Tidigare ambassadör i Seoul: Solskenspolitik fungerar inte mot diktaturer som Nordkorea

Någon vecka innan Nordkorea attackerade den sydkoreanska ön Yeonpyeong förklarade Sydkoreas regering solskenspolitiken gentemot Nordkorea vara död. Den hade misslyckats med att förändra Nordkorea, konstaterade enligt Reuters det sydkoreanska återföreningsministeriet i ett vitpapper som bl a pekar på den fortgående utvecklingen av kärnvapen och attacken i mars på det sydkoreanska krigsfartyget Cheonan som tecken på den nordkoreanska regeringens oförminskat aggressiva karaktär. Attacken på Yeonpyeong den 23 november gav knappast  anledning att  söka återuppliva liket.

Nu kan man med tanke på den starka polariseringen i sydkoreansk politik - man tar ofta  till knytnävarna i parlamentet - inte i och för sig göra för stort nummer av att en konservativ regering förklarar  den liberala motståndarsidans politik som ett fiasko.  Solskenspolitikens  demise har emellertid  konstaterats som ett faktum sedan länge av flertalet observatörer, och naturligtvis  redan från början av dess antagonister, varför den officiella  dödsannonsen nyligen inte föranledde många kommentarer eller ens rapportering i internationella media.

Ändå är tystnaden och likgiltigheten inför dess misslyckande på något sätt frapperande med tanke på de ansenliga mängder diplomatisk  energi och politiskt kapital som investerats i denna försoningspolitik - inte minst från den förra svenska regeringens sida i relationerna med de båda Korea. Särskilt då man i den politiska och diplomatiska diskussionen söker värdera möjliga handlingsalternativ i ljuset av Nordkoreas senaste demonstration av ohöljd aggressivitet vore en utvärdering av varför Kim Dae-jungs storstilade projekt inte kunde överleva inte bara intressant i sig utan kan även ge vägledning i hur man bör eller inte bör hantera relationerna med likartade regimer, många av dem rena skurkstater. Kan det vara så att just därför att så mycket politiskt kapital och politisk prestige har investerats i solskenspolitiken - och därmed även i uppskattningen av den till fredsikon upphöjde Kim Dae-jungs gärning - är man på sina håll inte alltför angelägen om att den utvärderas?

Om man är  lagd åt skadeglädje - vilket man  är - har man som solskensskeptisk tjänsteman och observatör då denna poltik var på sin höjdpunkt  nu  mer än någonsin möjlighet därtill gentemot de mest entusiastiska solskensanhängarna. Det vore en delvis berättigad attityd men jag tror ändå att vi skeptiker bör lägga band på alltför självbelåtna yttringar av "I-told-you-so!"-karaktär. Om inte annat innebure en sarkastisk,  ensidigt reduktionistisk hållning  till Kim Dae-jungs fredsarkitektur att man kanske även förminskar den totala politiska gärningen hos en stor man - demokratikämpen  snarare än fredskämpen Kim Dae-jung. Mitt eget möte som nytillträdd svensk ambassadör med den relativt reserverade Kim Dae-jung gav ett intryck av politisk och intellektuell högsinthet kombinerad med antydan av realpolitisk slughet - Kim fostrades i ett ytterst brutalt politiskt klimat.

Glöm inte att vi är våra handlingar och Kims kamp för demokrati i Sydkorea kännetecknade av oöverträffat mod - han var ju flera gånger på väg att mördas och väntade en gång på att en dödsdom skulle verkställas. Solskenspolitiken var ett utflöde  av det storvulna och visionära  i Kims  politiska personlighet, men byggde även på den outtalade - ja i flagrant grad outtalade - insikten hos en realpolitiker att han  hade att göra med  en krass, streetsmart och enbart på makt och pengar inriktad mafiosotyp av politiker i norr. Att ringakta Kims politiska vision riskerar innebära att  man ringaktar Kim själv - och att ringakta storhet är ett mefistofeliskt signum.

