Är "barnets bästa" bra för svenska barn?

Äntligen en mycket läsvärd och sann artikel här i Newsmill.

Vårt samhälles åsikter är ju att det alltid bäst med dagis och den svenska modellen. Man frågar ex aldrig efter föräldrarna vid kriser utan efter vad samhället och skolan gör, ett mycket talande faktum.

Madeleine, du har så rätt och jag blir så glad över ditt inlägg. Vi som har kämpat på i det som jag tycker barn och föräldrafientliga Sverige ser sällan någon politiker eller skribent som står upp för det mest självklara; självbestämmandet ekonomiskt och utan åsiktsförföljelse, i den privata sfären. Vad vi har fått är livspussel, världens ensammaste folk och ångestfyllda barn.
Vilken skillnad på de otrygga utagerande barnen i en svensk kommunal skola och barn i skolar med annan samhällsmodell. Jag vet, jag har sett det. Är det här alla otrygga tjejer och lågpresterande killar finns.

Sverige är verkligen en liten småskuren monokulturell ankdamm. Och vi är bäst, mycket bättre än de invandrare som kommer till Sverige och vi har stora bekymmer i hur den svenska värdegemenskapen ska kunna införas för alla. Och då talar jag inte om schottis och folkdräkt utan om något betydligt allvarligare som det ovan.
Den svenska värdegemenskapen som uppenbart innefattar mer än vi tror, ska inpräntas från bebisåldern och går sedan som en röd tråd genom skola och arbetslivets(lagstiftning) . I andra stater av auktoritär modell påbörjades den ideologisk skolning först kanske i 5 års åldern.
Överdriver jag, kanske lite men tyvärr inte helt.

Pelle

20 000 barn omhändertas varje år av Socialtjänsten enligt LVU ytterligare 1 000 omhändertas enligt LPT.

Fruktansvärt höga siffror för ett land som Sverige, men ännu mer skrämmande är det att det finns fall som dessa:

Ett par med ett nyfött barn åkte till sin sommarstuga för att titta på hur renoveringen gick. Soc kontaktades och omhändertig barnet omedelbart enligt LVU.
Fel 1: Paret var inte skrivit i kommunen och Socialtjänsten måste lämna över fallet till deras hemmahörande kommun.
Fel 2: Orsaken till omhändertagandet var att barnet inte skulle bo på en bygg arbetsplats, vilket barnet inte gjorde då de bodde och var skrivna i en annan kommun.

Resultat: Ett nyfött barn missade över 6månader av sitt liv med sina föräldrar under det första levnadsåret.

En Mamma frågade socialtjänsten om de kunde hjälpa till med att få hennes dotter att gå till skolan.
Socialtjänsten omhändertog då flickan enligt LVU och hon slutade helt gå till skolan. Flickan tog livet av sig efter att ha blivit våldtagen.

Enligt socialtjänsten så är vi svenskar världens sämsta föräldrar och ska tydligen lämna bort alla barn under 18år till närmaste familjehem.

Föräldrar som vägrar sin 15åriga dotter att åka 14 mil för att bo en helg med en ensamboende 18åring hon enbart pratat med på nätet är överbeskyddande, medan det är helt ok för familjehem.
Det är som sagt i "barnets bästa"...

En annan skrämmande sak är att enligt gällande lagstiftning så kan myndigheterna vägra att lämna tillbaka barn till föräldrar som överklagar tingsrättens beslut om LVU, för att innan fallet tas upp i hovrätten har det gått så lång tid att det ligger i barnets bästa att få vara kvar på familjehemmet de är bosatta på.

Tingsrättens beslut i LVU fall baseras helt på uppgifter insamlade av samma person som tog LVU beslutet ifrån början och som efter de ska granska om sitt beslut var rätt eller inte och visa upp bevisen för tingsrätten.

