Därför är det omöjligt att anfalla Nordkorea

Spänningen på den koreanska halvön höjs på ett dramatiskt sätt efter den dödliga artilleriattacken mot en sydkoreansk ö. Men att en gång för alla avlägsna problemet Nordkorea genom attacker mot kärnanläggningar eller invasion av landet är omöjligt. Sydkorea har för mycket att förlora och det har USA och Kina också.

Nordkorea vet att utnyttja omvärldens svaga punkter för att få ekonomisk hjälp, diplomatiska fördelar och en plats i världsmakternas utrikespolitiska agenda och kan därmed diktera tempo och behålla initiativet. Men ju mer Nordkorea ser sig tvingat att skruva upp spänningen desto större blir risken för en upptrappning bortom all kontroll. Särskilt eftersom ett nordkoreanskt mål har tillkommit. Att visa att en ny nordkoreansk ledare är stark och resolut nog för att få leda landet efter sin fars död. Ansvaret faller tungt på Pyongyang; ett hot mot fred och ordning i regionen och världen.

En krutdurk utan stubin

Starbucks intill Sydkoreas utrikesdepartement är fyra våningar högt men ändå fullsatt. Gratis nätverk har lockat dit folk. Latte och Americana trängs med datorer och Ipads. En sms-signal piper till när telefonen kopplat upp sig, sen en till och en till. Fullt med missade samtal är det också. "Hur är stämningen i SK efter attacken?". "Ekot säger att DPRK skjuter art(illeri) mot SK. Vad vet du?" Vilken attack? Efter några samtal till Sverige har läget klarnat. Nordkorea skjuter artilleri mot syd. Sen är det dags för nästa möte; Eningsdepartementet. Vi förbereder oss på att mötet blivit inställt. På Starbucks surfar folk vidare. Business as usual i Seoul med andra ord.

Den stora artilleriattacken mot ön Yeonpyeong i tisdags förra veckan är den sista i raden av nordkoreanskt initierade provokationer och diplomatiska kriser. När den pågående krisen började är en definitionsfråga. 1950 när Koreakriget började, 1980-talet eller 1994 när kärnvapenprogram i norr uppmärksammades, 1998 när Nordkorea sköt en missil över Japan. De flesta brukar använda 2002 som startpunkt för den nuvarande krisen. Det året anklagades Nordkorea för att ha återupptagit utvecklingen av kärnvapen. Sedan dess har ökad spänning och krisdynamik varvats med förhandlingar och hopp om lösningar på kärnvapenfrågan. 2006 genomförde Nordkorea en första provsprängning. Efter det att den nuvarande konservativa regeringen i Sydkorea kom till makten 2008 försämrades relationen åter. I maj 2009 genomfördes ett andra kärnvapenprov.

TV-bilderna från ön Yeonpyeong rullar dygnet runt och visar en blandning av rökplymer från den brinnande ön, och nattbilder på evakuerade invånare som stigit iland på fastlandet. Den mest dramatiska och kanske mest intressanta bilden det första dygnet kommer från en övervakningskamera mitt i det lilla samhället på ön. Flera personer ses springa ut från en byggnad, troligen på väg mot skyddsrum. Plötsligt slår en artillerigranat ned vid sidan av byggnaden. Det står klart att attacken även riktats mot civila mål. I nyheterna påpekas gång på gång att attacken är den första riktad direkt mot sydkoreanskt territorium sen vapenvilan 1953. Senare kommer uppgifter om att två soldater och två civila dödats i attacken.

Den lilla ön Yeonpyeong ligger i havet en dryg mil från den nordkoreanska kusten och 120 km nordväst om Seoul. Detta havsområde har genom åren varit skådeplats för många incidenter och provokationer. Anledningen är förstås att det fortfarande råder krig på halvön, men också att den nuvarande gränsdragningen kring ön, till skillnad från gränsen på fastlandet, inte erkänns av Nordkorea. Det var inte länge sedan en allvarlig incident inträffade i området. I mars 2010 sänkte Nordkorea att sydkoreanskt örlogsfartyg. 46 sjömän dog och en intensiv diplomatisk och militär kris följde. Efter att försiktigt ha sträckt ut handen och föreslagit att de s.k. sexpartssamtalen om kärnvapenprogrammet i norr skulle återupptas hårdnade retoriken igen.

