Bästa reklamen är nöjda soldater

Omställningen från ett invasionsförsvar till ett insatsförsvar samt omställningen från plikt till frivillighet ställer helt nya krav på försvarsmakten vid rekrytering av personal.

Det är naturligtvis inte lätt för en organisation, att ställa om, som under 109 år har kunnat förlita sig på pliktlagen när det gäller att få personal till försvarsmakten.

Försvarsmakten konkurrerar redan idag om personal på samma villkor som vilken arbetsgivare som helst i samhället. Försvarsmakt och politiker måste inse allvaret i denna konkurrens om personal och konkurrera med villkor som finns på arbetsmarkanden, vad gäller löner, både här hemma och vid utlandstjänstgöring, fortbildning, arbetsvillkor för att kunna rekrytera den personal man vill ha.

Försvarsminister, Sten Tolgfors skrev följande i somras:

"Ett försvar med hög användbarhet ställer höga krav på professionalitet. Personalen ska vara rätt utbildad, rätt övad och rätt utrustad. Det ger ökad kvalitet och möjlighet att lösa uppgiften. För att få detta till stånd krävs en modern personalförsörjning".

Jag håller helt med försvarsministern i hans analys. Problemet för regeringen och försvarsministern är att vägen till den moderna personalförsörjning som han drömmer om verkar väldigt långt borta just nu. Det var allmänt känt att regeringens personalförsörjningsplan är kraftigt underfinansierad och grundat på en glädjekalkyl. Detta har Miljöpartiet kritiserat. Det finns en klar majoritet bland riksdagen att inte skjuta till mer pengar till försvarsmakten och då måste lösningen finnas i att politikerna vågar fatta nödvändiga beslut om prioriteringar inom Försvarsmakten. Den stora frågan är om försvarsministern har några verktyg kvar i verktygslådan för att lösa personalförsörjningen som han vill ha det?

Häromdagen kom ytterligare en allvarlig rapport från FOI om att kostnaderna för rekrytering, utbildning och tjänstgöring beräknas kosta 1-1,5 miljard utöver den plan som Försvarsmakten har satt upp. Hur löser Försvarsmakten alla problem som står framför dem och vad kan regeringen göra för att underlätta måluppfyllelsen?

Problemet är att Försvarsmakten idag har en obalans vad gäller officerare Det finns idag cirka 1500 för många officerare över 35 år och alldeles för få som är under 35 år. I den nya insatsorganisationen 2014 behövs 2500 reservofficerare för att sättas in i förbanden. Det är med andra ord bråttom. Reservofficerarna har behandlats styvmodigt under mycket lång tid. Att nu regeringen börjar starta upp reservofficersutbildningen, med 100 elever per år, är bra men inte tillräckligt. Med den ambitionsnivån kommer vi inte att täcka de 2500 reservofficerarna som ska finnas på plats fram till 2014. Misslyckas man sjunker försvarsmaktens trovärdighet ytterligare och konsekvensen kan bli förödande, även för ekonomin.

Till detta så ska försvarsmakten årligen rekrytera cirka 4000 soldater och sjöman till grundutbildningen för att de sedan ska gå vidare till andra uppgifter inom Försvarsmakten.

Men framförallt måste man se till att behålla den personal som man redan har rekryterat och finns i Försvarsmakten. Det kan ske genom att erbjuda dessa personer kontraktsanställningar som gör att de under en längre tid än idag står till Försvarsmaktens förfogande. Detta skulle kunna bidra till att trygga Försvarsmaktens personalförsörjning.

Miljöpartiet har under många år förordat att ersätta den allmänna värnplikten med en frivillig värntjänst för både kvinnor och män. Det ställer hårda krav på försvaret att erbjuda en adekvat och relevant utbildning som lockar ungdomar i den grad som behövs för att fylla organisationens behov. Försvarsmakten måste bevisa att det är en viktig och intressant verksamhet som bedrivs.

Det är helt nödvändigt att försvarets roll moderniserades i den meningen att man utbildar och tränar för att möta hot som ungdomar uppfattar är reella och att man utför uppgifter som bidrar till en mer fredlig värld. Det vore därför inte bara önskvärt, utan också nödvändigt, att Sverige åter börjar delta i rent FN-ledda fredsbevarande insatser. Det ger en legitimitet som det svenska försvaret idag saknar. Det sänder också fel signaler att tvinga reservofficerare, soldater och sjömän till utlandstjänstgöring. Ledstjärnan måste vara frivillighet.

Det är också nödvändigt att försörjningen av yrkesofficerare till försvaret ses över och i grunden reformeras. Den insatsorganisation med huvuduppgiften internationella insatser som Miljöpartiet förordar medför att officersyrket inte längre kommer att vara ett livstidsjobb utan ett yrke som för de flesta bara innehas en begränsad period av sitt yrkesliv. Officerare med internationell erfarenhet kommer säkerligen att vara efter­traktade inom många olika yrkesområden, till exempel inom utbildning, rättsväsende och det privata näringslivet.

Eftersom Försvarsmakten konkurrerar med andra arbetsgivare i samhället om personalen så måste lönevillkoren och övriga villkor vara konkurrenskraftiga och förbättras väsentligt om man ska uppnå den nivå som Försvarsmakten har satt upp. Men detta är naturligtvis inte gratis. Försvarsmakten har vants sig med att ha gott om billig arbetskraft. Med värnpliktens avskaffande blir det självklart dyrare att rekrytera och anställa personal. Det kommer därför krävas att regering, riksdag och Försvarsmakten gör tydligare prioriteringar inom ramen för den budget man fått tilldelat sig.

Personalförsörjningen är central för att Försvarsmakten ska klara övriga uppgifter. Därför anser vi att Regeringen tillsammans med Försvarsmakten måste göra en tydligare satsning mot att säkerställa försörjningen av soldater, sjömän och befäl.

Den bästa och billigaste reklamen som Försvarsmakten kan få är nöjda soldater. Det får man genom att arbetet känns stimulerande och givande samt att man utvecklas som individ och att man i sin utlandstjänstgöring kan bidra till en fredligare värld. Parallellt med detta är det viktigt för individen att känna att säkerheten är ledstjärna i arbetet som soldat.

Försvarsmakten står inför ett fortsatt förändringsarbete. Personalförsörjningen är själva stommen i försvaret. Det är därför nödvändigt att vi som politiker tar frågan på tillräckligt stort allvar. Då duger det inte att komma med halvmesyrer och underfinansierade förslag när man lanserar århundradets största reform av Försvarsmaktens personalförsörjning.

Miljöpartiet talar ofta om vikten av att göra nödvändiga prioriteringar inom Försvarsmakten. Prioriteringar kommer det att behövas om personalförsörjningen ska tryggas och försvarets ekonomi inte ska gå med kraftiga underskott år efter år.