Vilken roll spelar egentligen hyresrätten för arbetsmarknaden och för den reala och finansiella ekonomin? Skriv
Publicerad: 2010-12-03 10:12, Uppdaterad: 2011-11-02 16:11
Konkurrensutsättning av Banverkets produktion har lett till minskat underhåll och ökad byråkrati. Detta är den främsta orsaken till att järnvägen fungerar dåligt i Sverige. Det menar Karin Svensson Smith, riksdagsledamot i trafikutskottet 1998 - 2010.
Karin Svensson Smith var riksdagsledamot (mp) i trafikutskottet 1998 - 2010.
Vi är många som nu har personliga erfarenheter av tågtrafikens brister. För egen del missade jag den 30/11 två mycket viktiga möten och den lunch på Villa Bonnier som ordnades för oss riksdagsledamöter som slutade efter valet. Efter att ha verkat i tolv år för att tågtrafiken ska få bättre såg jag fram emot den planerade avtackningen. Trots att jag gav mig hemifrån 4.30 på tisdagsmorgonen kom jag inte i tid till lunchen. Tillsammans med resten av passagerarna blev jag evakuerad från tåget i Östergötland och fick åka tillbaka till Skåne med en buss som var framme i Lund 2.30 på onsdagsmorgonen. Under de 22 timmarnas resa hade jag gott om tid att fundera på varför tågtrafiken inte fungerar som den ska.
Bristande underhåll
I debatten framhålls ofta att Sverige under en lång tid lagt små medel på att hålla järnvägen i gott skick. Per personkilometer järnväg ligger vi lågt jämfört med andra länder. Men därav kan inte automatiskt dras slutsatsen att spåren är i sämre skick. En jämförelse med sjukvården kan illustrera detta. USA har mycket större sjukvårdskostnader per person än Sverige. Men den genomsnittlige svensken har inte sämre hälsa för det. Organisationen av USAs sjukvård där det plockas ut vinst av många privata aktörer och avsaknad av en koordinerad styrning för att ge största samhällsekonomiska nytta för de pengar som används kan delvis förklara detta. När jag började som riksdagsledamot i trafikutskottet 1998 tog Banverket emot många utländska besök som ville studera hur järnvägen kunde hållas i så gott skick trots låga kostnader per järnvägskm.
Sedan började konkurrensutsättning av Banverkets produktion. Det som tidigare var en sammanhållen verksamhet styckades upp i upphandling, utförare och kontroll av att det utförda arbetet stämde överens med upphandlingskontraktet. Detta ledde till kraftigt ökade kostnader för att administrera det fysiska arbetet med järnvägsunderhåll. Eftersom arbetet ska generera vinst för dem som vunnit upphandlingskontrakten blev det mindre kvar för att utföra själva jobbet. Allt som tidigare gjordes för att tågtrafiken skulle fungera störningsfritt fanns inte nedskrivet och kunde därför inte fångas in i upphandlingsunderlaget, vilket bidrar till att väsentliga åtgärder uteblir.
Motivet för konkurrensutsättningen var att fler privata företag skulle öka effektiviteten. Med facit i hand kan det konstateras att så inte skett. Antal personer som jobbar direkt med underhåll har minskat med 1500 personer sedan 1998 medan antal personer som administrerar verksamheten har ökat med lika många. Färre personer på spåren och fler i bokföringen är resultatet. Kostnaderna har ökat. Sedan 2004 har kostnaderna för drift, underhåll och reinvesteringar ökat med drygt 2 miljarder kronor. Med tanke på att tågtrafiken i Sverige har ökat kraftigt skulle det behövas fler och inte färre människor som rent faktisk gör jobbet ute på spåren. Jämförelsen med England är slående. Under det sista året med statligt ägande uppgick anslagen till de engelska järnvägarna till totalt £1 miljard. Vid slutet av det första året av privatisering hade dessa mer än fördubblats till £2,1 miljarder. En fjärdedel av detta ökade anslag absorberas av transaktionskostnader (juridiska kostnader), vinstmarginaler, högre försäkrings- och kapitalkostnader.