Det har ofta sagts att Kim Dae-jung med sin solskenspolitik förvandlade Sydkorea mer än Nordkorea - en jämförelse som är irrelevant eftersom den senare strukturen inte har förändrats överhuvudtaget. I så måtto kan man betrakta solskenspolitiken som ett betydelsefullt - och problematiskt - steg i den  samhällsomvandling som Kim Dae-jung så framgångsrikt genomförde, först alltså som  demokratikämpe, därefter - vilket ofta glöms bort - genom att reformistiskt verka  för Sydkoreas ekonomiska återhämtning efter den för landets ekonomi närmast förödande Asien-krisen från 1997. Kim Dae-jung var f ö  en övertygad anhängare av kapitalism och fri marknadsekonomi.

Genom solskenspolitken upplevde sig stora delar av Sydkoreas befolkning för första gången kunna leva ut sin djupt liggande kollektiva känsla av broderskap, av jämställdhet med folket i norr - med vilka många sydkoreaner f ö har ännu levande nära släktingar, Det innebar en dramatisk förskjutning av dessa sydkoreaners perspektiv på sin ställning gentemot å ena sidan deras nära allierade  och garanten för landet säkerhet, USA och å andra sidan grannen i norr - Sydkoreas huvudfiende som samtidigt är en nära familjemedlem! Kim Dae-jung hade ju genom sitt besök de facto demonstrerat att Kim Jong-il inte bör behandlas som en ondsint förtryckare utan som en jämbördig ledare för broderfolket!. Därmed föddes på sina håll en säkerhetspolitiskt ytterst riskabel och för människorättsfrågor förödande illusion om Nordkorea som en i grunden fredlig granne besatt av en farlig paranoia och i behov av terapi och vänligt bemötande, och  en fattig släkting som behövde bistånd.

Jag tillträdde som svensk ambassadör i Seoul strax efter Kim Dae-jungs besök i Pyongyang  och hans möte där med Kim Jong-il i juni i 2000, vilket ju innebar solskenspolitikens absoluta - och egentligen enda - höjdpunkt. Därefter och fram till mitt frånträde i slutet av 2003 kunde jag iaktta och kritiskt rapportera hem om hur framförallt Sydkoreas ungdomsgenerationer genererade en nyväckt känsla av pankoreansk nationalism kopplad till en allt fränare och alltmermer vildsint anti-amerikanism. Samtidigt stod det allt tydligare klart att Kim Jong-il annat än marginellt inte tänkte leva upp till sin del av solskenspolitikens överenskommelser - och i politisk valuta betala tillbaka den muta på flera hundra miljoner dollar som Kim Dae-jung överlämnat - vilket Kim Dae-jung och många andra solskenvänner typiskt nog skyllde på president Bush!

Därmed utvecklade konservativa sydkoreaner en starkt ökad misstro mot hela projektet vilket polariserade nationen, vilket i takt med insikten om Nordkoreas alltmer flagranta militarism ledde till att de konservativa  tog över makten i Sydkorea 2008. Och nu är desillusionen och bitterheten mot Nordkorea närmast total - men finns det inte något kvar av pankoreanismen under ytan?

Om solskenspolitikens effekter på Sydkorea var riskabla och inrikespolitiskt eruptiva - men samtidigt bidrog till  ökat nationellt självmedvetande bort från ett ensidigt mentalt klientförhållande till USA - var dess egentliga syfte, att genom öppningar mot norr skapa fred på Koreahalvön, som sagt närmast totalt förfelat. Kim Dae-jung ansåg, vid ett samtal med en journalist på Wall Street Journal på 70-talet, att ett närmande mellan Syd -och Nordkorea förutsatte att Sydkorea först demokratiserades. Paradoxalt nog, men naturligtvis av nödvändighet, tillämpade han inte denna förutsättning på Nordkorea utan han gick den omvända vägen - solskenspolitken skulle genom öppningar mot omvärlden undergräva den nordkoreanska diktaturen och initiera en demokratisering.

Däri låg dess visionära styrka men reella  svaghet. Vid mina många samtal med Kim Dae-jungs  sympatiska och intelligenta medarbetare underströk dessa ständigt att den nordkoreanska regimen som endast förstod att härska genom "micro management" - genom att detaljstyra allt mellan himmel och jord  - inte hade perspektivseende som var  brett nog att  läsa av den stora bilden: en öppning mot Sydkorea och därmed mot omvärlden skulle gradvis erodera den monolitiska maktstrukturen i norr.

