Vill kommunpolitikerna verkligen satsa på äldrevården?

Socialstyrelsens undersökning av vård och omsorg om våra äldre, som presenterades förra torsdagen, gav upphov till ett par dagars mediedebatt om ett antal upprörande exempel på direkt vanvård. Även om undersökningen inte ger något stöd för att det skulle pågå en systematisk vanvård i hela den svenska äldreomsorgen, måste vi ändå ställa oss frågan varför det finns så stora, av äldre och anhöriga, upplevda skillnader i vård och omsorg mellan kommunerna.

Den allmänna uppfattningen är att kvalitetsproblem inom äldreomsorgen både är en resurs- och organisationsfråga. Avsaknaden av riktiga kundvalssystem har t ex inte skapat den kvalitets- och innovationsdrivna konkurrens från privata alternativ i äldrevården som skolpengen har främjat på utbildningens område. Men som bl a professor Mats Thorslund vid olika tillfällen har visat, föreligger det också en skillnad mellan vad socialtjänstlagen utlovar i form av stöd och service, å ena sidan, och vad kommunerna idag faktiskt är beredda att betala för, å den andra.

Sett till kommunsektorn som helhet råder det just nu inte brist på pengar (det verkligt stora finansieringsgapet kan förutses först inom 20-30 års sikt). Tidningen Dagens Samhälle visade i september att kommunsektorn under förra årets krisår gjorde ett samlat överskott på 15 miljarder kronor, och att kommuner och landsting i år beräknas gå med 20-25 miljarder kronor i överskott. För 2010 tillfördes kommunsektorn totalt 17 miljarder kronor i extra statsbidrag, för att klara vård, skola och omsorg i den ekonomiska krisens spår. Men även om dessa extrabidrag räknas bort kommer kommunsektorn alltså att göra ett överskott också i år.

Självklart kan detta vara ojämnt fördelat mellan kommuner. Men mycket talar för att vi ytterst, såvitt resurserna anbelangar, rör oss på de politiska prioriteringarnas område.

Timbro har under de senaste två åren systematiskt följt och granskat hur 16 svenska kommuner har prioriterat i sina budgetar och planer under den ekonomiska krisen (rapporterna har fått namnet "Långt ifrån lagom", efter Botkyrka kommuns slogan). Av dessa 16 kommuner visar sig nu mer än hälften (totalt nio) ha fått ett upplevt kvalitetsindex för äldreomsorgen som ligger under genomsnittskommunen i Socialstyrelsens undersökning.
Bland dessa återfinns t ex Trollhättan, Botkyrka, Helsingborg och Luleå som också har den egenheten gemensam, att de i dåliga ekonomiska tider bestämt sig för nya utgifter inom kultur- och fritidsområdet som t ex multiarenor, cirkusanläggningar och extremsporthallar.

Politik är att vilja, sa Olof Palme. Att inte välja är också ett aktivt val, menade Sartre. Vi har alltså, om vi utgår från helt skilda idépolitiska och filosofiska storheter, exakt den äldrevård som våra politiska företrädare har valt. Frågan måste därför ställas: i den del som äldrevårdens problem kan sägas vara en resursfråga, vill de ansvariga kommunpolitikerna då verkligen skjuta till de resurser som behövs, och som uppenbarligen tycks finnas i kommunbudgeten med dagens skatteuttag och statsbidragsnivåer? Svaret verkar vara nej.

Många av dem vill, vilket bl a Timbros granskningar visar, göra så mycket mer och annat för pengarna. "Allt", tycks vara ett vanligt svar på vad som är kommunens viktigaste uppgifter (och därmed utgifter). Varje tal om att det finns en angelägenhetshierarki avfärdas med brösttoner om fientlighet mot det område som föreslås ligga längre ner på prioriteringslistan.

