra som politiker. För dessa aktörer handlar det inte vad som är sant eller falskt i första hand, utan vad som är efterfrågat och lönsamt. De predikar ofta och gärna om frihet. Men det är då inte den klassiska akademiska friheten de talar om som var den enskilde forskarens frihet att välja ämne och metod. Det är institutionens eller lärosätets frihet, inte individens. En professor idag bär inte mera basker och fluga, han eller hon släpar på en roller-up på vilken företagsnamnet står. Och universitetens informationsavdelningar sysslar inte främst med att popularisera forskningsrön, deras viktigaste uppdrag är att öka söktrycket (locka nya studenter till den egna högskolan) för att statsanslagen ska kunna optimeras.
Således: Anything goes. Min gissning är att detta smittar av sig på kärnverksamheten. Det som inte är flashigt får stå tillbaka. Det som inte ger rubriker måste förr eller senare fasas ut. Och den som inte blir citerad måste förklara sig, medan de som inte får upp ögonen för en egenartad forskningsprestation aldrig blir skyldiga att förklara sig. Därför höjs röstläget. Därför får vi dessa akademiska reklamkampanjer. Därför kommer kraven på flera svenska Nobelpris. (Har vi inte redan fått alldeles för många?) Min tvärsomtanke är att man skulle ha mycket att vinna på att gå tillbaka till fundamenta, back to basics. Akademin bör inte göra det andra är bättre på. Nu har tiden troligen kommit då den bör tänka på att förbättra sitt eget rykte.

Lunds universitet vill prioritera humaniora och samhällsvetenskap

Därför behöver mer forskning ske i samråd med företag

Universiteten måste fokusera mer på kvantitativa metoder

Den samhällsnyttiga forskningen måste gynnas

Riktig forskning kan aldrig planeras eller förutsägas

Det bör inte löna sig att syssla med forskning

Om konsten att mäta det omätbara

Fri forskning står inte i motsats till nyttiggörande

Systemfel i svensk forskningsfinansiering

Kortsiktig syn på forskningens nytta är ingen bra idé

De rödgröna vill återpolitisera akademin

Båda blocken måste ge besked om vilken forskningspolitik Sverige ska driva
Newsmill är det första sociala mediet i Sverige som spinner kring nyheter och debatt. Vi publicerar varje dag olika personer med exklusiv kunskap om dagens viktiga händelser. Om du har egna erfarenheter av de frågor vi tar upp kan du omedelbart medverka i debatten. Du kan kommentera och skriva egna inlägg som publiceras på hög nivå eller medverka genom din blogg.
Läs mer om Newsmill
Millningen är ett sätt att kommentera med känslor. Du väljer ett ord eller ett namn som du vill mäta i opinionen och läsarna kommenterar genom att välja en av fyra känslolägen som representeras av fyra färger. Rött är arg, blått är glad, grön nyfiken och gult är uttråkad. Resultatet visas direkt och rubriken på artikeln färgas med den färg som de flesta väljer.