Det var emellertid  exakt vad Kim Jong-il insåg: solskenspolitken var om den realiserades  helt enkelt för farlig för hans regim - vilket ju är ett indirekt erkännande av dess inneboende potential. Därför spelade han skickligt på solskenspolitikens fundamentala svaghet, nämligen dess asymmetriska upplägg som har  gjort konservativa sydkoreaner utom sig av frustration: enbart koncessioner från Sydsidan, generöst bistånd mm men inga egentliga förpliktelser på den norra sidan. Kim Jong-il spelade  dock så till måtto med i det solskenspolitiska spelet att han medgav partiella  och starkt "kompartmentaliserade" öppningar: ekonomiska samarbetsprojekt, några familjemöten  över demarkationslinjen etc och framförallt möten med utländska dignitärer - även Sveriges statsminister Göran Persson tornade i egenskap av EU-ordförande upp sig framför den inte alltför reslige Kim.

"Vi skall inte ge den nordkoreanska regimen någon PR",  kommenterade enligt NY Times en medarbetare i Vita Huset USAs avböjande av den kinesiska inviten till toppmöte om den aktuella Korea-krisen. Internationell PR var exakt vad Nordkorea fick genom solskenspoltiken och efterverkningar i dess anda, genom erkännande i form av det ovannämnda besöket från en ledande representant  för världens mest erfarna och civiliserade demokratier, ja senast t  om  från New York-filharmonikerna under Lorin Maazel - utan några som helst demokratiserande motprestationer.

"Can't believe my luck" tänkte Kim Jong-il  som naturligtvis såg till att dessa besök enbart framställdes som hyllningar till honom själv och  att hermetiskt  utestänga befolkningen från all tänkbar risk för frestelser från en attraktiv omvärld. Och vid sidan av denna PR vann Nordkorea genom solskenspolitiken framförallt tid. Tid att bygga upp sina urananrikningsanläggningar, och framförallt tid till en gradvis ökad militarisering av Nordkorea. Denna militarisering är i själva verket det mest oroande inslaget i Nordkoreas aktuella utveckling och kan även innebära en maktkamp mellan militären och Kim Jong-il, skrev en rådgivare till den förre sydkoreanske presidenten Roh Moo-hyun i New York Times nyligen. Tydligare kan solskenspolitikens låga eller obefintliga verkningsgrad knappast avläsas än i detta erkännande även av projektets tidigare anhängare och operatörer.

Militariseringen innebär en stegrad spänning på Koreahalvön genom att Nordkorea numera inte bara ägnar sig åt provokation utan åt ren aggression, menar en annan analytiker i samma tidning. En militaristisk regim tenderar att ägna sig åt militärt agerande, är den ominösa tolkningen av denna utveckling.

Under 1980-talets första hälft besökte jag som pressattaché vid den svenska ambassaden i Bonn även några stationer  som riktade sändningar in mot östhemisfären. Det bakomliggande antagandet varför dessa kunde ha effekt på opinionen  i öst byggde för det första  på det faktum att de över huvudtaget kunde äga rum, för det andra att det fanns kulturellt och politiskt medvetna mottagare som kunde ta emot  budskapet och sprida det vidare. Denna "porositet" som solskenspolitken ansågs kunna skapa, om än initialt aldrig så obetydligt, är som sagt obefintlig i Nordkorea just på grund av landets total slutenhet och därför att den så effektivt hotar den regerande elitens enda mål: att behålla makten. Detta faktum och om man så vill lärdom av solskenspolitiken kan vara användbar på västdemokratiernas hållning till odemokratiska och förtryckande regimer på andra håll i världen. Är Burma poröst nog för att ökade kontakter från omvärlden skall kunna spridas vidare inom strukturen? Förmodligen. Iran kanske likaså, även om jag reagerar mot ordet "dialog" i sammanhanget som för tankarna till fredagsmysiga samtal om stenande som dödsdom.