Läs mer:
http://www.nkmr.org/artikel_svenska_lvu_lagen_av_goran_grauers.htm
http://www.dn.se/insidan/man-kan-manipulera-en-utredning-utan-att-ljuga-...
http://www.nkmr.org/socialtjanstens_utredningar_ar_ett_stinkande_trask.htm
http://www.dn.se/insidan/utredningar-baseras-pa-skvaller-1.593737

"Det finns ingen enhetlig forskning som säger att barn mår bättre av förskola än hemmet. Snarare förhåller det sig ofta tvärtom. Det finns ingen forskning som säger att föräldrar som frivilligt lägger sig på en låg inkomst för att få mer tid med barnen skulle ta mindre föräldraansvar, vara sämre föräldrar eller att barnen skulle utvecklas sämre. "

1) de flesta forskningsresultat pekar på att barn i förskola har det lättare i skolan och att defaktiskt mår bra och utvecklas väl socialt.
2) Vadå "snarare förhåller det sig tvärtom"? Menas det att forskningen är "enhetligare" åt det hållet?
3) Ingen påstår generellt att föräldrar som "frivilligt lägger sig på en låg inkomst" skulle vara sämre föräldrar.

Det är vällovligt att det finns organisationer som HARO. Men är det inte dags att lägga ner den ganska sunkiga antiförskoleretoriken? Kan man inte kämpa för sin intressegrupp utan denna ganska sekteristiska smörja?

Detta är inte en fråga om antingen eller. Det stinker av inpyrda fördomar i HAROs retorik mot dem som tycker att daghem och förskola är bra för deras barn.

Att knyta denna sunkiga retorik till Barnkonventionen visar för mig, som faktiskt arbetar med MR-frågor, att något inte står rätt till hos HAROs ledning och påverkansstrateger.

Barnens bästa är ett luddigt begrepp i tvister rörande barn så är uppfattningen vad som är barnens bästa ofta olika beroende av om man talar med mamman, pappan, soc, eller BUP. För att verkligen veta vad som är barnens bästa i varje enskilt fall krävs det att man är lite av en spåkärring som vet vad reslutatet blir för barnet i vuxen ålder beroende på vilka beslut som fattas. Alla fattar innerst inne att detta är omöjligt.

Heder åt Haro som vågar lyfta denna fråga.

Om vi brister i kunskapen om vad som är barns bästa, och om vi inte erkänner att det kan finnas olika välmotiverade synsätt, då kan förstås barnkonventionen i egenskap av lag, oaktat sina goda intentioner, bli ett farligt redskap i händerna på en ambitiös men oinformerad socialtjänst. Det säger sig självt, och de historiska exemplen är många.

#3 Mister J.
De flesta studier på förskolan visar på något bättre kognitiva resultat, men också på ökade beteendeproblem. Eftersom beteendeproblemen är svårare att komma till rätta med än kognitiva problem så finns fog för en kritik av den svenska modellen där alla barn uppmuntras gå på förskola. En bra sammanställning finns i artikeln "Förskolan, forskningen och sanningen".

Tittar man sedan på makronivån så ser man att sedan förskolan blev vanlig för 20-30 år sedan så har den psykiska hälsan hos svenska ungdomar försämrats kraftigt i förhållande till jämförbara länder. Dessutom har skolkunskaperna och föräldraskapet försämrats.

När man undersöker denna paradox närmare så finner man att de flesta studier som talar om en god social utveckling hos förskolebarn, är gjorda i amerikanska ghetton, inte bland välmående medelklassbarn i lugna bostadsområden.

Går man sedan till förklaringsmodellerna så vet vi hur separationsstress under tidiga år kan leda till kroniskt försämrad stresstålighet genom livet, och alltså öka förutsättningarna för psykisk ohälsa. Dessutom förklarar begreppet jämnårigorientering varför det som ser ut att vara god social utveckling, inte alls behöver vara det.

Slutligen kan man fråga sig varför svenska statliga myndigheter tillsammans med den privatkapitalistiska förskolelobbyn i England och Nordamerika i första hand är de som vinklar forskningen om förskolan till dess fördel.

