Medborgarlön är en utopi

Kan vara värt att nämna att Liberala partiet (som är emot medborgarlön) och Liberaldemokraterna (som är för) är två skilda partier. För sakens skull, innan diskussionerna tar vid.

Medborgarlön - en inflationsmotor?
När jag hör talas om medborgarlön - en summa pengar som automatiskt ska utbetalas till alla medborgare - undrar jag dels likt skribenten ovan vad som ska motivera den som genom skattsedeln betalar för en annan människas val att inte arbeta, dels hur stort värdet av denna medborgarlön kommer vara. Det naturliga är att en stor tillförsel av ovilkorat, fritt utdelat kapital på marknaden kommer leda till exakt samma effekter som det tidiga 30-talets massproduktion av sedlar ledde till: hyperinflation.
De pengar som genom en kraftigt höjd beskattning utbetalas i medborgarlön kommer leda till ett överskott av kontantkapital i händerna på de som är sämst på att förvalta kontantkapital: de människor som inte gör en insats för att få pengarna. konsumtionen i samhället kommer kortsiktigt få sig en rejäl skjuts vilket kommer driva upp priserna och därmed kraftigt reducera värdet av medborgarlönen. Det kommer snabbt uppstå ett behov av att höja det belopp som utbetalas för att möta inflationen.

Samtidigt kommer de som arbetar uppleva ett minskat incitament för att arbeta då de kommer få behålla en allt mindre del av sin lön vartefter skatten succesivt höjs för att möta det ökade behovet av mer kapital för att betala ut medborgarlönerna. Naturligtvis kommer även lönerna för de som arbetar att höjas men det krävs inte mycket samhällsekonomisk insikt för att se att även detta kommer driva inflationen uppåt. Ständigt ökande löner, höjda skatter, minskat penningvärde och ökande missbelåtenhet hos de som arbetar för att försörja andra är förväntade resultat av ett initiativ som inte i realiteten är annat än ett obligatoriskt socialbidrag till alla.

Om människor vill arbeta mindre än man gör idag så är kanske inte en sänkning av levnadsstandard ett orimligt pris att betala för mer tid med barn, hundar, segelbåt eller vännerna i partilokalens café? Jag tror att de allra flesta skulle kunna arbeta mindre än man gör idag - men man vill inte förlora inkomsten som arbetet ger. En medborgarlön skulle genom minskat penningvärde sänka inkomsten inte bara för den som avstår arbete utan även för den som vill arbeta.

Det är bättre att de som inte vill arbeta och nöjer sig med en stabil låg inkomst får detta än att de snor jobb för oss som går arbetslösa mot vår vilja. Det är dags att inse att effektiviseringar har rationaliserat bort så mycket arbete så att det är full syssellsättning som är en utopi

För hundra år sedan ansågs det allmänt att ingen var ansvarig för sin nästa. Man antog — och det "bevisades" vetenskapligt av ekonomerna — att samhällslagarna ovillkorligt krävde, att det fanns en väldig arme av fattiga och arbetslösa för att hålla det ekonomiska systemet i gång.

I våra dagar skulle knappast någon våga hävda den principen. längre. Man anser allmänt att ingen bör utestängas från nationens rikedomar, vare sig enligt naturlagarna eller samhällets lagar. De s. k. förklaringar som var gängse för hundra år sen — att de fattiga hade sin okunnighet och oansvarighet, kort sagt sina "synder" att tacka för sin situation — hör till det förgångna.

I alla västerländska industriländer har ett försäkringssystem införts som garanterar envar ett existensminimum vid arbetslöshet, sjukdom och för ålderdomen. Man går bara ett steg längre om man kräver, att envar har rätt att erhålla medel för sin existens, även om dessa villkor inte är för handen. Det skulle praktiskt uttryckt innebära att varje medborgare kan göra anspråk på ett belopp som räcker för existensminimum även om han inte är arbetslös, sjuk eller överårig.

