Nutidens officerare utbildas i gårdagens system

Kunskaper och erfarenheter är bra. Ännu bättre är relevanta kunskaper respektive erfarenheter. När personal i Försvarsmakten nu allt oftare ställs i situationer där beslut och handlingar får verkliga, skarpa konsekvenser innebär det ett kraftigt minskat utrymme för felbedömningar, "fredsmässiga" hänsyn och bristande kompetens.

Det kalla krigets slut blev början på förändringar av relationen mellan militär och civilsamhälle i flera europeiska länder, Sverige inkluderat. 20 år senare har arméer hårdbantats och värnpliktssystem nedmonterats i en rad länder. Samtidigt har i bl a Sverige nya förvaltningsideal ökat kraven på effektivitet och resursredovisning i statsförvaltningen i stort. Försvarsmakten utsätts för ökad grad av extern kontroll av effektivitet och kvalitet - det färskaste exemplet är Riksrevisionens synpunkter på NBG08.

Försvarsmakten har, parallellt med dessa inrikes förändringar, avkrävts volymmässigt små, "skarpa", militära insatser i en rad utrikes konfliktområden. Insatsernas storlek och karaktär kontrasterar kraftigt mot Försvarsmaktens tidigare kärnverksamhet: fredstida administration och utbildning för ett tänkt storkrig på svenskt territorium. De skarpare uppdragen skapade plötsliga insikter som att viss "krigs"-materiel inte höll måttet och att stridsutbildningen måste förbättras och -längas.

När en rad dödsfall nu tydliggjort riskerna i utlandsuppdragen ökar granskning och ifrågasättanden både inom Försvarsmakten, från politiker och i massmedia. Slutsatser dras på bloggar, i tidningar och i TV om bristande sjukvårds- eller transportkapacitet. Reportrar, bloggande officerare och ledarskribenter analyserar och ställer krav på relativt detaljerad nivå, på ett sätt som aldrig tidigare skett i Sverige. Från att under decennier ha fått medieutrymme främst i samband med regementsnedläggningar eller värnpliktskränkningar har nu Försvarsmaktens faktiska operationer hamnat i fokus.

Istället för regional- och jämställdhetspolitiska aspekter har Försvarsmaktens omgivning således i allt större utsträckning börjat intressera sig för uppdragens legitimitet, soldaternas utrustning, insatsregler för eldgivning, utbildningens kvalitet och vilka sjuktransportresurser som finns respektive saknas. Denna utveckling kommer sannolikt att fortsätta, och medievärlden utgör nu en ny, central utmaning för Försvarsmakten (och för den politiska nivån).

Sverige har nu fått en mediedebatt som mer påminner om den i länder med längre historia av inblandning i väpnade konflikter. Professor Christopher Dandeker vid King's College London benämner insatser som den i Afghanistan "contested wars of choice" - ett uttryck långt ifrån traditionell svensk retorik, som i regel innehållit ordet "freds-" i varierande sammanskrivningar. "Kriget" har nu drabbat inte bara svenska soldater och officerare utomlands, utan även Sverige - åtminstone i kulturell mening.

Nutidens insatser innebär att vissa traditionella militära kunskapskrav skärps, samtidigt som andra blivit irrelevanta. Men nya kompetenskrav och -profiler har tillkommit. Skarpa insatser ställer höga krav på traditionellt militärt hantverkskunnande samt på djupare strategisk förståelse av våldshandlingars vidare konsekvenser, bl a ifråga om hur de uppfattas i olika opinioner.

Nutida insatser är tidvis betydligt mer politiskt och opinionsmässigt känsliga än försvar av svenskt territorium. Försvarsmakten utsätts idag för ett allt hårdare omgivningstryck, och detta tryck genererar en rad nya kompetenskrav samt skärper kravnivån överlag. Orsakerna ligger både i uppgifternas förändrade natur och i civilsamhällets ständigt ökande specialisering. Som professor Bengt Abrahamsson har framhållit kräver den nya tiden avgörande förändringar i den svenska officerskårens expertis, etik och kåranda - något som dock ännu inte tagits riktigt på allvar i det militära kompetensförsörjningssystemet.

Försvarsmaktens nya uppgiftsomgivning innebär internationell samverkan och krav på en lång rad kompetensområden som aldrig har existerat i det svenska militära skolsystemet.

Försvarsmakten är idag en del i ett alltmer europeiserat Sverige i ett alltmer globaliserat Europa. Dagens försvarsmakt är en mycket omvärldsinriktad organisation, med behov av en växande rad olika expertisområden. Paradoxalt nog är den svenska officerskårens utbildningssystem likriktat och avskärmat från den internationella universitetsvärlden.

Medan många svenska ungdomar idag arbetar och/eller studerar utomlands, tänker sig Försvarsmakten ännu fostra en likriktad officerskår, utbildad i Sverige i egna militärskolor. Få utvecklade länder har ett lika slutet och likriktat system för militär kompetensförsörjning som Sverige.

Officerare i t ex Storbritannien, Frankrike och USA avlägger en akademisk examen i ett civilt ämne som en del av sin officersutbildning. Officerskårerna får då en bredare kollektiv kompetensprofil, plus förankring och ingångar i civilsamhällets olika sektorer och kompetensfunktioner. Detta är viktigt av två olika skäl. Det första handlar om variation och djup i de moderna uppgifternas kompetenskrav, det andra om militärens demokratiska förankring i civilsamhället.