15 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.
En mycket sorglig läsning Anders!
För jäkligt att det skall kunna gå till så!
Samtidigt så undviker du helt att ta upp den genom tiderna största vetenskapliga skandalen! Globala uppvärmningen- Co2 köret!
Allt är skoj, från början till slut, termometer skoj, hockyklubbs skoj,
datorprograms skoj, undanhållande av dataserier, skoj om glaciärer o havsytehöjning, isbjörns skoj, mm.mm.mm. I stort sett inget som granskats av oberoende har visat sig fritt från invändningar!
Meterologerna klarar inte att spå vädret med nån större säkerhet mer än några dar framåt å ibland inte ens så långt, medans deras kusiner klimatlogerna med 3 decimalers noggrannhet talar om hur
mycket varmare vi kommer att ha det om 100 år! Att dom sedan slarvar bort (=slängt) de data man gjort beräkningen med ökar ju inte trovärdigheten.
Där har du den stora akademiska skandalen!
Det är värre än så. På vissa håll lagstiftas om historiska sanningar.
Mycket intressant ämne att diskuteras. Hoppas att samtalet väcker intresse.
Studenter fuskar - det händer ofta. Dessutom söker de upp lärarna för att försöka övertyga dem om att få flera poäng på tentor. Jag har hört att studenterna ska få möjligheter att överklaga alla betyg. Vad man inte inser är att stora mängder studenter kommer överklaga alla sina betyg.
Etik är en förutsättning för en god samhällsutveckling. Tyvärr verkar den vara på nedgång. Egoismen är däremot på uppgång.
Forskarvärlden är en sandlåda i kris, allt handlar om jakten på anslag och striden om vems namn som ska stå på vilken rad i rapporterna. Peer review handlar om mest om ryggkliande och/eller de långa knivarna natt.
Forskning om jämförelser mellan vanliga människor och makthavandes lögner visar att hos en medelmåttig lögnare har lögner anknytning till dennes negativa sinnesstämning, fysiologiska stress och fruktan att sanningen kommer fram. Oftast visar sådana människor oavsiktligt att de ljuger.
Enligt forskningen förstärker makten hos makthavande deras kognitiva och fysiologiska resurser som annars utmattar när man lever med lögner.
Alltså maktutövning gynnar att ljuga……..
Och hur bra var det förr i tiden då? Den akademiska historien är full av intriger och nepotism, köpta professurer och fusk. Karriärister har det väl alltid funnits?
Den största skillnaden idag är väl att universiteten är en sådär 100 gånger större och att de angår stora delar av landets befolkning. Densiteten av rötägg är nog densamma. Förr var de små ministater med egna lagar.
Forskningsfusk (eller hellre vetenskaplig oredlighet) har nog alltid varit vanligt förekommande. Förr i tiden var det svårare att kontrollera fusk och forskare hade stor auktoritet. I dag är det väl bara att inse att fusket är utbrett och forskare är som vilka som helst. Hur ofta har jag inte hört talas om "tappade provrör". Eller alla fall där databearbetning inte dokumenteras. Nej, problemet är att det nog väldigt sällan går att kontrollera studier överhuvudtaget. Jag rekommenderar f.ö. två artiklar av Birgitta Forsman som är läsvärda (http://www.fof.se/blogg/birgitta-forsman/oredlighet-i-forskning).
Fick för en tid sedan "nobben" på en ansökan. Bedömningen var annars riktigt bra men en sak föll den på, jag hade inte med mig intressenterna i tillräckligt hög grad. Men hur får man effektivt med sig intressenterna ifall det planerade projektet har potential att skada dem, vilket är fallet i detta projekt. Detta betyder ju att min intressanta och dugliga ansökan kommer att falla gång på gång på gång. Ansökningarna ska vara alltför specifika och alla ska vara vän med alla i dem. Nej, fram med mer öppna ansökningar där inte resultaten måste vara utstakade i förväg!
Vetenskap skall associeras med något som garanterar åtminstone en smula säkerhet i denna osäkra värld. Trots detta förekommer ofta fusk inom den mätbara vetenskapen. Smärtsamt är fusk gjort av dem man hyser mest tillit till.
Några exempel på världens tidigare största spektakulära fuskare inom vetenskapen: Gregor Mandel (genetik), Jan Hendrik Schön (tysk fysiker, nära att få nobelpris), James Vicary, Trifim Lysenko.
Läs även om fusket i skoglig genetik och växtfysiologi vid Umeå Plant Center (UPSC).
Förekommer oftare fusk eller plagiat? Fusk inom teknik är lättare att avslöja tack vore patent.Men tankar och idéer skyddas ej av patent.
Falsarium inom vetenskapen, arkeologin, genetiken, bioteknologin, astrologin, religionen mm har haft en stor inflyttande på vår uppfattning av vår förflutna, kultur och religion. Skicklighet att balansera mellan sanning och lögn utgör en huvudsaklig konst inom relationer människor emellan.
Låt mig bara påminna om Climategate!
För att inte tala om myten om det mättade fettet i kosten.
Studenter inbjuds/frestas till fusk genom det oskick som numera är allmänt förekommande - nämligen s. k. "hemtentor". Alltså att examination sker under okontrollerade former där ingen har koll på vem som står för prestationen. Studenter, varav en del är blivande forskare, "lär sig" tidigt att fusk lönar sig.
Svagt av en vetenskapsjournalist att ta med Christoffer Gillberg i en artikel om forskningsfusk. De slutsatser man i sin studie kom fram till var knappast något revolutionerande utan andra forskare har kommit fram till ungefär samma siffror. Eva Kärvfe och Leif Elinder som begärde ut materialet gjorde det knappast i forskningssyfte, utan som en del i sin förföljelse av framför allt Gillberg. De hade varken då eller vid annat tillfälle något forskningsprojekt omkring ADHD/DAMP, utan har endast verkat som debattörer. Att Gillberg och medarbetare inte kunde tänka sig att lämna ut rådata till Kärfve och Elinder, när man garanterat anonymitet till familjerna borde vara självklart särskilt för en journalist. Journalister brukar vara noga med att skydda sina källor och vägra lämna ut material. Det är tragiskt att tidningarna är så sensationslystna, vilket har gett Kärvfe och Elinder alldeles för mycket uppmärksamhet och för litet kritisk granskning. Till syvende och sist är det barn och deras familjer som inte fått rätt behandling eftersom svenska debatten om neuropsykiatriska problem fått en sådan slagsida jämfört med ex Norge.
Det finns dock massor av andra intressanta aspekter på medicinsk forskning som journalister borde, men inte verkar orkar, ta till sig. "Bad Science" av Ben Goldacre borde vara obligatorisk läsning för journalister. Mats Reimer i sin blogg i Dagens Medicin hittar massor som journalister försummar i sin kritiska granskning.
Jag måste börja med att kommentera fallet Per Eriksson. Jag vet inte vad du menar med att Per befordrats till professor för att bli gångbar som LU:s rektor. Hursomhelst kan det tolkas som att anledningen till att han ville bli befordrad till professor var att han ville bli gångbar som rektor. Det är inte sant. Per hade vid tiden för befordringsansökan ingen tanke på att bli rektor för LU utan satt tryggt som GD för Vinnova. Dessutom finns det i nuläget inget alls som belägger att han skulle ha blivit professor på felaktiga grunder.
Sedan är det bullshit att det akademiska fusket har blivit vanligare. Vad som däremot är sant är att kraven på vad som är akademisk hederlighet har stramats upp och att intresset från media har ökat lavinartat. Något annat som har bidragit är globaliseringen av akademin. Synen på vad som är akademiskt ohederligt skiljer sig abnormt mycket mellan olika platser på jorden. Att det här bidrar till tvister när de olika akademiska traditionerna kolliderar är en oundviklighet.