Den marknad som finns för järnvägsentreprenader rör sig så gott som uteslutande om nybyggnationer, någon nordisk marknad för drift och underhåll finns inte. Några av dem som vinner upphandlingskontrakten på grund av att de är villiga att göra jobbet till lägst kostnad har aldrig sysslat med järnväg tidigare. I sin tur lämnar de ofta ut arbetet till en underentreprenör som kanske i sin tur anlitar ytterligare en underentreprenör. I slutändan kan det bli väldigt lite kunskaper om järnvägen och dess säkerhetsbestämmelser hos den som utför jobbet. Att utreda vem som har ansvar när något går fel kan därför vara svårt.
Att upphandling till lägsta kostnad skulle vara effektivt för samhället känns tämligen teoretiskt när det vid trafikutskottets utfrågning förra vintern framkom att snöröjningen på spåren i Luleå enligt kontraktet bara skulle utföras M - F under kontorstid. Kundunderlaget är minst sagt begränsat; det är ju bara Banverket som är beställare. Den självreglerande marknaden kan aldrig fungera utan perfekta förutsättningar med tillräckligt många säljare och tillräckligt många köpare. Utan detta blir konkurrensen kontraproduktiv och järnvägen förlorar i konkurrenskraft mot andra mindre miljövänliga transportalternativ.
För mig som förhandlade med socialdemokratiska infrastrukturministrar 1998 - 2006 var Banverkets oklara anslagsframställan en försvårande omständighet. När jag hävdade att det krävdes en rejäl ökning av anslagen för förebyggande underhåll så fanns det inte med i de önskemål Banverket hade lämnat till näringsdepartementet. Därför avvisades kravet av finansdepartementet. Banverket skärpte sig dock och lämnade efter regeringsskiftet 2006 in det underlag som ledde till kraftsamling i Mälardalen och de andra storstadsområdena. Men eftersom Åsa Torstensson samtidigt avreglerade tågtrafiken, använde investeringsmedel för att förtidsamortera lån i stället för att vidga järnvägskapaciteten och höjde banavgifterna undermineras möjligheterna för en väl fungerande tågtrafik.
Den svenska järnvägen är i kris. Varför och vad bör göras?


Bygg ut Sveriges sämsta järnväg!

Järnvägen behöver "trängselskatter"

Mp: Ulf Adelsohn har rätt om järnvägen
Newsmill är det första sociala mediet i Sverige som spinner kring nyheter och debatt. Vi publicerar varje dag olika personer med exklusiv kunskap om dagens viktiga händelser. Om du har egna erfarenheter av de frågor vi tar upp kan du omedelbart medverka i debatten. Du kan kommentera och skriva egna inlägg som publiceras på hög nivå eller medverka genom din blogg.
Läs mer om Newsmill
Millningen är ett sätt att kommentera med känslor. Du väljer ett ord eller ett namn som du vill mäta i opinionen och läsarna kommenterar genom att välja en av fyra känslolägen som representeras av fyra färger. Rött är arg, blått är glad, grön nyfiken och gult är uttråkad. Resultatet visas direkt och rubriken på artikeln färgas med den färg som de flesta väljer.




17 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.
En av mina favoriter på nätet är Charles Hugh Smith. Igår tog denna politiske motpol och namne till Karin Svensson Smith upp samma sak. Smith (favoriten) menar att en byråkrati har en livscykel med sex faser från födelsen till döden. I början går nästan allt till själva programmet och verksamheten. I slutet går pengarna mest till admintration. Den svenska järnvägen är i den femte eller sjätte fasen och nära slutet och det stämmer med vad Smith har observerat under sina tolv år i Trafikutskottet. Smith nämner Kaliforniens universitet, Pentagon och polismyndigheten i en liten stad som överges. Det är ingen skillnad för en järnvägsorganisation.
http://www.oftwominds.com/blogdec10/lifecycle-bureaucracy12-10.html
Så är det naturligtvis. Jag är för privatisering och fri marknad men även detta kan utföras på ett dåligt sätt. Som i det här fallet, eller när stockholms pendeltågstrafik klåpades sönder.