För några veckor sedan bekräftade Nordkorea självt att man utöver redan kända plutoniumprogram också kommit långt i sin strävan att kunna anrika uran, samma typ av anrikning som stått i centrum för konflikten med Iran. Avslöjandet fick stora rubriker och i Sydkorea tilltog den offentliga politiska diskussionen om hur Nordkoreas kärnvapenprogram kunde stoppas. Sammantaget utgör det senaste året en markant ökning av spänningen på halvön.

Att Nordkorea på detta sätt flyttar fram sina positioner och ökar allvaret i sitt sätt att handla sätter många i samband med den politiska generationsväxlingen i norr. Den nuvarande ledaren Kim Jong-Il är gammal och sjuk och utsåg tidigare i år sin son Kim Jong-un att efterträda honom. Sonen har begränsad politisk erfarenhet och därigenom ett osäkert stöd i hovet i Pyongyang (jo flera analytiker ser hov som ett adekvat sätt att beskriva regimen). Sonens position måste stärkas och det snabbt. Bedömningarna varierar, men experterna ger sällan den nuvarande ledaren mer än fem år att leva. Det låter som en lång överlämningsperiod, men påpekar de som kan, Kim Jong-il själv hade nästa tjugo år på sig att växa i sin fars skor.

Det koreanska dilemmat

Med alla problem som Nordkorea innebär för Sydkorea och för det internationella samfundet kan man fråga sig varför USA med hjälp av olika koalitioner det senaste årtiondet valt att invadera Irak och Afghanistan eller bomba Serbien men inte Nordkorea. Det vanliga svaret är att det är för dyrt "för alla parter". Men vad innebär det egentligen?

Den första och mest uppenbara anledningen är att en attack mot t.ex. kärnvapeninstallationer troligen skulle leda till storskaligt krig. Åtminstone är det en allmän bedömning bland experter. Regimen i norr uppfattar varje angrepp mot dess maktbas som ett direkt existentiellt hot. Regimen och landet är ett och detsamma och attackeras nyckeltillgångar, såsom kärnvapenprogrammet, blir ett sista desperat storkrig kanske enda valet för det nordkoreanska hovet. Och ett krig med Nordkorea skulle inte likna något vi sett det senaste årtiondet.

Militären i norr är förvisso svältfödd med föråldrad materiel. Men den över en miljon starka armen och det faktum att 10 miljonerstaden Seoul finns inom räckhåll för nordliga vapensystem, kanske bestyckade med kärnvapen och kemiska stridsmedel antyder problemet. Risken är stor att civila offer i miljoner skulle skördas i konfliktens inledande fas. En utdragen invasionsoperation och en ännu svårare stabiliserings- och integrationsoperation i den norra delen av halvön skulle följa. Det militära slutresultatet är givet, till Sydkorea och dess allierade USA:S fördel, men till ett enormt pris i liv.

I sydkoreanska tidningar kan man två dagar efter Yeonpyeong-attacken läsa att den Sydkoreanska regeringen är beredd att går in med ekonomiska stimuleringsåtgärder för att hindra marknaden från att falla. Trots det föll valutan och såhär en vecka efter attacken rapporterat medier att antalet investeringar och handel i derivat har ökat. Marknaden försöker säkra sig mot ytterligare nedgångar, nedgångar man uppenbarligen tror kommer. Att marknaden reagerar är inget underligt, men att regeringar så tidigt i en säkerhetspolitisk kris går in och garanterar marknaden är mindre vanligt. Det antyder ytterligare en dimension. Sydkoreas näringsliv vill inte bli stört av kriser och tal om krigsrisker. Marknadens storlek gör att miljarder står på spel bara genom höjd spänning och talet om krig. Vad ett riktigt krig på halvön skulle kosta är det ingen som kan bedöma. Men att återuppbyggnaden skulle riskera att knäcka det framgångsrika landet är uppenbart.

