USA:s syn på omvärldens ledare mer ärlig än chockerande

Jag vill också skratta. Inte för att debatten om Wikileaks och statshemligheter inte kräver en nyanserad granskning men för att just idag känns en stor del av avslöjandena tämligen tama.

Rysslands statsminister Vladimir Putin är en alfahane, enligt amerikanerna. Ja, men snälla någon, när man rider topless och posar inför medierna med ömsom tigerungar ömsom motorcyklar var det väl ändå inte en image av betahane Putin ville förmedla?

Italiens statsminister Berlusconi är som sagt fåfäng, enligt amerikanerna. Vi talar ändå om en man vars permanenta solbränna lätt skulle ge honom övertaget mot den ständigt orangea kompatrioten Donatella Versace i en Celebrity Death Match om vem som har mest och bäst melanin bling.

Frankrikes president Nicolas Sarkozy är känslig och auktoritär, enligt amerikanerna. För det första så är det väl fransmännens roll i världen att vara känsliga och reta upp sig på saker och ting? Var annars protesterar man i två veckor för att man måste jobba två år till innan man går i pension? Non, non, non, non! Autoritaire? Mais oui! Fransmännen vet det de vet bäst, och det vet det de vet bäst, det vill säga allt om ost, bakelser och vin, allra bäst av alla. Endast i Frankrike kan man utan ironi använda ordet "helgerån" för att beskriva vinkorkar i gummi.

Vi får väl sjunka tillbaks i TV-soffan och vänta på de knäckande avslöjandena om Sverige...typ att statsminister Fredrik Reinfeldt har mindre hår än Skalle-Per.

Sedan finns det självfallet aningen mer komplexa avslöjanden från Wikileaks. Till exempel förväntas det att dokument kommer offentliggöra delar av förhållandet mellan Washington och London. Kommer vi då, som jag och många andra förväntar sig, få veta att amerikanerna inte värderar detta "speciella" förhållande lika mycket som britterna gör? Och om så är fallet tvingas vi ju tillbaka till den retoriska ursprungsfrågan "Det var väl ändå inte en nyhet?"

Var det bara jag som tittade på filmen Love Actually? Kommer ni inte ihåg när Hugh Grant, i rollen som charmig halvstammande brittisk premiärminister, grubblat klart om sin relation till cowboy-presidenten på besök från det amerikanska Vita Huset? När Hugh informerar världens medier att han inte tycker att ett förhållande med någon som bara tänker på hur förhållandet gynnar dem kan beskrivas som "speciellt". Hugh säger nej, tack.

Ett litet cineastiskt julkort till den egentliga premiärministern Tony Blair med det underförstådda meddelandet "Det var så här DU borde ha gjort, Tony!"

Vid sidan av bioduken kändes det för många, inklusive mig som under tiden studerade i Storbritannien, ganska självklart att den dåvarande amerikanska presidenten George W. Bush tyckte Blair var lite gullig, så där, med sin engelska dialekt, men inte mer. Blairs iver, det som såg ut som en ambition att storebror skulle ta honom på allvar, betydde ju också att USA hade brittiska trupper till sitt förfogande, om än indirekt, i Irak och Afghanistan. Ingen säger väl nej till ett sådant erbjudande? Soldat-rea!

För trots att underhuset i London röstade för kriget i Irak hördes det även väldigt många skeptiska röster runtom i landet. Under upptakten valde Tony Blair mitt universitet för en televiserad (dock icke live!) debatt med studenter om idéen att avsätta Saddam Hussein. Min vän Alison, väldigt kristen, mycket socialistisk och djupt bekymrad, frågade honom hur han ens kunde tänka sig att starta ett krig när det var så uppenbart att de flesta på hemmaplan var emot det. Jag kommer inte ihåg svaret, men jag kommer ihåg att frågan klipptes från den televiserade delen av mötet.

Sanningen redigeras hela tiden. Vi vet detta, vi accepterar detta till viss mån. Men det är just till viss mån vi bör acceptera det, inte mer. Och oavsett om en stor del av Wikileaks avslöjanden idag endast provocerat en "What else is new?" reaktion just när det gäller beskrivningen av andra länders ledare, kan man också ställa frågan om det inte är lättare att ha en öppen dialog med lite fler öppna kort.