Jag tror även att alltför många lyssnat lite för mycket på sagorna om ett varmare klimat. Det verkar som om tåg och väg ansvariga inte riktig förstått att vi bor i sverige. Ett land i skandinavien med ett kallt klimat.
http://www.slu.se/PageFiles/31192/Temperatur.htm
Borde inte frågan snarare vara vad man känner för AVREGLERINGAR?
I Storbritannien privatiserades järnvägarna 1993 på samma sätt som vi sedan gjorde - i ett område för spåren och ett för trafiken. Efter en rad svåra tågolyckor som berodde på dålig professionalitet och underhåll beroende på bristande samordning och ansvarskänsla samlade regeringen ihop ansvaret för spåren på en hand - som småningom blev Network Rail. Det betydde mycket för kvaliteten.
Citat från Wikipedia: ..."Since 2003 Network Rail has been building up significant in-house engineering skills, including funding of apprenticeship and foundation degree schemes. Network Rail reports significant savings resulting from the initial transfers of work away from contracting companies. Additional contracts were taken back by Network Rail after the serious accident at Potters Bar and other accidents at Rotherham and King's Cross led Jarvis to pull out of the track repair business. Shortly after this, and due to other failures by maintenance companies, Network Rail took control of many more maintenance duties."...
Banverket borde ha förutsättningar att fylla samma funktion som Network Rail. Ligger skillnaden i ett svagt svenskt regeringsengagemang i järnvägarnas säkerhet och utveckling? Med den aktuella attityden från regeringshåll till höghastighetssatsingar är man benägen att tro det.
Järnvägen i Sverige förblir ett svagt moderat kort.
@4 Anders Petter Brynge: Något Banverk existerar inte längre, efter att regeringen slog ihop Banverket, Statens institut för kommunikationsanalys och Vägverket till Trafikverket. Naturligtvis förlorade de då spetskompetensens på spårtrafik, och nu skall de inte bara kommunicera med ett fåtal trafikoperatörer, utan med ett obegränsat antal trafikoperatörer.
Att järnvägen och speciellt dess persontrafik är i slutet av sin livscykel och nära en nedläggning märks av att anslagen nu är uppe i ungefär dubbla biljettintäkterna. Anslagen till Trafikverket är cirka 40 gånger större än banavgifterna, som inte ens betalar den centrala administrationen. Bara underhållet kostar en faktor 10 mer än banavgifterna. Trafikverkets årliga anslag är cirka 20 miljarder kr. För att driva runt detta spektakel betalar en genomsnittlig skattebetalare netto cirka 400 kr per månad. Det hade varit billigare om alla resanden hade fått samåka med taxi. Och då hade Karin Svensson Smith inte missat mötet.
Det enda vettiga är att lägga ner allt. Man ger då malmbanan till statliga LKAB och vissa tåg i Stockholm till SL gratis och säljer räls och rullande material till högstbjudande utländska järnvägsföretag eller skrotfirma. Green Cargo kan då försöka slå sig ihop med riskkapitalföretag, industrikundföretag och liknande och köpa banor, mark, lok, vagnar och annat som de behöver. Städerna får massor av utrymmen tillgängliga och kan förtätas. Det är lätt att göra trailerbussar med dubbla plan som tar 200 passagerare och drar en tiondel så mycket energi per passagerarkilometer som ett snabbtåg. Detta har politikerna och byråkraterna dock förbjudet.