I New York Times kommenteras veckans stora samtalsämne, att WIKI-leaks publicerat hemliga amerikanska diplomatrapporter. Bland uppgifterna kan man läsa att USA och Sydkorea haft samtal om hur man skall hantera ett imploderande eller kollapsat Nordkorea, ett scenario många hoppas på som en alternativ lösning. Kostnaderna för att integrera nord och syd skulle också bli monumentala. Den dyra tyska återföreningen skulle troligen te sig mycket billig i jämförelse. Men att Nordkorea i en nära framtid kommer att gå i konkurs eller implodera som följd av politiskt uppror hos befolkningen är mindre troligt. Flera experter i Sydkorea påpekar att Nordkoreas fall har förespåtts i mer än tjugo år, men att regimen trots svält, fattigdom och internationell isolering lyckats behålla sitt grepp.

Men WIKI avslöjandet ger ytterligare ett perspektiv på möjligheten att neutralisera Nordkorea med vapenmakt. I artikeln i New York Times står det att Sydkorea anser att Kina nog kan fås att acceptera ett enat Korea som är fortsatt lierad med USA, bara man erbjuder rätt affärsuppgörelser. Den korta kommentaren tydliggör ytterligare en del av dilemmat. Nord- men än mer Sydkorea agerar inte i ett tomrum. De regionala konsekvenserna av ett krig på halvön skulle bli omfattande.

Eftersom USA och Sydkorea är allierade och Sydkorea har ett FN-lett kommando på sin sida skulle flera länder bli direkt involverade i striderna. Nordkorea har i sin tur en enda, men mäktig allierad, Kina. Även om många anser att Kina inte skulle skicka stridande trupp att hjälpa Nordkorea, så som man gjorde under kriget 1950-1953, så skulle spänningsökningen vara betydande. Kina vill inte ha ett med USA allierat land direkt angränsande Kina. Särskilt inte nu när spänningarna mellan USA och dess allierade på ena sidan och Kina på den andra ökar. Kina har också, liksom Sydkorea, anledning att vara orolig för de kostnader ett krig skulle medföra. Flyktingstömmar in i Kina, nedgång i den regionala ekonomin och stöd för återuppbyggnad skulle kosta enorma summor. Inget Kina vill ha, särskilt som det skulle störa den kinesiska inrikespolitiska situationen. Lugn och stabilitet i närområdet är en nyckelförutsättning för att Kina skall kunna fortsätta växa, och att kommunistpartiets legitimitet skall bestå.

Den omöjliga ekvationen

Om det är nästan omöjligt att "avväpna" Nordkorea en gång för alla, vad kan då göras? Vilket handlingsutrymme har Sydkorea och omvärlden? Ganska litet faktiskt.

På torsdagen, två dagar efter ö-attacken avgick den sydkoreanska försvarsministern. Tidningarna är fulla av artiklar och ledare som pekar på den politiska ledningens tillkortakommanden under krisen. Otydliga signaler till militären kopplade till nuvarande "rules of engagement" ses av många politiska debattörer som en avgörande orsak till att svaret på attacken blev lam. Bara 80 granater sköts mot Nordkorea och stridsflyg sattes inte in. Kritikerna menar att den signal som Nordkorea fick var att Sydkorea är svagt och tvekande. Nordkorea, menar många, har lämnats fria tyglar att fortsätta flytta fram sina positioner och attackera Sydkorea utan att det får konsekvenser.

Det verkar som att Nordkorea under åren har hitta Sydkoreas svaga punkter och mästerligt lärt sig att utnyttja dem. Regimens ekonomiska och militära underlägsenhet är samtidigt dess största tillgång. Pyongyang behöver inte ta hänsyn till aktiemarknader eller valutafall och försvarsministrar behöver inte avgå på grund av politisk opinion. Kort sagt har regimen mycket mindre att förlora i alla situationer som inte är fullskaligt krig. Hotet om våld är ett ypperligt sätt att nå tillfälliga framgångar och samtidigt behålla det diplomatiska initiativet. Experter i Sydkorea talar om Nordkoreas asymmetriska kapacitet som de har tack vare att dess politiska mål skiljer sig så radikalt från Sydkoreas: regimöverlevnad kontra försvaret av ett blomstrande samhälle.