Visst finns det många barn som tål förskola, ingen skugga ska falla över dem, men det är inte detsamma som att säga att förskola är en bättre lösning än hemmet i föräldrarnas omsorg.

Som sagt, heder åt Haro och deras ordförande som vågar lyfta denna centrala kritik av en i övrigt välmenande barnkonvention. Mig veterligt har ingen annan gjort detta tidigare.

Mister J drar förhastade slutsatser. Haro har inte fördomar mot förskolan. Snarare god kunskap. För det första har säkert en majoritet av Haros medlemmar personlig erfarenhet av förskolan. Både bra och dålig erfarenhet beroende av vad man varit med om. De flesta familjer går igenom olika faser, då man under en period tar hand om barnen hemma, och under en annan period anlitar annan barnomsorg, t.ex förskola. I Haro finns dessutom många med egen erfarenhet av arbete inom förskolan. Haro har aldrig ställt krav om förskolans avskaffande eller en ensidig subventionering av enbart hemmaföräldrar! Tvärtom; Haro är väldigt mån om alla föräldrars möjlighet att välja omsorg för sina barn, på lika ekonomiska villkor. Men i realiteten är hemmafamiljer extremt förfördelade. Hemmafamiljer lever ständigt med ett kompakt motstånd från samhällets sida. Dessutom finns väldigt litet utrymme för kritik mot det som inte är bra med förskolan. Förskolan har blivit en helig ko som ingår i en politisk vision om att på ett rationellt sätt fostra barn genom enhetlig pedagogik som helst ska nå alla. Detta vänder sig Haro emot. I Haro finns god kunskap om barns utveckling och olika pedagogiska modeller.

Min erfarenhet är att det ofta just är förskolelärare som vill stanna hemma med sina barn. Vilket man kan förstå då det är ju lite (perverst?) att lämna sina barn till någon annan för att ta hand om några andra barn.

Detta har genomdrivits med våld, dvs genom ekonomiska diskrimineringslagar som i praktiken omöjliggör ett fritt val.

Detta har också skett utan det svenska folkets vilja som enligt opinionsundersökningar då tyckte annat. Men, politik är ju att vilja som Olof Palme sa, dvs inte att tjäna och så har det blivit som det blivit.

Självklart finns det en ideologisk överbyggnad till varför vi inte kan få bestämma själva. Utan att gå in på detta brännbara område så kan man säga att den har svalts med hull och hår av det "offentliga" Sverige där man knappast kan finna någon som har ryggrad att säga eller tycka något annat.

Oppositionen mot detta förtryck handlar inte heller främst om dagiset i sig utan om det ekonomiska och kulturella förtrycket mot oss som vill kunna ta hand om våra barn själva.

Pelle

Intressanta frågor som tas upp men retoriken och argumenten saknar grund. Ett exempel på tom retorik är t ex att peka på att det saknas forskning som emotsäger den egna ståndpunkten och föra fram detta som ett stöd för ståndpunkten. Med sådan "logik" kan man bevisa vad som helst. Flera liknande tankevurpor sker i texten.

I textens början blir vi tillfrågade huruvida frågorna är fel ställda. Nja, frågorna är det inget fel på men sättet de parats ihop på är ett retoriskt knep som leder oss att tro att det måste vara på det ena eller det andra sättet trots att flera av frågeparen inte alls behöver vara motsatser eller det kanske är ett tredje, helt annorlunda alternativ som ligger närmare sanningen.

Wallin slår fast att hela det svenska politiska etablissemanget saknar kunskap om barns anknytningsbehov och utvecklingsmekanismer. Det är naturligtvis helt fel.

Från dessa minst sagt lösa grunder tar Wallin det konstiga språnget att låta artikeln stå som stöd för att barnkonvesionen skulle vara någon sorts hot mot barn. Det är en ologisk och lösryckt slutsats om man ser till hennes egna "argument" och dessutom dumt i största allmänhet. Hoppas hon inte har allt för stort inflytande i de organisationer hon tillhör.

