Nordkoreaexpert: Inrikespolitisk instabilitet kan förklara regimens senaste attacker

Efter den senaste incidenten där Nord- och Sydkorea skjutit granater mot varandra sprider sig en oro hos omvärlden för att vi står inför ett nytt krig. Nordkorea, ett land som ofta ses som oberäkneligt, har världens fjärde största armé, kärnvapen, samt långdistansrobotar som potentiellt skulle kunna bära en kärnstridsspets ända till Alaska. Man har aldrig slutit fred med Sydkorea, koreakriget slutade 1953 i ett vapenstilleståndsavtal och alltsedan dess har Nordkorea ostört förberett sig på ett framtida krig. I det lilla bergiga landet har man byggt åtskilliga tunnelsystem, där man gömmer avfyrningsramper och stridsfartyg.

Vid flera tillfällen har sydkoreanska militären hittat nordkoreanska invasionstunnlar stora nog att obemärkt kunna köra lastbilar genom fiendens linje. Nordkorea är milt uttryckt genommilitariserat. Sedan mitten på 90-talet har Kim Jong Il drivit en politik som kallas Songun, som föreskriver att militären skall prioriteras i all fördelning av resurser i samhället. Inför befolkningen rättfärdigas detta med att landet lever under ett ständigt hot från omvärlden, något som dagligen påminns genom nyhetssändningar, propagandamöten och föreläsningar. Allt som inte går bra skylls på omvärlden. Trots att man i propagandan håller hårt vid tanken om självförsörjning så skyller man omvärlden för allt som inte går som det var tänkt.

Nordkorea har länge dragit nytta av sin aggressiva hållning till omvärlden. Att utveckla kärnvapen, långdistansrobotar och sedan demonstrera dessa för omvärlden har visat sig vara en framgångsrik taktik för regimen i Pyongyang. Samtidigt som omvärlden ser på Nordkorea som ett nyckfullt land, styrd av en galen diktator, har den militära ledningen i landet dragit stor nytta av att genom denna taktik kunna bestämma dagordningen och på så sätt få sin vilja igenom vid förhandlingar.

Ett omfattande vapenprogram kombinerat med en aggressiv ton i diplomatiska sammanhang har visat sig vara den bästa livförsäkringen de nordkoreanska soldaterna kunnat ha. I den aspekten framstår generalernas taktik rationell. Hot om våld har genom åren kunnat användas som bytesvara för bistånd och lättade sanktioner. Eliten i Pyongyang är väl medvetna om alternativen. Det råder ingen brist på lyxbilar och överflöd i de övre samhällsskikten. Som besökare i Nordkorea är det svårt att undgå att slås av stora Mercedesbilar som dyker upp lite här och var och utgör en skarp kontrast till den övriga fordonsparken, som mest består av fallfärdiga lastbilar och i huvudstaden, en och annan cykel.

Vad är då skillnaden denna gång?

Svaret på frågan torde vara att vi ser en tydlig ökning av våldet. I mars torpederade en nordkoreansk miniubåt ett sydkoreanskt krigsfartyg, vilket ledde till att 46 sydkoreanska soldater miste livet. Nordkorea bestrider att de skulle ha legat bakom attacken och hotar i den statliga dagspressen så gott som dagligen om militära attacker mot Sydkorea. Sydkoreas president Lee Myung Bak tituleras regelbundet som förrädare och marionett. Den tidigare solskenspolitiken, som fick många att börja tro på en bättre framtid, lyser med sin frånvaro. När Nordkorea nu för första gången sedan koreakriget skjutit granater över gränsen som förutom två militärer, även dödat två civila sydkoreaner och sårat ett tjugotal är läget allvarligare än det varit på många år.

Man kan fråga sig vad anledningen till denna upptrappning kan vara. En förklaring kan vara den inrikespolitiska situationen i Nordkorea.