Den numera välkände generalen David Petraeus framhåller risken att en officerskår riskerar att bli klosterlik: avskild, inåtvänd och övertygad om sina egna sanningar. Petraeus hävdar, baserat på egen erfarenhet, att en officers kompetens utvecklas bättre genom att han/hon tidvis utbildas med andra professionella yrkesgrupper och, i diskussion med dem, både lär sig att förstå andras olika perspektiv och att kunna försvara det egna d:o:

"We discover not only that some very smart folks see the world very differently than we do, but that they also see it very differently from each other. Debates we imagined to be two-sided turn out to be three-, four- or more-sided."

Detta och en handfull andra argument menar Petraeus talar för att officerens kompetensutveckling inte bör ske endast bland militära kolleger i militära skolor.

Även författaren/journalisten Tom Ricks menar att erfarenheter från militära insatser och aspekten militärens demokratiska förankring i civilsamhället båda talar för att officerare bör utbildas delvis vid universitet. "Not only do...graduates make fine officers...they also would be educated alongside future doctors, judges, teachers, executives, mayors and members of Congress. That would be good for both the military and the society it protects."

Farhågor om att militären ska bli en kast avskild från det samhälle och de demokratiska värderingar den ska försvara känns förvisso avlägset svenska förhållanden. Men frågor om civil-militära relationer kommer sannolikt att anta större dimensioner i Sverige p g a insatsernas mer våldsamma/kontroversiella natur samtidigt som att allt färre svenskar har egen erfarenhet av Försvarsmakten.

Sannolikheten ökar för en kulturell spricka mellan militären och en allmänhet med allt mindre kunskap om, och/eller liten respekt för, Försvarsmakten och dess verksamhet.

Det svenska invasionsförsvarets etablerade strukturer för både utveckling och värdering av kompetens präglar alltjämt officerskårens utbildningar och tjänstgöringar. I Försvarsmakten finns ett etablerat mönster för hur kompetens betraktas och skapas, och det svenska militära utbildningssystemet framstår som både osedvanligt slutet och mycket ovanligt i ett internationellt perspektiv. Svenska officerare har dessutom karriärutvecklats på ett sätt som likriktat dem, vilket har försvårat utveckling av erfarenhetsbaserad expertkunskap, såväl i trupptjänst och militärt ledningsarbete som i förvaltningspräglat arbete.

Skolsystemet har inte utvecklat systematisk kunskap för internationella operationer, och karriärsystemet har inte belönat vare sig expertkunnande internationell tjänstgöring.

Förklaringen till att åtskilliga svenska internationella insatser har genomförts på ett skickligt sätt kan sannolikt spåras i en rad omständigheter utanför fundamenten i officerskårens karriärsystem, bl a individuella kvaliteter och hög kvalitet på soldaters både militära och civila grundutbildning.

När nu Försvarsmaktens vardag snabbt blir mer lik den i länder med större erfarenhet av skarp verksamhet ökar behovet av välgrundade analyser av kompetensbehov och hur dessa skall tillgodoses. Både inriktningen av svensk säkerhetspolitik, den nya personalförsörjningen och samhällets utveckling ställer idag Försvarsmakten inför utmaningar som kräver delvis andra kompetenser, och ett annat kompetensdjup. Alltmer av skarp verksamhet, och en allt hårdare extern granskning, innebär att priset för felbedömningar och bristande kompetens nu har stigit jämfört med tidigare.

Försvarsmakten idag har behov av en modernare kompetensstrategi som går bortom att på marginalen peta i komponenter i det traditionella militära utbildningssystemet. En rad frågor kan diskuteras: Vilken betydelse i kompetensvärderingshänseende skall t ex upprepad skarp internationell tjänstgöring tillmätas? Vilken lärandepotential finns i internationell tjänstgöring och hur skall den systematiskt tillvaratas? Bör likriktade militära skolsteg ersättas av specialiserade utbildningar inriktade mot olika kompetensområden?

Bara på t ex King's College London finns en handfull masterprogram med stor relevans för dagens militära uppgifter, t ex Air Power in the Modern World, War in the Modern World (båda möjliga att studera på distans). Bör även svenska officerare studera på universitet, och måste alla i så fall läsa samma ämnen? Bör svensk militär personal utbildas tillsammans andra yrkeskategorier, tillsammans med militära EU-kolleger och delvis utomlands?

Uppgiften och omvärlden har förändrats radikalt sedan 1990. Har Försvarsmaktens kompetensförsörjning hängt med?

***

Denna artikel är en reviderad version av en tidigare publicerad text på bloggen Wiseman's Wisdom.

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/30582

1 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

I min reservofficerskurs och bland äldre och yngre kollegor har den absoluta majoriteten läst civila Universitets- och högskoleutbildningar – somliga flera stycken.

Flera av dem jobbar till och från i försvarsmaktens olika förband och staber, i Sverige och på olika missioner utomlands.

Mitt intryck är att mina RO-kollegor väl möter de krav som ställs på dem i sina respektive tjänsteutövningar och undrar således varför man inte fortsätter att utbilda reservofficerare i en utbildningscykel som främjar andra former av högre studier – som man gjort sedan 30-talet.

Är det för att de som idag fattar beslut inom försvarsmakten själva blev officerare under det beryktade NBO och själva har svårt att famna frågan?

Hur många civila högskolepoäng/examina har generalstaben per huvud?

Permalänk | Anmäl #1 Hugo Barklund, 2010-11-26, 13:37