Per Lundberg, det är inte Barnkonventionen som är ett hot mot barn, den är mycket viktig. Det är det politiska klimatet i Sverige, där man inte kan vara säker på hur man tänker göra sina bedömningar, som är ett hot mot barn. Föräldraskapet är oerhört försvagat och har dåligt stöd i Sverige. Frågorna i artikeln är relevanta eftersom de visar på att det går att göra olika bedömningar av vad som är barnets bästa. Så grundfrågan måste vara vem som har det grundläggande ansvaret för barnet. Många hemmaföräldrar upplever att deras omdöme ifrågasätts starkt av staten, trots att det är svårt att bevisa något åt vare sig ena eller andra hållet. Staten tar sig ett starkt företräde på sin pedagogiska linje, och kan med ett penndrag ytterligare försvaga föräldraskapet.
Naturligtvis finns enskilda politiker med god kunskap om barns behov, men ”det politiska etablissemanget” tolkar jag mer som att en politisk majoritet är förblindad av en politisk, pedagogisk vision som inte nödvändigtvis delas av Sveriges föräldrar.
Inga frågor eller påståenden i artikeln saknar grund eftersom de kommer ur verkliga föräldrars och barns erfarenheter, och att det finns motstridig forskning på ämnen som pedagogik och utvecklingspsykologi, så det är omöjligt att politiskt försöka komma överens om en enda modell. Ovissheten och människors olikheter måste politikerna leva med och därför vara öppna för de olika val som familjer kan göra när det kommer till barns omsorg och bildning.

Bra artikel, Wallin!

Som representant för föreningen Barnens Rätt Till Föräldrarnas Tid gläder det mig att Haro är inne på samma linje som vi: att Barnkonventionen INTE bör upphöjas till svensk lag på grund av sina gummiparagrafer & vaga språk, som lämnar fältet vidöppet för olika tolkningar av vad som är "barnets bästa".

För man ska ha klart för sig att om det skulle "hetta till" & ett barnomsorgsärende gå till domstol, är det de sociala myndigheternas, BUP:s & domstolarnas uppfattning om vad som är "barnets bästa" som gäller: föräldrarnas åsikt väger lätt som en fjäder!

Slutligen vill jag påpeka att eftersom föräldrarna enligt lag har ansvaret för sina barn i juridisk mening & eftersom de i opinionsundersökning efter opinionsundersökning i fyrtio års tid envist föredragit förälderlig barnomsorg framför kollektiv sådan, blir frågan om vart den samlade psykologiska, sociologiska & pedagogiska forskningen pekar ointressant: den som är belagd med ansvaret ska givetvis bestämma omsorgsform, oavsett vad den politiserade expertisen tycker!

Allt annat är totalitära övergrepp som inte hör hemma i ett fritt samhälle! (Övergrepp som i barnomsorgsfallet åstadkoms med hög individuell inkomstbeskattning utan avdragsmöjligheter för försörjningsbörda och till drygt 90 procent skattesubventionerad barnomsorg, en kombination som gör att varken fattiga eller rika föräldrar har råd att själva ta hand om sina barn när de är små.)

Läs mer @ www.barnensratt.se!

Om man ska använda siffror över antalet omhändertagna barn är det bra om man gör det korrekt.

Heldygnsinsatser
Under år 2009 påbörjade ungefär 9 500 barn och unga heldygnsinsatser enligt SoL och/eller LVU. Av dem var cirka 6 800 barn och unga nytillkomna, dvs. de hade inte erhållit någon av de redovisade heldygnsinsatserna under föregående fem år.
Den 1 november 2009 hade cirka 16 300 barn och unga heldygnsinsats.
Drygt 23 400 barn och unga hade heldygnsinsats någon gång under år 2009.
Av de cirka 16 300 barn och unga som hade heldygnsinsats den 1 november hade ungefär 11 300 vård med stöd av SoL, cirka 4 700 barn och unga fick vård enligt LVU och cirka 200 barn och unga var omedelbart omhändertagna enligt LVU.
Av heldygnsinsatserna har vård enligt SoL ökat mest under perioden 2002–2009 sett till andelen barn och unga i befolkningen som påbörjat insats. Ökningen mellan år 2002 och 2009 relativt 2002 års värde var 33 procent.
Familjehem var den vanligaste placeringsformen bland barn och unga med insats den 1 november 2009. 74 procent av de SoL-vårdade och 68 procent av de LVU-vårdade barnen och ungdomarna var familjehemsplacerade den dagen.
Bland flickor var familjehem något vanligare än bland pojkar, medan pojkarna i något högre utsträckning var placerade på någon form av hem för vård eller boende.