Rapporter från flyktingar berättar om att man märker ett ökat missnöje bland befolkningen i landet, speciellt efter valutareformen för ett år sedan då landets riksbank med några få dagars varsel genomdrev en revalvering av den nordkoreanska wonen, där man genom att endast tillåta varje medborgare att växla in motsvarande 240 svenska kronor av den gamla valutan mot den nya i ett slag tillintetgjorde många människors livsbesparingar. Den så livsviktiga svarta marknaden fick sig också en sådan smäll att bristen på mat nu återigen är vid kritiska nivåer. Sådant skapar missnöje, även bland kuvade nordkoreaner.

För att hålla ihop systemet har man byggt upp en effektiv kontrollapparat där medborgarna har ansvar för varandra. Brott straffas i vissa fall ända ner i tre generationer. Detta gör att tröskeln för att protestera blir väldigt hög.

Något som slog mig när jag reste runt i Nordkorea för en tid sedan var hur känslan av rädsla ständigt var närvarande. För att inget skall kunna hota den rådande ordningen betraktade man turister som en nationell säkerhetsrisk. Mobiltelefoner konfiskeras redan på flygplatsen, medhavda böcker kontrolleras noga och alla som anländer får passera en metalldetektor.

Med tiden förstår man att det inte är vi turister myndigheterna vill skydda, de man vill förhindra är snarare att koreanska medborgare får kontakt med turister. Förutom i huvudstaden Pyongyang, så var jag och mina medresenärer, en grupp på ett tiotal personer och våra koreanska värdar, de enda gästerna på hotellen vi bodde på. Tittade man ut genom fönstret eller gick ut genom dörren på hotellobbyn såg man alltid någon eller några civilklädda personer som höll uppsikt utanför hotellet. Om man drog sig undan inne på hotellet och inte var med de andra i gruppen, dröjde det inte många minuter innan det kom ljud från korridoren. Då visade det sig att det i den tillsynes tomma hotellkorridoren tydligen fanns en grupp anställda som var nyfikna på varför man var ensam på sitt hotellrum. De sa dock aldrig något.

Ett stort misstag många som reser till landet tyvärr gör är att de efter sin resa publicerar bilder och anekdoter om sina möten med enskilda koreaner på nätet. Att göra det är att inte förstå vilka allvarliga konsekvenser detta kan få för de enskilda individerna. I Nordkorea gör regimen allt för att hålla bort "imperialistiska influenser". Detta försöker man stävja genom att se till att nordkoreaner aldrig hamnar ensamma med turisterna. Även om man besöker ett folktomt naturreservat eller ett monument på landet så finns alltid de civilklädda männen med solglasögon där, sittandes på en sten i närheten.

Är man i grupp så gör man bäst i att ha den goda smaken att avvara allt prat om västvärlden, den kommer bara försätta nordkoreanerna i en situation där de måste demonstrera sin lojalitet med systemet. Att ställa frågor om vad de egentligen tycker i ett sådant sammanhang är respektlöst. Har man däremot förmånen att få en egen stund med någon av värdarna, kommer man få se på en helt annan och mycket engagerad entusiasm för allt som har med omvärlden att göra. Om de har möjlighet att ostört kunna se en filmsnutt från en turists laptop, så är det väldigt uppskattat. Min uppfattning är att de nordkoreaner jag träffade verkade vara positivt inställda till omvärlden, inte minst USA och Sydkorea. Jag lyckades faktiskt i en förtrolig situation prata om landets fånglägersystem (Kwan-li-so) med en nordkorean. Alla i Nordkorea vet vad Kwan-li-so är, men de flesta vet lyckligtvis inte så mycket detaljer.

Mycket tyder på att regimen i Pyongyang blir allt mer desperat. För tillfället spekuleras det mycket om Kim Jong Ils hälsa, om vilken omvärlden egentligen har rätt lite fakta att gå på. Men samtidigt talar det faktum om att man från nordkoreanskt håll nu hårdlanserar hans yngste son Kim Jong Un som landet framtida ledare för att det råder bråda dagar i det politiska ledarskiktet. Att det som väntat blev en av Kim Jong Ils söner som lanserades som kronprins är inte förvånande. Den utstuderade propagandan i landet är alltigenom byggd kring en personkult kretsandes kring Kim Jong Ils far, Kim Il Sung, som sedan förts vidare till Kim Jong Il själv. De som har makten i Nordkorea behöver en ledare som de kan bygga vidare föreställningen om den revolutionära mönsterfamiljen Kim.