Den dåvarande svenska regeringen och utrikesförvaltningen gick in i det solskenspolitiska projektet med frustande - och för somliga av oss berörda   stundtals påfrestande - entusiasm.  Vilken vi dock hade betalt för att utstå. Detta mycket aktiva engagemang innebar i så måtto en politisk och diplomatisk risk, inte bara inför perspektivet att hela projektet skulle haverera - vilket det alltså gjorde - utan även att Sverige i en starkt polariserad sydkoreansk opinion riskerade att förknippas med enbart Kim Dae-jungs och efterträdaren Roh Moo-hyuns politiska huvudlinje och att regimen i norr inte bara legitimerades utan även i olika former honorerades. Jag tror att den risken inte var särskilt stor, utan att snarare det totala svenska engagemanget på Koreahalvön, innefattande fältsjukhuset under Koreakriget, närvaron vid demarkationslinjen i form av deltagande i de neutrala staternas övervakningskommission (NNSC) och diplomatisk representation i både Seoul och Pyongyang värderades positivt.

Vårt engagemang i det solskenspolitiska projektet  föll sig därmed som naturligt inom ramen för detta omfattande och långvariga engagemang på Koreahalvön. Det gav oss också en unik profil som förmedlare av budskap och information från det hermetiskt slutna Nordkorea  - särskilt naturligtvis i samband med statsminister Göran Perssons besök våren 2001, även om vi egentligen inte kunde leverera särskilt mycket information.

Efter nämnda besök samlade jag EU-ländernas ambassadörer i Seoul till en briefing av dåvarande kabinettsekreraren Hans Dahlgren som ingick i statsministerns delegation.  Den habile Dahlgren lyckades hålla mina starkt uppskattande kollegers uppmärksamhet och intresse vid liv under närmare en timme - utan att egentligen ha någonting av substans att säga.

Bo Lundberg (6 artiklar)
http://bolundberg.wordpress.com/

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/30813

4 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Solskenspolitiken fungerade måhända inte, men det gör inte den nuvarande tuffa linjen heller. Det är helt enkelt väldigt svårt att komma åt regimer som den nordkoreanska. Det kanske är tufft för en diplomat att medge att diplomati kan vara rätt verkningslöst ibland, men det är inget fel med att göra ett försök. Att bomba fram en demokrati i Nordkorea skulle få Irakinvasionen att framstå som en skolutflykt i jämförelse.

Permalänk | Anmäl #1 Jakob Jonsson, 2010-12-03, 15:51

Kul med en artikel som sammanfattar ett ämne så effektivt att ingen kommenterar. :-)

#1 Jakob Jonsson,
>>Det kanske är tufft för en diplomat att medge att diplomati kan vara rätt verkningslöst ibland, men det är inget fel med att göra ett försök.

Låt mig ta cynisk beskrivning av själva fenomenet. Statsvetare får gärna rätta mig och ge referenser.

Det här är en av de saker jag läst som format min världsbild:
http://reason.com/archives/2006/03/01/why-poor-countries-are-poor

Diktaturer som Nordkorea kan beskrivas som att ett rövarband tagit över ett område och stjäl _allt_ från befolkningen. Juntans motivation är att kunna fortsätta med makt, slavar och växande bankkonto i Schweiz.

Som jag förstått så finns i princip två sätt att hantera dessa:
1. Vänta tills regimen ändras internt. D.v.s. när nivån direkt under ledningen inser att det är bättre för dem "to make a deal" -- tillåta fria val och fly till sina bankkonton i Schweiz utan att slängas i fängelse.
2. Militära medel, som mest går ut över diktaturens hjärntvättade och oskyldiga slavar.

Problemet är att det är svårt att implementera alternativ "1" med en regim som Zimbabwe och Nordkorea, som inte har problem att låta den egna befolkningen svälta samtidigt som de köper bra whisky och en massa vapen istället.

Det jag finner roligt är jämförelser mellan Nordkoreas junta och kungahusen i Europa för några hundra år sedan...

(Det är också rätt roligt med Vänster-troende som är förstående, argumenterar för diktatorers rättigheter -- och vill förhandla t.o.m. med mördarna i Zimbabwe och Nordkorea.)

Permalänk | Anmäl #2 Bernt, 2010-12-04, 09:50

Ett kommunistiskt samhälle ruttnar inifrån. Det är bara att stressa det genom att ändra "väderleken" hela tiden och vänta på kollapsen.

Permalänk | Anmäl #3 Bo T, 2010-12-05, 15:44

Tack för en bra artikel Bo Lundberg!

Permalänk | Anmäl #4 Emily Svensson, 2011-07-16, 06:18