Han kan begära denna summa om han självmant har slutat sin anställning, om han vill utbilda sig för annat slags arbete eller av personliga skäl som hindrar honom från att förtjäna pengar utan att hänföra honom till de nu understödsberättigade grupperna.

Han skall kort sagt kunna kräva sitt existensminimum utan att ha något speciellt "skäl". Det bör vara begränsat till en bestämd period, förslagsvis två år, för att inte uppamma en neurotisk inställning som avvisar varje slag av förpliktelser mot samhället.

Detta förslag kan låta fantastiskt, men det skulle också vårt nuvarande socialförsäkringssystem ha gjort för hundra år sedan. Den viktigaste invändningen mot en sådan plan är att ingen skulle arbeta, om envar hade rätt till understöd upp till existensminimum.

Detta bygger emellertid på den oriktiga föreställningen om lättjan som ett medfött drag i människans natur. I verkligheten skulle det, frånsett neurotiskt lata människor, bara bli ett litet fåtal som inte vill förtjäna mer än minimum och som föredrog att ingenting göra framför att arbeta.

Läs den här länken och kom med kommentar angående den mänskliga naturen!
http://elenborgm.wordpress.com/2010/12/01/den-manskliga-naturen-och-kara...

"... Hela artikeln genomsyras av att "vi" kan "skapa" ett "bättre samhälle" med de resurser "vi" har.
Ursäkta? Dog inte den inställningen i samband med Berlinmurens fall? Uppenbarligen inte, för nu ska man kunna äga sin tid. Du äger din tid genom att få bruka din kropp som du vill, Klara, inte genom att tvinga andra betala för dina fritidsintressen!..."

I vilken omfattning en väljer att själv "äga" sin vakna och aktiva tid, beror i hög grad på det möjlighetsutrymme som de befintliga samhällssystemen erbjuder. Det beror alltså i hög grad på utformningen, samordningen och logistiken hos samhällets hittillsvarande sociotekniska och infrastrukturella system. Det potentiella möjlighetsutrymmet kan (är?) med nuvarande regelverk tills vidare bit för bit ha begränsats via korporativistiska beslut (Saltsjöbadsavtal, källskatt och försäkringsavgift på arbete, LAS, moms på konsumtion osv.). Fler och fler arbetsgivarlösa -> mer och mer korporativism -> fascism(?)

Bertrand Russel skriver i "Till lättjans lov" att "... arbete innebär att flytta på saker, eller att säga åt andra att flytta på saker..."

Detta gäller fortfarande, även om fler och fler ägnar tid åt att "flytta på" text, bilder, ikoner osv, på datorskärmar och webbsidor.

Tills vidare så ägnar de flesta mer än tredjedelen (inkl. resor till/från) av sin tid åt att "flytta saker"; bara för att andra säger var, hur och när; i utbyte mot att det ger inkomster för att betala utgifterna för mat, tak och annat önskvärt. Det pågår då ett ständigt kretslopp med arbete för att få inkomst och utgifter för överlevnad och välbefinnande.

Det som fysiskt behövs för vars och ens kretsloppsöverlevnadsfas mm är ”bara” att rätt sak, finns på rätt plats, vid rätt tid!
Sedan decennier så har människor ägnat betald tid (med belånat riskkapital som med råge ingår i priserna för mat och tak + skatt, försäkring o moms) för denna i varje fas snarlika (rutinartade) recirkulation.

Numera borde redan vars och ens ”datorbutler” via fria ”recept” (slopad patent- och upphovsrätt) KUNNA (alls inget tvång) beställa IKEA-liknande plattpaket (och deponera betalningen för att eliminera svinn) direkt från helautomatiserade legoföretag. För att sedan själva skruva ihop egna hus längs tillfartslederna till lämpliga städer. På gång- och cykelavstånd finns då tillskräddade gårdsbutiker där 60 – 80 % av livsbehoven kanske kan tillgodoses till 10 % av energibehoven.

