Är minnet för dåligt eller blundar vi bara?

På alla plan i livet förändras tillvaron, även om vi ofta önskar att det skulle vara mer statiskt. Tecken på hur dåligt rustade vi är kan vi läsa om ofta, speciellt när "Snöchocken" slå till. Det verkar som att det som är normala cykler i livet och som alla vet sker, ändå görs till katastrofer. Om vi börjar med de yttre omständigheterna, som vädret som vore det önskavärt med sunt förnuft och mer acceptans. Att gilla läget helt enkelt. Varför ska bilar behöva ligga i diket första snödagen, när både kalender och metereologer i god tid varnat? Vill vi oss själva illa, genom att ändå åka ut med sommardäck och sedan kunna vara offer för livet?

Däremot om vi går ner på mer personliga förändringar där vi faktiskt kan påverka, kan kryddan av egoism vara en bov i dramat. Vem har inte råkat ur för att helt plötsligt få ett besked, att partnern man trodde allt vara bra med, gör slut. Eller när vår bästa vän sviker, eller någon nära lämnar jordelivet. En av de vanligaste förändringarna i vår allt mer osäkra ekonomiska värld, är omorganisationer eller uppsägningar. Gemensamt för alla dessa förändringar är att en part i det dolda kommit fram till ett beslut och när denna är grundad och klar, levereras ett besked. Den mottagande parten har kanske anat och känt att något är på gång, men vid frågor så har detta förnekats. Först när den beslutande parten själv blivit trygg och processat klart, kommer besked, som kan ställa till mycket elände. Det som är mer illa, är när den mottagande parten reagerar, så ses detta som konstigt och okunstruktivt.

Många är de som berättat om hur dåligt stöd de fått och framför allt hur egoistisk processen fram varit. Hur vore det om vi alla blev bättre på att förstå, att om alla inblandade parter får vara med från början, när tankar och önskemål om förändringar börjar gro och då också skapa trygghet och bättre resultat. Vi behöver ju enbart egentligen bara bli bättre på att "byta skor" med varandra och fråga oss själva: "Vad skulle jag själv önska om jag var den andre parten i de beslut som ska tas?" Svaret är givet. En vinst blir för alla, att modigt ta upp behoven och låta alla få vara med i ord och handling. Att låsa in denna möjlighet blir skadlig. Företag som ska skära ner för lönsamhetens skull, missar ofta den psykologiska faktorn. Det är som om man tror att man slipper mest problem, genom att skicka ut ett negativt besked och sedan stänga dörren. Människor pratar med varandra och detta sätt skapar dåligt förtroende.

De som blir kvar, kommer att med mindre lust och mer oro för sin egen framtid, producera sämre. De som fått lämna, kommer i sin tur tala illa om varumärket. Varför undviker vi att i tid kommunicera? Svaret kan nog vara vår inneboende och onödiga konflikträdsla, där vi "inte vill såra den andra eller höra den andres ilska". Men sorgen och ilskan blir alltid ännu värre när vi även döljer våra avsikter under en lång tid för andra. Oavsett nivå, behöver vi bli bättre på att prata ärligt med varandra tidigare och se fördelarna med det. Detta innebär inte att vi behöver ändra åsikt i rädsla för vad andra ska tycka, utan mer vinna respekt i att förklara våra tankar bakom och lyssna in andra i detta. Vi behöver också lita mer på att vi aldrig känner fel; magkänslan talar sitt språk och vi ska inte blunda om vi anar att något är på gång.

Vi måste vara frågvisa och tydliga åt alla håll. Om andra vägrar svara, så ger det oss än mer bevis på att något är på väg att förändras. Som sagt, livet förändras, så prata mer med varandra och red upp det som är löpande, så slipper vi ångra oss sen.

Lennart Matikainen (35 artiklar)

Anmäl