Seoul ligger knappt sju mil från gränsen mellan de två länderna och den historiska fienden Japan ligger lätt åtkomligt för Nordkoreas raketer. Redan 1994 bedömde CIA att ett fullskaligt krig på koreahalvön med stor sannolikhet skulle kunna resultera i en miljon dödsoffer redan under krigets första dygn. Risken för en sådan situation är ingen beredd att ta, troligen inte heller generalerna i Pyongyang. Troligen försöker de dock locka fram en alltmer spänd relation till omvärlden för att på så sätt åter kunna bestämma dagordningen och pressa till sig fördelar. Frågan är om de har gått för långt den här gången.

Regimen i Pyongyang har av tradition bara en allierad, Kina. Att Pyongyang kan räkna med kinesiskt stöd i händelse av krig är däremot inte alls säkert. Kinas diplomatiska hållning har under åren varit att man officiellt talar om nära vänskap, regelbundet åker på statsbesök och i övrigt underlättar så mycket som möjligt för regimen i Nordkorea att behålla situationen som den är. Anledningen är främst geopolitisk. Man vill behålla den buffertzon som Nordkorea utgör mot det USA-allierade Sydkorea. Ett enat Korea skulle innebära att man i praktiken får en annan stormakt som granne och det är det sista ett land som mer och mer gör anspråk på att vara en politisk stormakt vill se. Alla ord om vänskap till trots, så har Kim Jong Il i kinas ögon alltid varit den något besvärande kusinen från landet.

Sammantaget kan man konstatera att Kina har mycket att förlora på ett krig i regionen. Riskerna att det skulle påverka både den politiska och ekonomiska stabiliteten i regionen är överhängande. Kina har diplomatiska relationer med alla länder i regionen och ser Sydkorea som en viktig handelspartner. Den kinesiska opinionen är heller inte gynnsamt inställd till vare sig Nordkorea eller ett eventuellt stöd till dessa i händelse av krig.

Varken Kina eller Norkorea har gjort sig kända för transparens i diplomatiska sammanhang. Av den anledningen är det svårt att veta hur Kina egentligen reagerar på de senaste händelserna. Kina har inget att vinna på ökad oro i regionen. Det mest rimliga antagandet är att kineserna i det tysta gör vad de kan för att förmå Kim Jong Il lugna ned sig. I händelse av krig är det knappast troligt att Kina skulle göra annat än att aggressivt protestera. Militärt stöd - och därmed direkt konfrontation med omvärlden - är troligtvis inte något man kommer ägna sig åt. Vad omvärlden bör sätta sitt hopp till nu är att Kina tar till kraftfulla diplomatiska påtryckningar mot regimen i Pyongyang.

Om någon förväntas kunna sätta press på nordkoreanerna, så är det Kina. Om inte oroligheterna snart får en lösning, är det troligt att Peking rycker kusinen från landet i örat. Med stormaktsambitioner följer ansvar. Nu har Kina all chans att visa omvärlden att man på allvar tar sitt ansvar som en världspolitisk stormakt.

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/30572

9 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Artikeln tappar sin trovärdighet när denne person inte vågar framträda med sitt namn och det innebär också att man kan tillskriva sig i stort sett vad som helst utan att någon kan göra en ingående granskning.

Men artikeln innehåller i stort sett samma syn angående vem som orsakade konflikten och vem som sänkte det sydkoreanska krigsfartyget trots att det finns motstridiga uppgifter och mycket som tycks vara fabricerat när det gäller krigsfartyget. Angånde undersökningenav fartyget så ville Nordsidan vara med men det avvisades från Pentagon.

Ett okritiskt förhållningssätt genomsyrar hela artikeln nästan så man skulle kunna tala om ett propagandans offer. Svepande formuleringar som "kunna bestämma dagordningen och pressa till sig fördelar" och som skulle var någon slags förevändning för att detta Nordkorea skulle riskera ett krig mot en krigsmaskin som är flera gånger större och modernare låter rent idiotiskt.