På sikt kommer produktiviteten att fortsätta falla i utvinningen av naturresurserna och järnvägen få ännu sämre förutsättningar. Järnvägen i det här landet är i allt väsentigt ett naturligt monopol och det finns ingen anledning att avreglera. I varje fall kommer det inte att ändra den hopplösa situation som järnvägen har. Politikerna tramsar och lever på detta. Järnvägsdriften är lika utvecklad som sexualdriften.
Urban Persson #6
Just det, Järnvägen är ett naturligt monopol. En gemensam kostnad för samhället. Den kan inte avregleras och privatiseras på sunda marknadsmässiga grunder. Detsamma menar jag gäller elproduktion. Och för att bäst studera vad som kan hända när man avreglerar ett naturligt monopol är att titta på vad som hänt.
Det fina med båda fallen är att vi slipper spekulera i konsekvenserna.
Vad är det som är så sunt med avreglering, privatisering och marknadsmässiga grunder? När alla ropar efter den ordning som vi alla alltid saknar då monopolet ska ersättas av anarki? Och hur kan kostnaderna ha drivits upp till sådana höjder utan att vi klagar mer? EU-medlemsskapet kostar visst 30 miljarder per år varav 60 procent hamnar utanför Sverige, som en extra skatt som vi alla betalar, och vad får vi tillbaka av det? Känslan av att få delta i att skicka romer över gränsen kanske, därför att de inte kan mäta sig med en hög europeisk standard? Vart är vi påväg, kan man verkligen fråga sig, kanske På Spåret ska ta upp den kopplingen. Det naturliga monopolet hade väl en fallande marginalkostnadskurva, vad jag minns från de tröttande nationalekonomikurserna - och var någonstans i verkligheten har vi sett någon sådan????? Mycket finns det att ifrågasätta, men ingen gör det på allvar. Det enda som kvarstår, det är att rumpan, ja den står stilla!!
Britta Måhl #8
Det är sedan länge känt, såväl i teorin som i praktiska prov att sund marknad och konkurrens, där privat ägande är en central ingrediens leder till en kedja av förbättringar och utveckling. Motsatsen kan också skådas där nationer med planekonomi, idag eller tidigare har en, jämförelsevis alldeles för låg BNP och standard inom, i stort sett allt.
Vi är faktiskt gott och väl förbi den diskussionen.
Vi är som vanligt på väg mot bättre tider. Större möjligheter att bekämpa sjukdomar och ohälsa. Ett rättvisare samhälle, högre levnadsstandard osv. Eller har du någon empiriskt säkerställd referens till siffror som säger annorlunda.
Icke desto mindre, allt är inte perfekt, och vissa saker är fortfarande riktigt dåliga. I synnerhet de företeelser där ett gammalt socialistiskt monopol ska ut och försöka verka i en fri ekonomi.
Tänk, SAS, Telia, SJ, m.fl.
Jag tro på marknadekonomi! ...ändå anser jag att vissa större och viktiga strukturer med krav på samordning och synkronisitet inte bör utsättas för marknadens påfrestningar och omsvängningar. Detta då de i sig själva är en förutsättning för att övriga funktioner i samhället kräver funktionalitet, kontroll, samordning och överblicklighet. De strukturer jag talar om är de stora infrastrukturerna som sammanbinder vårt samhälle, folket och näringslivet.
Förstår inte riktigt att både en borglig regering såväl som en "socialistisk" tror på hållbarheten i att folket ständigt ska känna sig blåsta,svikna och lurade av tågoperatörer, teleoperatörer och elbolag.... Tågen går inte, man kan inte byta leverantör på sitt teleabonnemang och det är i stort sett omöjligt att få ett pris stämmer på den el man måste köpa.... vad en biljett kostar... om tåget överhuvud taget kommer att avgå.... eller om den telefon man just blivit påtvingad kommer att fungera under tiden som man desperat försöker att avbryta abonnemanget... jag tror att dessa infrastrukturer är en förutsättning för att marknaden ska fungera.