Skrämselpropaganda att tala om 20 000 barn per år.

En del av de som är under SOL är fortsatt boende i egna hemmet men har någon form av stöd från socialtjänsten.

Var alltså 200 barn och ungdomar som akut omplacerades under 2009.

Angående statistiken.

Visserligen stämmer det att långt ifrån alla som vårdas av socialtjänsten har placerats genom LVU-lagen. En stor del av de "frivilliga" placeringarna under SoL har dock gjorts under en viss grad av tvång, varför man kan vänta sig att det stora flertalet av de över 20'000 barn som får tillbringa åtminstone en del av året i samhällsvård inte är där med föräldrarnas goda minne. Ända sedan tvångssteriliseringarnas tid har svenska staten undvikit att göra sina tvångsåtgärder uppenbara, utan man har instruerat myndighetsföreträdare i hur de "övertygar" sina klienter om att gå med på vården. Att det var så på den tiden erkändes öppet i den proposition som överlämnades för drygt tio år sedan, och man kan lugnt säga att staten inte får igenom färre "frivilliga" åtgärder i dag. Ofta ställs SoL-placering som krav för att en ensamstående moder ska få ekonomiskt bistånd t.ex., och i Social Rapport 2006 citeras statistik som visar att 1 av 7 "socialbidragsmödrar" hade fått sina barn omhändertagna innan de fyllt sju år.

Jag har tyvärr personlig erfarenhet av hur lite socialtjänsten bryr sig om klientens vilja, då den ville få mig institutionsplacerad av anledningar som var helt befängda för mig, och för vem som helst som skulle ha tagit sig en titt på ärendet. Lyckligtvis hade jag fyllt 20 vid det laget, så jag kunde inte längre bli föremål för LVU. Vad myndigheterna verkligen menar med "barnens bästa" är "det staten tycker är rätt för barnen", eller helt enkelt statens bästa. Kapitel fem av SoL-lagen gör det uppenbart att staten är den som definierar målen för uppfostran.

Det är ett faktum att staten tvångsvårdar tusentals barn utan någon egentlig anledning, annan än den inkomst man får av placeringen. En placering på HVB-hem kostar drygt 4'000 per barn och dygn - det är en rätt saftig inkomst. Socialtjänsten har mycket kraftiga redskap i SoL och LVU att tvinga på familjer sitt föräldraskap, och är som nämndes i artikeln tyvärr att betraktas som den ende sanne föräldern i dagens samhälle. Staten kan använda godtyckliga tvångsinsatser mot barnen, men föräldrar förbjuds både från att smiska sina barn och att ens förvisa dem till sina rum.

SoL och LVU är lagar som hör hemma i ett totalitärt samhälle, inte ett som påstår sig vara fritt. Det är med förtjusning jag ser att förhållandena i Sverige i denna fråga börjar uppmärksammas internationellt, och jag själv bidrar till det på min engelska blogg.

Det finns så enormt mycket som allmänheten behöver informeras om vad det gäller socialtjänstens verksamhet, men massmedia tar dessvärre inte sitt ansvar där. Jag sitter själv nu och läser forskningsöversikt över vården på ungdomshem, och ska den närmaste tiden skriva mer om detta.

Om inte det är emot reglerna här så kan jag nämna mina två bloggar - den på The Telegraph är helt enkelt en spegel:

http://www.danielhammarberg.com/
http://my.telegraph.co.uk/hammarberg/