I och med de senaste attackerna har allmänheten i Sydkorea blir allt mer skeptisk till återförening med Nordkorea. Rädsla för krig, den ekonomiska välfärden och kostnaden för återförening blir gigantisk. Ett kort samtal med två ungdomar i 25-årsåldern som arbetade på ett hotell i Seoul kan tjäna som illustration på det som statistiska undersökningar belägger. Den ena var emot återförening medan den andra menade att eftersom det koreanska folket en gång varit enat så borde de enas igen. -Men om du måste bekosta en eller två nordkoreaner på din lön? Nu blev den senare tveksam. -Då får jag nog tänka efter ordentligt innan jag tar ställning. Opinionen är ytterligare en begränsande faktor för Sydkoreas regering, en som den nordkoreanska regeringen inte behöver ta i beaktande.

I och med kärnvapeninnehavet kan Nordkorea gå längre i sina asymmetriska provokationer och det är resultatet av den möjligheten vi ser nu. Det flyttar fram gränserna inom vilken Nordkorea kan agera utan total upptrappning. Sydkorea och västvärlden har lite att sätta emot. Vi kan vänta oss ytterligare aggressiva nordkoreanska provokationer framöver utan att det finns nått att sätta emot. Möjligheterna att anfalla Nordkorea och lösa problemet med hjälp av vapenmakt verkar allt mer avlägsna.

Men jag läser i dagen tidning (måndagen den 29 nov.) att Sydkoreas president lovat sätta hårt mot hårt om Nordkorea slår till igen. Och att USA övar med hangarfartyg bara några mil från Yeongbyeong. Kanske har krigsrisken ökat ändå.

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/30703

7 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Speak softly and carry a big stick. (Gammalt djungelordspråk)

Permalänk | Anmäl #2 Bo T, 2010-11-30, 09:30

Det är ingalunda omöjligt att anfalla Nordkorea. Om det kommer ske eller inte, har nog aldrig tidigare förut legat så mycket i Nordkoreas egna händer, som nu. Sydkoreas president har lovat att ett angrepp till i samma stil som attacken mot Yeonpyeong, kommer att besvaras militärt. Han kan omöjligt backa från att hålla fast vid de orden om Nordkorea skulle angripa på nytt, åtminstone inte om det sker inom en överskådlig framtid. I det läget kommer Sydkorea med full visshet att slå till militärt.

Frågan är sedan hur irrationell den nordkoreanska regimen är. De vet att ett fullskaligt krig mot Sydkorea och USA innebär slutet för den nordkoreanska regimen, och att kärnvapenanvändning från deras sida kommer innebära att Nordkorea förvandlas till en hög radioaktivt damm, plus icke minst att regimen själva kommer dö högst personligen i ett sådant krig.

Permalänk | Anmäl #3 Patrik Ohlsson, 2010-11-30, 12:50

Re.Peter Nordquist,:
"Att man inte anfaller Nordkorea är för att landet skulle då behöva otroligt mycket pengar för att bygga upp sig själv, alla länder, speciellt de som anfaller skulle vara tvungna att bygga om det från grunden."

Vad var det som starkt bidrog till att Sverige på 50 och 60-talen var ett av världens rikaste länder?

Jo, återuppbyggandet av ett Europa där Sverige var ett av få länder med en intakt infrastuktur.

Att föra krig på bortaplan är något av det mest lönsamma som man över huvud taget kan satsa på-
Dels så ger detta en marknad för vapenundustrin
Dels så skall, precis som Peter Nordquist, skriver i sin kommentar, de krigsdrabbade länderna återuppbyggas.

Vilket då generar en marknad för industrin till att producera och få avkastning till de produkter som då krävs för att återuppbygga dessa länder.

Så i själva verket är krig ett mycket effektivt sätt att genera nya marknader och en ökad efterfrågan på de produkter som då krävs.

Detta är även en starkt bidragande orsak till att vi inte har använt oss av de kärnvapen som vi har lagrade
Då ett land skadad av radioaktiv strålning inte skulle kunna utnyttjas av människor och då en återuppbyggnad skulle vara realistisk.

M.a.o. så skulle ett strålningsskadat land inte generera en marknad för den industrin som krävs för en återuppbyggnad.