Dessa dåliga exempel på avreglering löper stor risk att bli argument för en planekonomisk reaktion som sträcker sig längre än vad de flesta av oss önskar.
Järnvägen som artikeln handlar om är en 150 år gammal infrastruktur som man pyttsar till några ören varje år för att den ska fixas till och fungera under ytterligare en vinter.... vad som egentligen skulle behövas är en rejäl omdaning och repatriering av denna nationella livsnerv.
Baby Düül
Järnvägen är infrastukturell härva. Tåg kan ju inte ens köra om varandra. En mycket omodern och skattedränerande transportmetod. Om de hade brutit strömmen för att evakuera de som fick sitta i sju timmar så skulle sex andra tåg också blivit stående, vilket hade orsakat en järnvägsinfarkt. Dessutom blir man hemlös om man råkar ligga i vägen för en järnvägsutbyggnad eftersom ledningen för SJ och Transportstyrelsen ( Banverket )
saknar empati.
Nya järnvägsbanor skär som ett svärd samhällen för att hålla upp det svindlande utvecklingstempot… Trots det fungerar inget, även på somrarna och snart kommer man att kunna hinna torka hö på rälsarna innan ett någorlunda bra fungerande tåg passerar… Hur mycket kostar ens lidande, protester, spel och lek med människor om att bygga nya banor, kanske där det reser mest eller kanske där det reser minst passagerare...
Så ytterligt svagt, som det nu är med tåg och järnvägsspår, har det nog inte varit på de senaste hundra åren. Allt är galet och under-dimensionerat, oreparerat eller oberäknat, okompetent utfört eller illa skött. De ministrar som haft huvudansvaret för de här frågorna, har inte förstått vad det är fråga om, och än mindre varit kompeten-ta att driva frågorna inom respektive regingar. - Men en förutsätt-ning för att man skulle kunna ha gjort detta på ett någorlunda vettigt sätt är naturligtvis att man fått en välunderbyggt uppbackning av ansvariga chefer inom det här trfikområdet. - Så långt, som nu allt verkar ha farit iväg, är det dags för regeringen att ingripa. Detta bör den också göra med stor kraft, och behövliga ekonomiska medel för att få Statens Järnvägar på stadiga fötter. - Gör detta snabbt! Och för allt i världen - inte bara något som är halvdant!
Tänk vad skönt att läsa en folkpartists erfarenheter av avreglering i sektorer som saknar förutsättningar för marknadsfunktion.
Alla är tydligen inte ideologiskt förblindade inom alliansen. Men tyvärr allt för många och dessutom en stor del inom S.
Ta itu med Lagen om offentlig upphandling också är du snäll. Om folk visste hur mycket onödigt arbete och ökade kostnader den medfört skulle dom bli galna.
De planekonomiska ränderna verkar sitta kvar hos Karin Svensson Smith.
Ursäkta mig men är det inte just det statliga SJ som får majoriteten av all kritik?
Det är precis tvärtom, nu måste avregleringen ta fart på allvar. Sälj ut allt och stycka upp Banverket.
Man kan ju alltid peka på hur fantastiskt järnvägen fungerade i Karins idealland Sovietunionen, inte alls.
Olof, du kan ju ta och besöka Nordkorea istället, då kan du se hur din planekonomiska dröm fungerar i verkligheten.
Det svenska folket visade tydligt att man inte vill se mer röd politik.
#16 Marcus
Du kan ju ta och besöka Kina med höghastighetståg som tar mängder med människor runt på vad som snart är världens störtsta järnvägsnät och dessutom i nybyggt toppskick för hastigheter våra tåg inte kommer i närheten utav. Likadant i Ryssland där de senaste höghastighetsnäten byggs på privat entrepenad, så det går också.
Dessutom kör tågen i Sibireien även om det är någon meter snö i vägen, men de lever väl i verkligheten och inte på något lyxhotell omgivna av diverse suspekta lobbyister som svenska politiker tycks göra konstant.