Häromdagen berättade radionyheterna att den ökade efterfrågan på s k e-böcker gör att de kommunala bibliotekens kostnader ökar, eftersom de i sin tur får betala 20 kronor per utlånad e-bok till rättighetsinnehavarna. Den som i sammanhanget påpekar att problemet enkelt kan lösas genom att denna kostnad tas ut i form av en avgift från den som lånar e-böcker, kommer att få sina fiskar varma. Vi kan förmodligen alltså "se fram emot" en situation av framtida kostnadsökningar för att kommunala bibliotek ska bjuda på sådant som människor faktiskt, med all rimlighet, borde betala på egen hand - ungefär samtidigt som äldreomsorgen kommer att behöva mer resurser för att klara det växande finansieringsgapet.

Hela detta synsätt är djupt problematiskt både med tanke på dagens behov och på den framtida finansieringen. I sig talar det för en grundläggande strukturreform som skiljer äldrevårdens finansiering helt från de ordinarie offentliga budgetarna, så som det fungerar i Tyskland med dess särskilda, offentliga äldrevårdsförsäkring som skapat "raka rör" mellan öronmärkta, inbetalda avgifter och utgående förmåner. Där finns inte den konkreta frestelsen för politiker att - för kortsiktig ära och berömmelse hos högljudda intressegrupper - bygga äventyrsbad för pengar som tillhör de gamla, svaga och hjälpbehövande.

Men allt detta är särskilt problematiskt i ett land som Sverige, där alternativa resurser i form av ett privat trygghetssparande, för att t ex kunna komplettera otillräckliga offentliga insatser, saknas för de flesta (och, om det finns, inte får kombineras med det offentliga stödet för att finansiera mer än vad kommunens s k bistånd räcker till). Välfärdsstatens utbyggnad har skapat sådana skatteuttag, och en sådan "allt-viktigt-och-dyrt-tar-väl-staten-och-kommunen-hand-om-mentalitet", att även människor med goda inkomster har tomma konton dagarna före löneutbetalning och var fjärde hushåll inte klarar en oförutsedd utgift på 5000 kr. Framlidne moderatpolitikern och ekonomiprofessorn Staffan Burenstam Linder kallade detta för "den dubbla sociala nedrustningen".

Med en stor och resursrik kommunsektor, som vill fortsätta ta ut skatter på nuvarande nivåer och fortsätta rulla pengar till nästan allt som tänkas kan, blir konsekvensen förmodligen att denna dubbla nedrustning fortsätter. Extremfallen i Socialstyrelsens undersökning härom veckan blir fler. Kommunpolitikerna fortsätter att reflexmässigt skylla på resursbrist, medan exempelvis de skattebetalda multiarenorna och äventyrsbaden fortsätter växa upp ur marken. Vi medborgare kan, som väljare, stoppa detta. Men vill vi? Politikernas bristande vilja och förmåga faller slutligen och ytterst tillbaka på oss själva.

Thomas Idergard (4 artiklar)

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/30473

5 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Mycket bra artikel.

Permalänk | Anmäl #1 Tommy Cronholm, 2010-11-23, 12:28

Ekonomer med Anders Borg i spetsen har tutat i politikerna att "tillväxt" är ett universalmedel mot alla problem men att offentlig tillväxt är dålig och därför ska privat tillväxt stimuleras med offentliga medel vilket syns i kommunernas åtaganden som Thomas Idergard beskriver.

Den främsta stimulansen dock är de extremt låga räntorna som staten skapat via Riksbanken och banksystemet. Kortsiktigt ser det ju jättebra ut med privat lånekonsumtion som drivkraft i ekonomin.

Den offentliga sektorns ekonomi ser fantastisk ut endast tack vare de artificiella skatteintäkterna och det är till priset av en enorm privat överskuldsättning och en ny fastighetsbubbla.

Dessutom har regeringen bestämt sig för att ta in så många invandrare som möjligt för att skapa "tillväxt", som om befolkningsökning automatiskt leder till "tillväxt" när den lika gärna kan leda till resursbrist och kostnader.

Det innebär att vid nästa inflationschock(pga oljebristen) och nedgång i ekonomin sitter vi med ännu större skulder och ännu fler improduktiva människor kommer att belasta de offentliga finanserna.

Vi kan le åt Grekland och Irland idag men vi kan vara i exakt samma läge som dem inom en snar framtid. Anders Borg & Co har grävt ett djupt hål för Sverige att ramla ned i.