Som jag skriver i min tidigare kommentar så ägnar många en stor del sin vakna tid (inom korporativt begränsat möjlighetsutrymme), åt att skaffa inkomster för sin och sitt hushålls utgifter och välbefinnande. Det finns då även större eller mindre minoriteter, som har inkomster utan att ägna nämnvärt mycket tid åt detta. För en större minoritet av dessa, så finns det – inom nuvarande samhällsstruktur – knappast något rimligt möjlighetsutrymme för att bryta (den korporativistiskt beroende?) arbetsgivarlösheten.

Många av dessa är ju av ohejdad vana beroende av någon som säger hur, när och var som saker bör förflyttas för att ge inkomster inom nuvarande snäva möjlighetsutrymme, trots att det sannolikt finns en myllrande mångfald av strukturellt slumrande möjligheter.

Andra – av ohejdad vana mer strategiskt riskbenägna – har genom att via realkapital (fastigheter mm.) eller banklån öka penningmängden/omsättningen investera i ”återanvändbart arbete”, för att frikoppla inkomsterna från sin personliga och sina ”klanmedlemmars” tid. Denna grupp har mer eller mindre medveten och i lobbyingsymbios med det rikspolitiska toppskiktet (inkl. mansdominerade fackföreningar som numera oberoende av höger/vänster?) steg för steg byggt upp nuvarande utilitaristiskt ”nyttiga” korporativism(?).

I takt med ökat kapital så kan de sedan köpa upp mer och mer av det inom det korporativistiska möjlighetsutrymmet befintliga ”återanvändbara arbete”. Den myllrande mångfalden av direkt och ”återanvändbart” arbete (engagerande aktivitet) som rimligtvis törnrosa-metaforiskt slumrar på en helt fri, öppen och genomsynlig marknadsarena, tycks tills vidare inte vara tillgänglig.

Det finns dessutom en emergent benägenhet hos penningsystemet, som ytterligare spär på riskkapitalismen – oberoende av om riskkapitalisterna är vinnare eller förlorare:
http://home.swipnet.se/~w-69487/kapitalismen.html

Detta gör det mycket svårt (moment 22) för ”brukskapitalismen” att konkurrera med riskkapitalismen. Åtminstone så länge som det inte finns utrymme för att bilda utvecklingsblock för ”brukskapitalismen”.

Återanvändning av arbete:
”… Eftersom vi i princip inte betalar för själva naturresursen vi använder i våra verktyg utan endast för arbetet att förädla naturresurserna till verktyg kan vi betrakta verktygen som konserverat återanvändbart arbete…”

http://www.nyteknik.se/nyheter/verkstad/verkstadsartiklar/article6777.ece

Tommie Gran skriver:

"Klara Tovhult med flera skriver i gårdagens Newsmill-artikel att frivillig skaparglädje manifesteras i Wikipedia och Linux. Javisst, jag håller med. Folk kan bli väldigt kreativa på sin fritid. Men hur ska detta gratisarbete hjälpa till att finansiera medborgarlönen? Det gör det inte,"

Kan bara upplysa att de flesta webbservrar körs på Apache och Linux eller en öppen UNIX variant. Har för mig att webbhandeln genererar en hel del skatteinkomster och ökad försäljning. T om hans artikel här lär ge mer skatteintäkter, om nån klickar på en annons på sidan här (har för mig newsmill ligger på Apache och Linux).

Klara Tovhult är således ute och reser när han påstår att det gratis arbete som utförs för att skapa fri mjukvara inte ger något tillbaka till staten. Han är även ute och reser när det gäller annan verksamhet och har ett högst statiskt synsätt när det gäller synen på arbete.
T o m extra läxhjälp till en barn ger nått tillbaka, för eller senare!

Utopi eller inte. I praktiken har vi redan medborgarlön. Den enda skillnaden är att den inte utgår automatiskt. Man måste fortfarande redovisa skälen men när detta är gjort så betalas pengarna ut.