Att Sverige stod så gott som ensam med en intakt infrastruktur efter 2:a världskriget samtidigt som det sönderbombade Europa fick ta del av Marshallhjälpen var det som bidrog starkast till den ekonomiska tillväxt som Sverige fick under 59 och 60-talen

Så ponera att tex. USA genom NATO nu skulle anfalla Nordkorea och att då Nordkorea skulle bombas sönder

(numera använder man ju snarare målsökande bomber än sk. "bombmattor" som var fallet under 2:a världskriget så risken att tex. Nordkorea skulle "bombas sönder är idag minimal)

Då hade troligtvis Nordkorea varit tvungna till at söka stöd i form av tex. lån från "the Fed" genom Internationella valuta fonden
eller IMF och därigenom hamna i beroendeställning gentemot USA eller rättare sagt "the Fed"

Så om nu USA vill verka för NWO så skulle ett anfall mot Nordkorea kunna vara ett alldeles utmärkt sätt till att knyta till sig Nordkorea och att Nordkorea då skulle hamna i en ekonomisk beroendeställning gentemot oi 1á hand USA

Betänk då att dessa ev. lån troligtvis skulle vara betingade av div. villkor som skulle "tvinga" Nordkorea till att använda sig av produkter som stammar från länder där USA redan har ekonomiska intressen.

Permalänk | Anmäl #4 Bengt Hesdorf, 2010-11-30, 15:28

// patrik

Det vore vansinne på alla plan att anfalla Nordkorea. Seouls centrum ligger bara några mil från gränsen, och den nordligaste förorten ligger bara några km från Nord. Det är en av världens största städer, med stora delar av sydkoreas befolkning (10-20 miljoner beroende på hur man räknar). Nordkorea behöver inga interkontinentala missilier eller bombplan. De kan i princip skjuta en atombomb på downtown seoul med artilleri. Det är inte alls osannolikt att de har smygt in bomber i seoul redan.

Så fort sydkorea anfaller så vet regimen att den måste vinna kriget eller dö. De skulle trycka på alla knappar och det skulle bli ett blodbad utan dess like.

Permalänk | Anmäl #5 Jakob Jonsson, 2010-11-30, 17:56

Intressant artikel.

Nordkoreas hot mot civila med artilleri, är det en direkt inspiration för Hezbollahs upprustning med raketer som kan nå Tel Aviv?

Permalänk | Anmäl #6 Bernt, 2010-11-30, 18:44

Artikelförfattaren ställer sig alltså helt oförblommerat på den krigshetsande maktens sida, den som är det enda verkliga hotet mot freden och som kallar sig "det internationella samfundet", och har sitt centrum kring USA, Israel och Storbritannien och som fått de flesta andra västländer att rätta in sig i ledet. Han rabblar den vanliga aggressiva propagandan, frågar sig varför USA inte angripit Nordkorea t.ex. Är det konstigt att Nordkorea skaffat kärnvapen med de våldsbenägna galningar som Rydqvist inte tvekar att liera sig med ständigt hotande över sig!?
Han försöker också framställa det som ett faktum att det Sydkoreanska militärfartyg som sjönk i våras attackerats av Nordkorea. Det finns absolut ingen anledning att slå fast att det är så om man vill titta på de faktiska förhållandena - http://ur1.ca/2h958 - och inte bara leverera propaganda.
Likadant med den senaste händelsen nu förra veckan, att enbart framställa det som att Nordkorea attackerade är ju inte seriöst. Sydkorea höll en stor militärövning just vid den omstridda gränsen och enligt Nordkoreas version så sköt först Syd in mot Nords territorium.

Permalänk | Anmäl #7 Stefan Andersson, 2010-12-01, 19:31

Helt absurt att Nordkoreas grannar låtit landet hållas så länge, med kärnvapenutveckling och hot, och nu för några månader sänkningen av ett sydkoreanskt skepp.

Men detta är konsekvensen av att inte deala med diktaturer på rätt sätt. Man har pratat och diskuterat och förhandlat, men detta förhållningssätt uppmuntrar bara ledarna eftersom det ses som svaghet hos deras fiender.

En invasion i nuläget är vansinnig, men nog borde sydkorea med japans och usa's hjälp kunna bomba ut det av militär som finns att bomba. Och då motståndet är krossat kan man ju lugnt marschera in och annektera området och avsätta regimen där.

Permalänk | Anmäl #8 John G-son, 2010-12-04, 16:03