Permalänk | Anmäl #2 Bo T, 2010-11-23, 13:26

Det är märkligt att det ständigt klagas på äldreomsorgen i ett land som har världens mest utbyggda äldreomsorg, sannolikt också världens bästa. Dessutom har vi en av världens friskaste äldrebefolkningar.

Via SKL kan man få en del internationell statistik. En del av siffrorna är några år gamla men skillnaderna är nog inte stora mot idag:
▪ Sverige satsar 2,5 % av BNP på äldreomsorg. Det är fem ggr så mycket som genomsnittet i EU. Tyskland satsar t ex inte mer än 0,3% av BNP.
▪ I Sverige tycker 60% att man har tillgång till professionell vård i hemmet till en kostnad som man har råd med, jämfört med endast 32% i t ex Tyskland.
▪ Sverige ligger i topp i Europa när det gäller hur stor andel invånarna 85 år eller äldre som anser sig ha god hälsa, över 50% jämfört med under 20% i t ex Tyskland.
▪ I Sverige tycker endast drygt 40% av invånarna 85 år eller äldre att de har svårt att utföra vardagliga aktiviteter jämfört med nästan 80% i t ex Tyskland.

Det är nog ganska klart att Sverige har världens mest omfattande äldreomsorg, sannolikt också världens bästa, framför allt världens dyraste. Och vi har en av världens friskaste äldrebefolkningar.

Att vår äldreomsorg är så dyr beror på att vi har så stor andel av befolkningen över 65 på äldreboende, 7% jämfört med 3% i t ex Tyskland. Det är äldreboende med helpension och personal dygnet runt som drar det verkligt stora äldreomsorgskostnaderna.

Det blir väl ohållbart med en allt större äldrebefolkning att hålla den här höga standarden i Sverige, om vi inte är beredda att betala betydligt mer själva. Inför ökade privata kostnader kommer naturligtvis fler överväga att göra mer själv och vi kommer närma oss situationen i övriga världen t ex Tyskland.

Mvh
Barbro J

Permalänk | Anmäl #3 Barbro Johansson, 2010-11-24, 12:38

När det gäller äldreomsorgen är det några saker som är viktiga tycker jag. 1. Vad vet vi egentligen om kvaliteten som omsorgen har? Vem mäter den idag och hur mäts den? 2. Hur mycket satsar kommunen på äldreomsorgen? Hur mycket i jämförelse med annat i kommunen? Det här säger väl en del om ambitionen inom respektive kommun. 3. Hur väl rustad är man inför framtiden, vilken standard har äldreboenden idag inom kommunen och hur står sig detta inom en 10 årsperiod. 4. Fp driver stenhårt skolfrågorna och genomdriver ett långsiktigt skifte för prioriteringar inom skolan. Här finns ingen rädsla för att trampa på ömma kommuntår. Vem driver egentligen äldrefrågorna och att äldre har en rimlig kvalitet i omsorg, friskvård och boendemiljö? 5. Varför finns ingen nationell äldreombudsman? Har samband med punkt 4- de ansvariga för äldreomsorgen i regeringen har abdikerat.

Permalänk | Anmäl #4 Allan Forsling, 2011-11-07, 11:15

Jag håller med dig i allt Allan F. ditt inlägg mycket bra och allt stämmer. Alla partier pratar och pratar lovar guld och gröna skogar,men när det väl behövs handlinskraft händer inget. Partierna kan ens inte gemensamt bestämma en gemensam plattform för äldreomsorgen nu och i framtiden.Fokus på de äldre istället för att skälla på varann.En äldreombudsman behövs i varje kommun,för idag så är många äldre livegna/om de inte har anhöriga /vänner som hjälper till ,så körs de äldre över av myndigheten socialtjänsten.Ja visst klagomålsblankett,en del äldre har både dålig syn och svårt att skriva.Att kvalitén ökar inom äldreomsorgen med fler entrepenörer,nämn då minst två områden i äldreomsorgen där det blivit bättre, aldrig något svar.

Permalänk | Anmäl #6 Gunilla Arneström, 2012-01-29, 16:13