Stryp inte arbetskraftsinvandring med återregleringar

Från 1970-talet fram till 2008 förekom nästan ingen arbetskraftsinvandring till Sverige från länder utanför Norden och senare EU. Detta trots att det i princip har varit tillåtet. I realiteten har kraven varit så högt ställda att bara ett fåtal har haft möjlighet att komma hit. Varje arbetstillstånd som söktes var tvunget att prövas mot behovet av personer på den öppna arbetsmarknaden. Ett slags kösystem till jobb, om man så vill, mellan de som redan är svenskar och de som inte är eller skulle vilja bli det.

De senaste månadernas debatt om utfallet av reformen för arbetskraftsinvandringen förs ibland som att den bara inneburit problem. Utnyttjade bärplockare har sökts upp i sina hemländer och vittnat om exploatering. I DN fick anonyma källor fritt utrymme att säga att de ”hört talas om” människor som betalat svarta pengar och till och med prostituerat sig för att få ett arbetstillstånd hos en företagare.

I stället för att konstruktivt diskutera hur vi ska förbättra arbetskraftsinvandringen så att människor kan komma hit och arbeta under goda förhållanden, reagerar både fackförbund och olika politiska företrädare med att sätta upp stoppskyltar. Ett fåtal exempel på missförhållanden i ett inte ens två år gammalt system är alltså nog för att hela reformen ska skjutas i sank. Argumentationen låter precis som hos 90-talets EU-motståndare, som hellre försvårade för en promille kriminella än öppnade upp tull- och passfrihet för alla andra. Bästa hjälpen till det fåtal som exploaterats är att alla stängs ute – inte bättre kontroll.

När det gäller finansieringen av välfärden har LO helt rätt i att den inte kan säkras genom enbart arbetskraftsinvandring. Flera åtgärder behövs för att få fler att jobba och jobba längre. Men en kontrollerad arbetskraftsinvandring spelar en viktig roll. Det handlar inte bara om att säkra pengainflödet till statskassan, utan också inflödet av människor med rätt kompetens till välfärdssektorn, högskolor och företag. Redan idag är en av fyra läkare i Sverige född utrikes. 2007, innan de nya reglerna infördes, fick 3 567 arbetstagare utanför EU uppehållstillstånd. Under 2009 beviljade Migrationsverket 14 639 ansökningar från arbetskraftsinvandrare utanför Norden och EU. Flest arbetstillstånd har gått till människor från Thailand inom jordbruks-, trädgårds- och fiskerinäringarna. Näst största grupp är indier och yrkeskategorin dataspecialister, följt av restauranganställda, civilingenjörer och vårdare med olika etnisk bakgrund.

Knäckfrågan verkar vara hur man ska avgöra om det finns en brist på arbetskraft med rätt kompetens, som krävs för att arbetskraftsinvandring. Där har ansvaret förflyttats till företagarna själva. Ett alternativ, som få lyfter upp som modell, är systemet i Kanada där det varken är företag eller arbetsmarknadsparter som bestämmer. Istället finns ett poängsystem, där den potentiella invandraren bedöms utifrån ”anställningsbarhet” i allmänhet (utbildning, språk, arbetsför ålder) – inte för ett specifikt jobb i mottagarlandet.

Kanada har haft stora framgångar i integrationen av invandrare på sin arbetsmarknad, och det finns säkert lärdomar som även Sverige kan dra från det kanadensiska exemplet. Inte minst därför att arbetskraftsinvandrarnas intåg på arbetsmarknaden också har berett vägen för flyktingarna, genom att förbättra allmänhetens bild av invandrare . Förutom själva invandringsmodellen är det också intressant att se hur kanadensiska ambassader och konsulat utomlands är involverade i själva rekryteringsprocessen och att informera om den. Det kan vara ett led i en bättre kontroll och förberedelse av arbetskraftsinvandrare som vill komma till Sverige och på så sätt minimera riskerna för exploatering.

Dessa argument hörs inte från vänsterpolitiker eller facket. I stället målas öppnandet för arbetskraftsinvandring från utanför EU upp som en komplott för att försvaga lönetagares ställning (och fackens, inte minst). Vrider vi klockan några år tillbaka i tiden hördes LO-företrädare framföra precis samma argument, fast den gången mot öppnandet av arbetsmarknaden till de nya EU-länderna. Den gången argumenterade LO för att Sverige borde införa övergångsordningar för att begränsa invandring från Öst- och Centraleuropa – samma öppenhet som facket nu säger sig värna om. På sätt och vis påminner LO:s beteende om KD:s vad gäller homosexuellas rättigheter. Med engagemang värnas de etablerade rättigheter som man en gång var emot. Varje nytt inslag försöker man stå emot.

Det nya systemet har en del barnsjukdomar. Förutom att Sveriges utlandsrepresentationer kan bli mer involverade i att informera om tillstånden och de rättigheter arbetstagare har gentemot företag, kan Skatteverkets befogenheter att granska löneutbetalningar till arbetskraftsinvandrare utökas. Men att välja en restriktiv linje och stänga dörren för ny arbetskraft, är fel väg att gå för Sverige efter krisen.

Mattias Johansson, vice VD FORES

Petter Hojem, programkoordinator, FORES

Petter Hojem (3 artiklar)

Anmäl