Tråkigt nog tillför inte denna artikel något nytt utan pekar ut utan omsvep den ena parten.

Enda sättet att undvika vidare konfrontationer är att övningarna flyttas från gränsområdena och man bör naturligtvis fråga varför dom överhuvudtaget genomförs där risken för prvokation och konfrontation föreligger.

Permalänk | Anmäl #1 L.Tedde, 2010-11-25, 22:44

Jag tror att attacken är ett rop på hjälp. Folk svälter. Diktatorn måste köra sitt spel för han vill och kan inte förlora ansiktet. Det hela måste splittras för att kunna byggas upp igen. Vi vet alla att kommunismens lära är omänsklig och naturen försöker alltid hela sig själv. En inre strävan som vi inte ser.

Permalänk | Anmäl #2 Helena Palén Olofsson, 2010-11-26, 08:33

Artikeln saknar helt värde då den är anonym. Märkligt att den alls publiceras.

Permalänk | Anmäl #3 Jimmy Hoffa, 2010-11-26, 10:57

Jag tycker artikelförfattaren redogör på ett tydligt sätt varför han är anonym och just i detta fall tycker jag det är ok. Dessutom så är ju kommentar anonyma, även om det står ett namn under, så om artikeln förlorar sin mening så gär kommentarerna det också

Permalänk | Anmäl #4 anders svensson, 2010-11-26, 11:36

Galningarna har attackerat igen!! Minst tre döda denna gången - http://www.presstv.ir/detail/152732.html

(det är fjärde gången jag försöker gissa vilka bokstäver det är i den där captcha)

Permalänk | Anmäl #5 Stefan Andersson, 2010-11-26, 15:37

Nordkorea tackar nej till alla försök att börja ett samtal. Alltså Nordkoreanska artilleriattacken är säkert ett budskap att de inte mera vill diskutera. USA har nu en representant i regionen vars driftighet är att ge nytt liv i samtalen. För att kunna hållas måste alla vara färdiga att ställa upp om Nordkorea startar ett intermezzo. Skulle detta hända skulle det betyda att Nordkorea inte mera vill förhandla. Man kan också tro att om någonting sånt här sker, vill inte andra länderna häller sitta i samtal.
Jag tror att den sydkoreanska militärövningen bara var orsaken till det att Nordkorea attackerade. En annan orsak kan ha varit det pågående regimskiftet i Nordkorea då de ville visa sin styrka.

Permalänk | Anmäl #6 tapio tukiainen, 2010-11-26, 22:09

Artikeln är provokativ i den meningen att författaren har godtagit den amerikanska utsagan som sann både i frågan om sänkningen och om den senaste incidenten.
Att ha en militärmanöver i en omstridd zon är oerhört provokativt och är klart utmanande för fienden. Nordkorea hävdar att någon form av ammunition har använts och slagit ner på Nordkoreanskt territorium.
Att de då bemöter provokationen med några granatsalvor som för övrigt besvaras av Syd i mångdubbelt antal, kan väl inte förvåna någon, kontrahenterna befinner sej faktiskt i krig.
Vilken skada den sydkoreanska verkningselden åstadkom vet vi föga om, men med tanke på omfattningen torde skadorna varit minst lika stora som på ön..
Den påstådda torpederingen av en sydkoreansk marinenhet har vid närmare studier tydligen lika gärna kunna varit en egen mina

Permalänk | Anmäl #7 Inge Eriksson, 2010-11-27, 13:36

Mycket bra artikel! Att den tycks gå över huvudet på en del av Newsmills läsare får så vara, det får vara gränser för hur mycket man ska "dumb down".

Permalänk | Anmäl #8 Kerstin Dahl, 2010-11-28, 11:42

Jasså minsann man får publicera artiklar inder signatur, det fick inte jag. Är det skillnad på folk och folk. Undrar vem som döljer sig bakom Nordkorearesenär.

Permalänk | Anmäl #9 Superkvinna runt 50, 2010-11-30, 15:25